Författare: Margaretha Weimar

Publicerat

Marie-Louise av Kerstin Norborg

13067025_O_1[1]Ett fiktivt livsöde skapat utifrån de brev konstnären Carl-Fredrik Hills syster Marie-Louise lämnade efter sig. Maja, som hon kallades, föddes i Lund 1852 och dog i Stockholm 1929. Även hon närde drömmen om att bli konstnär, men som flicka fick hon stanna hemma i småstaden Lund medan broderns studier vid konstskola i Paris bekostades av familjen. De två syskonen stod varandra nära, vilket innebar att när Carl-Fredriks psykiska sjukdom bröt ut och han hamnade på sjukhus i Passy var det trots allt Marie-Louise som fick ta tåget ner till Paris.

På Gare du Nord möts hon av broderns vän Vilhelm som kommer att bli symbolen för den kärlek och det konstnärskap som aldrig blev, en febrig dröm som aldrig kommer att ge henne ro. Hon gifter sig sedermera och lever ett bra liv med man och barn i Stockholm, men hon glömmer aldrig mötet med Vilhelm, (och sig själv), under de där veckorna i Paris.

Beskrivningen av 1800-talets Lund är intagande, syrenerna och körsbärsträden blommar överdådigt under våren. Maja tar sin tillflykt till Botan, (Botaniska trädgården?), för att tänka och drömma sig bort. Marie-Louise är en poetiskt skriven roman och den lilla nätta boken är så väldigt vackert formgiven med Majas handskrift tryckt på pärmarna. Jag är glad att Ann-Sofie uppmärksammade romanen på bokmässan i Göteborg och köpte den just till mig.

Utgiven på Norstedts 2015. Omslag av Lotta Kühlhorn.

Publicerat

Galveston av Nic Pizzolatto

Omslag_GALVESTON[1]En roman om två människor vandrande på livets skuggsida. De är båda barn av det amerikanska samhällets bottenskikt, fattiga och övergivna tidigt i livet. De möts av en slump som de enda överlevande vid en våldsam uppgörelse i New Orleans undre värld. Den unga prostituerade Rocky och den 40-årige cancersjuke inkasseraren Roy flyr tillsammans och hamnar slutligen på ön Galveston i Texas. De får en stunds ro innan deras förflutna hinner ikapp dem och deras cirklar sluts.

Språket är korthugget och sparsmakat på det vis som karakteriserar  amerikansk noir, ett språk som i andra böcker ibland fått mig att bli lite full i skratt. Men inte här, definitivt inte här, orden och dialogerna skapar karaktärerna och ger dem personlighet och djup. Lina Erkelius har översatt och gjort ett strålande jobb, Galveston utsågs till 2015 års bäst översatta kriminalroman av Deckarakademin.

Du föds, och fyrtio år senare stapplar du ut från en bar, förskräckt över dina egna tarvliga behov. Ingen känner dig. Du kör längs vägar utan ljus, och du tänker ut en destination eftersom det är viktigt att du förflyttar dig. Så kör du mot det sista du har att förlora utan att egentligen veta vad du ska göra med det.

Galveston är förvisso en kriminalroman men även en roman om det USA som sällan förs fram i ljuset och två amerikanska livsöden som sällan skildras i den mängd av amerikanska filmer, tv-serier och böcker som konsumeras i västvärlden. Bokens sista mening är lysande, den sammanfattar ett liv, så tjuvtitta inte!

Utgiven på Kalla Kulor Förlag 2015.  Nic Pizzolatto är även skaparen av HBO-serien True Detective som visats på SVT. Galveston är hans debutroman från 2010.

Publicerat

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr

25447876[1]En driven, nyansrik och djupt mänsklig berättelse från tiden kring andra världskriget. Kärleken till radiomediet, logiskt tänkande och naturvetenskap går som en röd tråd genom romanen och förmodligen är det denna detalj som gör ljuset vi inte ser så speciell. Jag har läst många skildringar från denna tid, men ändå känns Doerrs pulitzer-prisbelönade roman unik. Krigets fasor och grymheter skildras lågmält utifrån den vanliga människans perspektiv och texten går mig djupt till sinnes. Skildringen inifrån Hitlerjugends utbildningsanstalt är något som jag aldrig tagit del av i liknande litteratur.

Den föräldralöse Werner växer upp på ett barnhem i gruvdistriktet strax utanför Essen i Tyskland. Av en slump finner han och hans lillasyster Jutta en trasig radioapparat vilket bidrar till att Werners medfödda begåvning för matematik och teknik får möjlighet att blomstra. När kriget bryter ut kvalificerar dessa färdigheter Werner för utbildning inom Hitlerjugend. Han undgår därmed att i tidig ålder skickas ner i kolgruvan där hans far och många andra unga män i hans hemby gått en tidig död till mötes. Jutta blir kvar på barnhemmet ensam och djupt sorgsen utan brodern.

Marie-Laure tillbringar sina första år i Paris. Redan i förskoleåldern blir hon blind, men genom sin kärleksfulle fars försorg, lär hon sig manövrera med hjälp av sina andra sinnen. Fadern är låssmed på ett av Paris stora museum och strax efter krigsutbrottet tvingas han att tillsammans med sin dotter lämna Paris för att föra en av museets ovärderliga skatter i säkerhet. Det är ett vanskligt uppdrag för låssmeden men aldrig blottar han sina tvivel inför sin dotter. Hans styrka och förmåga att få henne att känna trygghet inom sig själv är kanske halmstrået som avgör hennes framtid.

Persongalleriet är vältecknat och många av personerna älskansvärda. Jag blev fäst vid den briljante låssmeden vars ovillkorliga kärlek och omsorg om sin dotter aldrig upphör, jag fäste mig också vid den franska barnhemsföreståndarinnans vars omhändertagande om de föräldralösa barnen i gruvdistriktet är hjärtevärmande skildrat. Så är det förstås skildringen av Jutta, Werners lillasyster och av Fredrich, Werners vän från Berlin som älskar fåglar. De kommer alla att vara med mig länge. Jag väljer att inte nämna de icke älskansvärda, men naturligtvis bär jag med mig även dessa.

Om inte ordet episk vore så förbannat uttjatat hade jag beskrivit Ljuset vi inte ser precis så, för det är en storslagen roman om det goda och onda inom människan, vad kriget gör med rädda människor och skulden efteråt.  Boken fick mig också att plocka upp en av min barndoms stora läsupplevelser igen, Jules Vernes En världsomsegling under havet. Boken vars nötta blindskrift skänker Marie-Laure glädje och kraft under många långa år.

Utgiven på Bookmark Förlag 2015. Översättningen är gjord av Thomas Andersson

Publicerat

Bokfrukost om Viktoria Myréns I det yttersta

9789170378355-194x300[1]Som vanligt fanns det lika många läsupplevelser som deltagare i bokfrukosten. Ändå var vi rätt eniga, boken var ingenting för oss. Själv tillhörde jag den grupp som var mest positiv. Jag tyckte jag befann mig i en av Ingmar Bergmans filmer under läsningen. Svartvit och klaustrofobisk med fyra skådespelare som gestaltade ångest, panik och självupptagenhet olika vis. (Ja, jag gillar ofta Ingmar Bergmans filmer.)

Ett ord som återkom i diskussionen var trovärdigt, flera av oss menade att personerna inte var trovärdiga. Kanske det var det som var felet, vi är alla väl förtrogna med skärgården och svenska förhållanden. Om personerna i stället placerats i en för oss okänd miljö i en annan tid kanske storyn känts helt annorlunda. Helt klart är dock att titeln är dubbel, personerna befinner sig i yttersta havsbandet, men också i det yttersta rent mentalt.
Tänk på, innan ni läser kommentarerna nedan, att vi som tycker detta är en tämligen homogen grupp damer alla bosatta i Stockholm. Vi kan ha fel!

Några av rösterna från morgonens diskussion:

  • Rätt tråkig, gillade inte alls personerna
  • ZZZZZZ
  • Lättläst men gillade inte språket, för mycket tragik
  • Varför hade de ingen mat med sig!!!!
  • Personerna var platta och fåniga
  • Språket var korthugget, flöt ej
  • Väntade hela tiden på att få veta vad som egentligen hade hänt Hannes
  • Jag var orolig för hunden, ingen verkade ta hand om den
  • Barnsliga personer, att åka ut så där till en ö
  • Jag tyckte att de ständiga ovädren drog ner boken
  • Jobbig i början, men vackert språk
  • Miljöskildringen kvävde handlingen
  • Tung att läsa
  • En av de tråkigaste böcker jag läst
  • Miljöskildringen med detta dramatiska väder kvävde handlingen
  • Det var spännande att alla trodde att de bar skulden till  Hannes försvinnande
  • Överdrivet mycket elände, men rätt okej. Tyckte den var spännande
  • Intressant tema, hur mycket hemligheter som människor döljer inom sig
  • Början var seg, men efter 70 sidor lossnade det
  • Språket innehåller för många adjektiv

Utgiven på Ordfront Förlag 2015.