Författare: Margaretha Weimar

Publicerat

Charmen med tarmen av Giulia Enders

9789137143927[3]Sannerligen har jag fått en ny syn på tarmen efter att ha läst Charmen med tarmen! Jag skulle inte gå så långt att jag dristar mig till att kalla själva tarmen för charmig, men kanske att alla de miljarder bakterier som befolkar min tarm kan få sig tilldelade denna egenskap. Jag tänker mig numera mina tarmbakterier som små välgörande hattifnattar som håller mig frisk och stark. (Ja, jag har livlig fantasi och älskar Tove Janssons bilder.)

Tarmen har en mångfald av komplicerade och livsnödvändiga uppgifter medan gemene man oftast betraktar den som enbart matsmältningsorgan och transportör av bajs. Egentligen är det konstigt att ingen skrivit den här boken  tidigare i vår hälso- och diet fixerade tid, hur kan man har översett  tarmens enorma betydelse för hälsan? Eller har man inte det, är det bara jag som är okunnig?

Giulia Enders är en ung tysk läkare som rönt stora internationella framgångar med sin populärvetenskapliga bok. Hon menar att tarmen bör bli den nya ”hjärnan” inom medicinforskningen, att tarmens mikrobiologi är ett eftersatt och outforskat område. Hon vänder sig dock till alla, för oss lekmän skriver hon om varför hemorrojder är vanligare i västvärlden än i övriga länder, hon redogör för de olika typerna av bajs, vilket faktiskt är mycket klargörande! I andra delar av boken skriver hon om komplicerade biologiska sammanhang och aktuell forskning på området. Hennes text ger mig ett antal nya insikter om min matsmältningsfunktion som jag utan tvekan kommer att ha nytta av att veta.

Jag lyssnade till boken, men jag skulle nog inte vilja rekommendera att läsa Charmen med tarmen som ljudbok. Dels med anledning av de illustrationer som författarens syster Jill Enders har bidragit med, dels därför att det är en bok som kräver repetition. Repetition är kunskapens moder som ni vet. Bli nu inte förskräckta, det är driv i boken, men vissa stycken skulle jag vilja gå tillbaka till och då är det enklare med en pappersbok. Det är också en bok som borde passa Ann-Sofie väldigt bra. Om du undrar varför så har du svaret här.

Charmen med tarmen är utgiven på Forum bokförlag 2015, översatt från tyskan av Frederik Sjögren.

Publicerat

Hausfrau av Jill Alexander Essbaum

589[1]Så är jag där igen, under skinnet på en fiktiv karaktär. Annas personlighet ligger så väldigt långt från min egen att jag är ordentligt svårflörtad under bokens inledande del. Så tar hon stryptag på mig, jag är förlorad och kan inte längre värja mig.

Anna är amerikanska men bor i Schweiz tillsammans med man och tre barn.
Trots att hon levt i landet under ett decennium har hon lärt sig ytterst lite av det språk som är hennes barns modersmål.

Hon lever sitt liv som fast i ett gungfly oförmögen till initiativ och är sorgligt passiv till det mesta utom sex. Förmodligen är detta hennes räddning men otrohetsaffärerna ger konsekvenser vilka hon är oförmögen att förstå vidden av då resten av hennes liv pågår utan hennes medverkan.

Hon tycks vara en god mor, men den delen av hennes personlighet lämnas åt läsaren att tolka. Det som är så väldigt frustrerande med Anna det är att hon har möjligheterna. Förvisso är hon hemmafru men hon är inte förtryckt av vare sig make, barnpassning eller ekonomi. Jag får heller inte intrycket av att hon är deprimerad.
Vi kommer in i handlingen det år då hennes man propsar på att hon måste lära sig schweitzertyska och skickar iväg henne på kurs där hon träffar Mary som blir en ”vän” och Annas liv ställs på sin spets.

Styrkan i Jill Alexander Essbaums text är det outsagda, att texten väcker mer frågor än den ger svar. Allt skildras utifrån Annas perspektiv och efter avslutad läsning är jag full av frågor bl.a. skulle jag gärna vilja veta mer om Bruno, Annas man. Jag är också djupt berörd av det starka slutet som för mig inte alls var självklart. Hausfrau är  en lysande bokcirkelbok, man kan prata om Anna och de övriga karaktärerna i timmar.

Hausfrau är utgiven på Brombergs förlag 2015, översättningen är gjord av Inger Johansson.

 

Publicerat

Det som inte dödar oss av David Lagercrantz

13060781_O_1[1]Rätt eller fel med en fortsättning på Millenium-trilogin? Om detta har Sverige tvistat! Personligen tycker jag det är okej, jag menar varför inte? Bengt Ohlsson gjorde något likande när han skrev Gregorius och vann Augustpriset. Fast han tjänade förstås aldrig de pengar som Norstedts Bokförlag, Lagercranz och faktiskt också Larssons livsverk, tidningen Expo, kommer att göra. Det här med att tjäna pengar tycks reta ett antal kulturmänniskor riktigt rejält.

Jag tycker att man bortser från det faktum att de svenska förlagen behöver sina bästsäljare för att kunna ge ut de smala böckerna och satsa på nya oetablerade författare. Jag vill minnas att Norstedts bara för något år sedan fick låta ett antal medarbetare gå med anledning av dålig ekonomi. Jag tycker också att David Lagercranz är ett utmärkt val för att utföra uppgiften. Hans styrka och speciella yrkesskicklighet som författare är att ge röst åt andra.

Lagercrantz_David_1[1]Hur bra är då Det som inte dödar oss? Riktigt bra skulle jag vilja säga. Lite pratig ibland kanske, men annars helt i linje med innehållet i Stiegs böcker. Politik, dataintrång, spionage, våldsamma män, grov organiserad brottslighet och tidningen Millenium på väg att förintas. Lisbeth har blivit en av världens främsta hackers (och superhjältinnor) och Mikael Blomkvist betraktas av omvärlden som en bedagad journalist. Ämnen som Stieg definitivt skulle kunna ha valt att skriva om.

Men – som Stieg Larsson kan ingen skriva, hans tre böcker är oefterhärmliga i sin briljans, jag var rent fysiskt slut av spänningen i den sista delen då Lisbeth går lös med en häftpistol någonstans i närheten av Norrtälje. Jag minns att jag tänkte att det var bra att det var slut för jag pallade helt enkelt inte mer, jag ville att Lisbeth skulle få lite lugn och ro.

Förstå mig rätt här, Lagercranz är en utmärkt författare som skriver skickligt och rejält spännande men Stieg Larssons böcker går bara inte att toppa! Jag hoppas dock att han i sin himmel ler och gläds åt hur älskade hans böcker och karaktärer är. Så älskade att en annan författare suttit och skrivit en fortsättning som en hel värld väntar på. Detta är få författare förunnat och det faktum att Lagercranz av säkerhetsskäl skrivit romanen på en ouppkopplad dator känns som en blinkning till Lisbeth Salander och föralldel Stieg Larsson själv som i Luftslottet som sprängdes tidigt lekte med wifi och trådlösa nätverk när Lisbeth ligger hårdbevakad på sjukhus utan möjlighet att surfa. Jag kanske riskerar mitt rykte nu men jag hoppas nog på ytterligare böcker i serien skrivna av just David Lagercranz.

Det som inte dödar oss är utgiven på Norstedts 2015. Jag lyssnade till ljudboken som är inläst av Stefan Sauk.

 

 

Publicerat

Ingenting är glömt av Adam Sarafis

adam_srfiscmyk_11878[1] - kopiaBiblioteksbiträdet Brent Taylor festar på en hamburgare för att fira att han just färdigställt en roman. Hans första bok och som det ska visa sig hans enda bok. En bok som kanske vid första genomläsning ter sig som en kärleksroman men som egentligen är politiskt sprängstoff.
Polisen avskriver Brents död som självmord, men hans vän Jade tvivlar och tar kontakt med Sam Hallberg, bokens (anti)hjälte. Sam jobbar många timmar om dygnet som bilmekaniker och  timmarna han är ledig ägnar han åt att läsa William Shakespeares samlade verk i ett försök att undkomma sina plågade tankar om sin hustrus död.

Sam, som har ett förflutet som utredare, går efter övertalning med på att börja nysta i Brents död och snart framkommer uppgifter av politisk och ekonomisk art som leder fram till att han kontaktar sin goda vän Lynette Church, ekonomijournalist på en av de stora dagstidningarna på Nya Zeeland.

Adam Sarafis är en pseudonym för svenska Linda Olsson, (som skrev den underbara Nu vill jag sjunga dig milda sånger), och den nyzeeländske filmmanusförfattaren Tomas Sainsbury. Ingenting är glömt är deras första bok i en planerad thrillertrilogi om Sam och Lynette. Denna första del är välskriven, har ett mångskiftande persongalleri, hyfsad trovärdighet, ett visst driv och inte minst en snygg inledning.

Men, enligt mitt förmenande är Ingenting är glömt ingen thriller! Den är helt enkelt inte tillräckligt spännande. Jag läser förvisso intresserat vidare för jag vill gärna veta hur saker ting ligger till, men någon thrillerkänsla får jag dessvärre inte.
Fast – om man går igång på konspirationsteorier ska man definitivt läsa och om man brukar tycka thrillers är för magstarka men ändå gillar spännande böcker är denna bok utmärkt.
För er med klena nerver gäller det att ta sig förbi prologen för den är faktiskt riktigt obehaglig, lite mer av den varan i nästa bok!

Översatt av Ylva Mörk, utgiven på Massolit Förlag 2015.