Författare: Margaretha Weimar

Publicerat

Frukostintervjun: John Ajvide Lindqvist

En skräckförfattares morgonvanor? Aningen annorlunda, dock mycket inspirerande.

God morgon John! Vad äter du till frukost?6c63a517d475c355e80f671b75166086-150x100[1]
Jag äter sällan frukost. Dricker dock kaffe. Sedan Celsius. Mycket går ut på att alls piggna till.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Jag läser ofta tidningen på morgonen, frukost eller inte.  Sedan Bloody Disgusting på nätet, till Celsiusen. Skräcknyheter.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Jag och min hustru ska snart resa utomlands och sitta och jobba några veckor. Då brukar vi läsa högt ur Ovidius ”Metamorfoser” innan vi går till våra respektive skriverier.

Vad läser du just nu?
Högt med min hustru ”Allt jag inte minns” av Jonas Hassen Khemiri, samt ”Mimesis” av Erik Auerbach. På egen hand ”The Scarlet Gospels” av Clive Barker samt ”Massa och Makt” av Elias Canetti. Ofta är det dels en roman, dels en faktabok parallellt. Just nu tar vi oss också igenom ”Låt den rätte komma in” på spanska, på grund av ovan nämnda resa.

Vad använder du som bokmärke?
Viker in skyddsomslaget. Om sådant inte finns, vad jag har hands. Servett eller remsa ur tidning.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Dels efter ämne och inom ämnena i bokstavsordning.

Tack för intervjun John, naturligtvis blev jag nyfiken på Bloody Disgusting. Hittade en intressant artikel om mord på jultomtar som jag varmt rekommenderar!

Publicerat

Miniatyrmakaren av Jessie Burton

burton_miniatyrmakaren_omslag_inb[1]Amsterdam hösten 1686, hamnen är fylld av fullriggade handelsskepp och hamnmagasinen är fulla av varor. Staden har blivit rik och mäktig på sin sjöfart, men livet för stadens fattiga är hårt och för de rika präglat av inskränkta regler. Hit kommer den 18-åriga Petronella Brandt som någon månad tidigare gifts bort med den dubbelt så gamle och mycket förmögne sjöhandelsmannen Johannes Brandt. Med några få tillhörigheter och en papegoja! anländer hon till Johannes hus för att påbörja sitt liv som hans hustru. Till hennes bestörtning är Johannes inte där för att välkomna henne, (de har ännu inte sovit tillsammans), utan hon tas emot av hans syster Marin och de två tjänarna Otto och Cornelia.

Marin är en kylig kvinna, full av motsägelser, oro och kontrollbehov. Huset med dess råkalla fukt och mörka vrår är skrämmande och när Johannes återvänder från sin resa tycks han inte speciellt intresserad av sin unga hustru. Inte förrän den dag då han kommer hem med en bröllopsgåva i form av ett dyrbart dockskåp, en exakt kopia av deras hus. Petronella sörjer, hon ser dockskåpet som en gåva till ett barn, inte till en hustru. Hon beslutar sig dock för att börja inreda skåpet och kommer i kontakt med miniatyrmakaren vars gåtfulla meddelanden och utsökta föremål har en skrämmande förmåga att förutse händelser i det Brandska hushållet.

Styrkan i Miniatyrmakaren är språket och miljöbeskrivningarna. Jag kan se myllret och mångfalden av människor hasta längs kanalerna med dess smutsbruna vatten. Jag kan känna den råkalla fukten och när det vattnas i Petronella mun vid besöken hos sockerbagaren, vattnas det i min med. (Varför heter det konditor numera egentligen? Sockerbagare är så mycket finare!)

Omslaget till Miniatyrmakaren är jättefint, jag tror att detta kan fälla avgörandet för den som velar vid val av julklappsbok. Men det är ett bra val, Miniatyrmakaren är bok som jag tror passar väldigt många, en historisk roman, men också en bladvändare. Hjältinnan Petronella är en sympatisk bekantskap som visar styrka i sin omöjliga situation. Fast någonting gnager, kanske är gestaltningarna aningen grunda? Men jag tror att brittiska Jessie Burton har tid på sig att rätta till det, för jag är ganska säker på att det kommer en fortsättning på Miniatyrmakaren.

Utgiven av Modernista 2015. Översatt av Leif Janzon & Charlotte Hjukström. Det vackra omslaget är skapat av Catrin Welz-Stein.

Publicerat

Biblioteksspaning -Stjärnhimlen på Malmö Stadsbiblioteks barnavdelning

Malmö_Stadsbibliotek[1]När jag var liten, närmare bestämt på 60-talet, tog min mamma med mig till bibliotekets sagostund. En tant samlade ihop oss barn, sa att hon var bibliotikaren och att hon skulle ta med oss till ett hemligt rum. (Ja, jag trodde det hette bibliotikarie fram till en rättskrivning i sexan där jag fick skämmas eftersom jag inte kunde stava till mitt drömyrke.)

Bibliotekarien gick  med oss i släptåg till en väggfast bokhylla och anförtrodde oss att där bakom bodde ett troll. Om detta troll var på gott humör skulle vi bli insläppta i sagosalen, annars inte. Hon knackade på hyllan och vi hade tur, den gled upp! Jag minns att jag satt på en stol och lyssnade till Kattresan och Jag kan köra alla bilar, (jag tror i alla fall att det var just de två böckerna). När det var färdigläst blev vi uppmanade att titta upp i taket, bibliotekarien dämpade belysningen och stjärnhimlen tändes. Ovanför oss glittrade vintergatans alla stjärnor och jag var fullkomligt bedårad.

Några år senare när jag var 11 år, (och ganska störig), lyckades jag ta mig en titt på det hemliga rummet och upptäckte att de glittrande stjärnorna egentligen bara var små lampor som bildade de olika stjärntecknen. Fast det får vara hur som helst, jag var på många sagostunder, lyssnade till många böcker och såg stjärnhimlen tändas gång på gång och jag älskade det! När jag var för stor för stjärnhimlen och sagoböcker fortsatte jag att komma till biblioteket för att låna och sluka. Jag minns att jag var så ivrig att börja läsa att jag sprang delar av vägen hem med min tunga bokkasse slående mot benet.

Sagostunderna med stjärnhimlen på biblioteket är ett av mina mest omhuldade barndomsminnen. Jag flyttade från Malmö för många år sedan och det är förmodligen omkring 30 år sedan jag sist var på Malmö stadsbibliotek. De vackra slottsliknande byggnaden finns kvar, men jag tror inte att den hemliga sagosalen med stjärnhimlen har överlevt. Fast det gör ingenting, stjärnhimlen kommer alltid att skimra för min inre syn.

Publicerat

Kvinna inför rätta av Louise Doughty

9789137143989[1]Yvonne Carmichael är 52 år gammal och genetikforskare med ett imponerande CV. Jag får intrycket av att hon tycker om sig själv, har förlikat sig med sina mindre positiva egenskaper och är en kvinna med självklar pondus och självförtroende.
Jag antar att det är dessa attribut som gör att hon utan åthävor plötsligt befinner sig i en passionerad kärleksaffär med en man hon kallar X. Hon vet var han jobbar, hon tror sig veta med vad och det räcker för henne. Hon behöver inte veta hans namn, hon är uppslukad av förtärande passion.

Det är i Yvonne huvud vi befinner oss romanen igenom och hon berättar sin historia med tillbakahållen nerv visuellt detaljrikt och genomsyrat med en viss ödesmättnad.
Jag åker med och slukar hennes ord. Jag gillar henne och läser rastlöst inför den händelse som är av sådan dignitet att den leder till rättegång med Yvonne som svarande.

Jag måste här bara nämna kapitel 16 som inleder scenerna i domstolen och som är lysande skrivet med plågsam detaljrikedom. Yvonne är på väg i fångtransport till domstolen Old Bailey, hon mår illa och föreställer sig livet utanför i Londons morgonsstress:

Jag har aldrig upplevt irritationen under måndagsmorgnarnas pendlande mer lockande. Kommer någon av alla de där människorna ens kasta en blick på den här transportbilen när den kör förbi på gatan, undra vem som kan sitta där inne?

När hon kommer fram till Old Bailey får hon en brandgul plasthaklapp med en siffra om halsen och forslas till en cell i väntan på att bli förd till rättssalen. Från och med nu är boken inte bara en bladvändare, den nogsamma skildringen av Old Bailey och den anklagades väntan på att rättegången ska börja kryper under skinnet på mig och jag tänker att jag nog aldrig läst en roman som så skoningslöst skildrar en rättsprocess från den svarandes horisont.

Det är klaustrofobiskt, psykologiskt utmattande och väldigt gripande, förmodligen därför jag hyser en sådan sympati med Yvonne. Jag läser bara några sidor i taget nu, jag står liksom inte ut. Det hjälper inte att försöka lätta upp läsningen med att tänka på de fåniga peruker som britterna bär i domstol eller på den trevlige karibiske vakten som bjuder Yvonne på te, men till slut har jag läst klart. Kvar hos mig finns Yvonnes öde och hennes bitterljuva minne av Apple Tree Yard.

Apple Tree Yard är romanens titel på originalspråk och egentligen tycker jag att boken borde hetat så även på svenska. Men föralldel Kvinna inför rätta är ju inte så pjåkigt det heller, framförallt är det en rejäl svensk titel som alla förstår.

Utgiven av Forum 2015, översatt av Manni Kössler.