Nahid drabbas av en ursinnig vrede när hon får diagnosen obotlig cancer. Många år tidigare knappt 20 år gammal, tvingades hon fly från Iran med en ettårig dotter på armen. Hon tillhörde den unga generation i landet som trodde på revolutionen och som därför drabbades av gevärseld. Hon föddes i en familj bestående av kvinnor och hennes förhållande till modern och de många systrarna var kärleksfullt och varmt. Att inte längre vara nära dem är hennes livssorg. I skuggan av cancern och hennes komplicerade relation med dottern berättar hon sin historia.
Ljusa minnen från ungdomens Teheran blandas med de mer mollbetonade från Sverige då verkligheten och flykten tog ut sitt pris. Hon berättar om sig själv och sin ofullkomlighet, hon kryper under mitt skinn och jag tänker att det är tur hon är så förbannad, jag tror den känslan hjälper henne.Texten är sparsmakad och innehåller inte ett onödigt ord, kanske är det därför den drabbar så djupt. Jag tyckte väldigt mycket om Golnaz Hashemzadeh Bondes debutbok Hon är inte jag och kan bara konstatera att uppföljaren Det var vi är än bättre.
I de tider som är just nu är det oundvikligt att inte nämna att boken, (bland mycket annat), handlar flykt. Jag gillar att författaren skildrar flykten som ett faktum i Nahids liv, som vilket smärtsamt faktum som helst. För flykten är och har alltid varit ett faktum för en stor del av jordens befolkning. Vi som haft turen att födas i ett land med demokrati och mat till alla behöver ibland påminnas.
Utgiven på Wahlström & Widstrand 2017.