Författare: Margaretha Weimar

Publicerat

Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde

Nahid drabbas av en ursinnig vrede när hon får diagnosen obotlig cancer. Många år tidigare knappt 20 år gammal, tvingades hon fly från Iran med en ettårig dotter på armen. Hon tillhörde den unga generation i landet som trodde på revolutionen och som därför drabbades av gevärseld. Hon föddes i en familj bestående av kvinnor och hennes förhållande till modern och de många systrarna var kärleksfullt och varmt. Att inte längre vara nära dem är hennes livssorg. I skuggan av cancern och hennes komplicerade relation med dottern berättar hon sin historia.

Ljusa minnen från ungdomens Teheran blandas med de mer mollbetonade från Sverige då verkligheten och flykten tog ut sitt pris. Hon berättar om sig själv och sin ofullkomlighet, hon kryper under mitt skinn och jag tänker att det är tur hon är så förbannad, jag tror den känslan hjälper henne.Texten är sparsmakad och innehåller inte ett onödigt ord, kanske är det därför den drabbar så djupt. Jag tyckte väldigt mycket om Golnaz Hashemzadeh Bondes debutbok Hon är inte jag och kan bara konstatera att uppföljaren Det var vi är än bättre.

I de tider som är just nu är det oundvikligt att inte nämna att boken, (bland mycket annat), handlar flykt. Jag gillar att författaren skildrar flykten som ett faktum i Nahids liv, som vilket smärtsamt faktum som helst. För flykten är och har alltid varit ett faktum för en stor del av jordens befolkning. Vi som haft turen att födas i ett land med demokrati och mat till alla behöver ibland påminnas.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2017. 

Publicerat

Frukostintervjun: Mattias Edvardsson

Vi storgillade hans metabok En nästan sann historia och i juni 2018 kommer hans nya roman. Sin frukost intar han på det mest underskattade frukoststället av alla, i bilen!

God morgon! Vad äter du till frukost?
Morning! Variation är överskattat. När jag hittat något som jag älskar håller jag hårt i det. Därför inleder jag varje dag med kaffe och två knäckebröd med gräddost.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Oftast äter jag frukost i bilen och då blir det ljudbok eller podd.

Åh, jag åt frukost i bilen under flera år, gillade det! En bra morgonroman, vad kan det vara?
Jag avskyr morgnar. Dagarna borde börja vid tio. In medias res, så att säga.

Vad läser du just nu?
Jag har djurtema: Camilla Grebes Husdjuret och Klara Krantz Under odjurspälsen.

Du är således en parallelläsare.Vad använder du som bokmärke?
Hundöron.

Hundöron är en ofta förtalad klassiker. En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Självfallet i bokstavsordning. Skönlitteratur för sig, facklitteratur för sig.

Tack för intervjun Mattias och lycka till men din nya bok, vi längtar!

Publicerat

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman

Romanen är humoristiskt skriven i en varm ton. Jag blir snabbt fäst vid den udda fågeln Eleanor och tänker att hon begränsas av någon bokstavskombination. Men där har jag fel, helt fel. Eleanor är en frukt av någonting helt annat, ett bråddjup i själen tvingar henne att leva ett strikt inrutat liv, men också till att döva sig med vodka varje helg. Boken överraskar många gånger, elegant och genialiskt fogar författaren in ledtrådar till Eleanors förflutna i hastiga bisatser som får läsaren att sätta skratten i halsen.

Eleanors utanförskap är totalt, hennes försummade yttre och hennes sätt att tala, (som en äldre hövlig brittisk tant), gör att hon betraktas som en kuf. Eleanor betraktar sin omgivning med milt överseende men också med en gnutta högmod, något som tycks göra arbetskamraterna illa till mods.

Inte desto mindre är Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt en väldigt rolig bok med ofta dråpliga situationer. Författaren inleder romanen med ett utdrag Den ensamma staden av Olivia Laing, först efter avslutad läsning förstod jag varför hon valt just detta stycke. Det var mycket jag förstod först när jag läst klart, så smart berättad är historien om Eleanor Oliphant. En debutroman som lovar mycket inför framtiden. En av de bästa jag läst i år.

Utgiven på Lind&Co 2017. Översättningen är gjord av Ylva Mörk.

Publicerat

Ett samtal om Den svavelgula himlen av Kjell Westö

September månads frukostbok var Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Bokklubbarna var tämligen överens om att Westös romanvärld är en plats man vill vara i länge. 2015 var vi på bokresa till Helsingfors för att på riktigt gå i spåren av romanen Där vi en gång gått.

Ann-Sofie: Ja, frågar du mig så skulle jag gladeligen åka till Helsingfors och promenera i spåren av den här romanen också. Det var med en suck jag slog igen boken (eller stängde eboksläsaren då). Det var så bra att vara berättarjagets historia från barndomen ända fram till nutid. Jag tycker framförallt om skildringarna av vänskap som finns. Hur en vänskap kan komma och gå, under några år har man ingen kontakt alls men så ses man av en händelse och vänskapen fördjupas. Som exempel här i boken tänker jag på den mellan berättarjaget och Krite.

Maggan: Vänskapen mellan Krite och berättaren är jättefint skildrad, uppskattar när deras minnen av en speciell händelse är olika, (du och andra som läst vet vad jag menar), det ger svärta och en djupare dimension av berättaren. Jag älskar att befinna mig i Westö-land tillsammans med hans karaktärer, även om det inte alltid är helt angenämt utan ganska smärtsamt. Jag känner igen mycket från min ungdom i boken, berättarjaget, Kjell och jag är ungefär lika gamla.

Ann-Sofie. Jag tycker också så mycket om att vara i Westö-land. När vi diskuterade den i frukostbokklubben var just det något vi var väldigt överens om. Någon tyckte att den var för lång och ibland ”katalog-detaljerad”, men det kan jag inte alls hålla med om. Jag tycker om att han stannar upp och betraktar situationen eller platsen eller vad det kan vara och inte bara hastar över. ”Det är väldigt mycket ligga”, sa någon. Och det är det, det är ju för tusan en kärleksroman! Jag avskyr verkligen långsamma sexscener som tvärstannar berättelsen genom att i detalj berätta om vilken hand som drar var. Men här är det inte så. Det är bra!

Maggan: Westö är i Sarah Waters klass när det gäller att skriva sexscener, dvs. världsklass. Jag tyckte boken var en bladvändare, språket flöt lätt men var ändå Westöskt  innehållsrikt och mångskiftande. Han golvar mig än en gång, jag upplever alltid när jag läser Westö är jag deltar i boken, att jag är där. Kanske för han ofta låter en betraktare minnas tillbaka, förstå och berätta eller som i Hägring 38, läsarna vet att världskriget väntar runt knuten. Karaktärerna har ingen aning.

Ann-Sofie: Ja, enastående karaktärsskildringar. Westö säger att han kommer ut med en bok vart fjärde år och nu ska man alltså vänta… Jag tror jag ska läsa om Drakarna över Helsingfors nu. Och som sagt: åka till staden.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2017.