Författare: Margaretha Weimar

Publicerat

Jorden vaknar av Madeleine Bäck

Den gästrikländska naturen är i uppror, dofter som nimmer om död och förruttnelse svävar över landskapet och mörka krafter från tidernas begynnelse är beredda att ta över. Vattnet och skogen kallar de utvalda till sig bland dem, Gunhild, Krister och Beata. Jag som funderat över Celias öde i första boken Vattnet drar fick äntligen veta. För mig som är aningen deckartrött, var boken perfekt sommarläsning. Spänning med naturmystik, skäck, thriller och ett fantastiskt driv.

Böckerna är så kallade crossovers dvs. de passar läsare i alla åldrar från tonåringar upp till 100 år. (Därefter ska man kanske vara aningen försiktig i fall ens hjärta börjar bli skröpligt.) Själv läslyssnade jag till boken och ivrig att läsa vidare stoppade jag hörlurarna i öronen och gav mig iväg på en promenad längs Mälarens strand. Jag hade vattnet på ena sidan och skogen på den andra och… det var precis som att vara i Gästrikland. Jag fick av pur fasa avbryta lyssningen och gå över till sorgliga kärlekssånger på Spotify istället.

Jag läslyssnade till boken via Storytel, mycket förtjänstfullt inläst av Sanna Krepper, jag är ganska bestämd på att man bör läsa böckerna i den ordning de kom ut. Läs här om bokfrukosten Breakfast Bookclub hade tillsammans med Madeleine Bäck efter att ha läst Vattnet drar, och här kan du läsa vår frukostintervju.

Utgiven på Natur och Kultur 2017.

Publicerat

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

Flickan heter Nour eller Annika, hon vet inte riktigt. Vad hon vet är att hon befinner sig på fel ställe. Hon genomför ett terrorbrott i seriebutiken Hondos i Göteborg och hon bär en bombväst. Hon överlever och placeras på en rättspsykiatrisk klinik. Men vem är hon och varför menar hon att hon kommer från framtiden?

Ann-Sofie: Den här romanen förs fram från många håll som den givna vinnaren av Augustpris-vinnaren. Historien är angelägen och aktuell med sin betraktelse över både dagens samhälle, men också en svart vision om framtiden. Om inte alla tar ansvar nu. Språket är såväl vackert som tydligt men helt lätt-tillgänglig är berättelsen inte med sina tidplan och olika skikt. Inte alltid smidigt gjort. Bitvis skräms jag, det är förstås meningen. Boken vill ju att vi ska handla.

Maggan: Jag har inte läst något av Anyuru tidigare och jag fångades omedelbart av det vackra språket. Han skriver just så som jag älskar, sparsmakat och skenbart enkelt utan ett onödigt ord. Tur att jag kunde njuta av språket för jag fann innehållet utomordentligt obehagligt, förmodligen för att jag upplever att han skildrar ett Sverige som skulle kunna bli verklighet. Förorten Kaningården skulle kunna uppstå om bara några år.

Ann-Sofie: Ja, romanen vill verkligen visa och varna. Jag upplever att den ändå som hoppfull. Att vi har ett val för vad vi gör och hur vi handlar. Slutet läste jag om ett par gånger just för att stanna i den känslan. Titeln på boken är lång, så har hans tidigare böcker också varit. Det är en titel man lägger på minnet och inte glömmer.

Maggan: Tycker att romanen känns inspirerad av Kallocain av Karin Boye. Det är någonting med tonen och stämningen. Boye var skrämd av sin nutid, Anyuru är skrämd av vår. Boken är ju en dystopi, jag tänker att böcker i denna genré oftast är skrivna som spänningsromaner, djupet kanske finns där till viss del, men den avgrund som Anyuru skildrar saknas. Sedan måste läsaren tro på den värld som skildras, jag tror stenhårt och förskrämt på det samhälle som Anyuru målar upp. Där så många har förlorat den värld som gav dem mening:

”Alla flyktingar är kanske galna”. Hennes skratt saknade glädje.
”Eftersom vi förlorat den värld som gav oss mening”
Sidan 265.

Utgiven på Norstedts 2017.

Publicerat

Rosor Skador av Jenny Tunedal, en diktsamling om demens, nominerad till Augustpriset 2017

Att fundera och undersöka demens och Alzheimers sjukdom genom lyrik är faktiskt genialiskt. Ordet demens går inte att förstå fullt ut som ett faktum, tillståndet är alltför skrämmande. I diktens form blir det förvisso inte mindre skrämmande men känslorna i orden förmedlar förståelse. En av dikterna heter, Demens betyder utan själ, och under läsningen förnimmer jag den bottenlösa förtvivlan som Jenny Tunedal kände då hennes mammas själ, hennes jag, försvann medan hennes kropp levde vidare.

Kan du föreställa dig att gå förlorad
Kan du föreställa dig att sakna
All betydelse Betydelsen av dig själv
Kan du föreställa dig vreden

Kan du föreställa dig rädslan
I deras ögon I dina
Kan du föreställa dig gränsen’

Är det en avgrund
Ja

Jag har aldrig försökt mig på att recensera en hel diktsamling förut och jag känner tydligt att jag inte är uppgiften mogen. Kanske för att Tunedals dikter förmedlar känslor jag inte kan ta på eller sätta ord på, när jag försöker blir det bara alldeles platt och denna fina diktsamling är värd mycket mer än så. Ni får helt enkelt läsa själva! Om Rosor skador vinner på måndag är det mycket välförtjänt och visst vore det roligt om en diktsamling vann?

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2017. Det vackra omslaget är skapat av Johanne Hjorthol/Bokform

Publicerat

If I knew you were going to be this beautiful I never would have let you go av Judy Chicurel

Jag älskar den 17 ord långa titeln, tycker den är som sprungen ur en tidig Leonard Cohen låt. Vemodig och sorgsen om en flydd tid. Jag har också alltid varit hopplöst svag för romaner där berättaren blickar tillbaka på händelser som ägde rum för många år sedan. Händelser som genom att åren gått fått ett förklarat ljus. Här är det Katie som blickar tillbaka på den sommar i början av 70-talet då hon just slutat High School.

I Katies backspegel får vi möta invånarna i Elephant Beach, en bedagad badort på Long Island strax utanför New York City. Ungdomarna sommarjobbar och festar. Det gamla nedgångna hotellet Starlights bar och stranden bildar naturliga mötespunkter. Flickorna drömmer fortfarande om äktenskap och barn även om 60-talet fria sexualitet är den norm som gäller. Abort är ännu inte tillåtet och en oönskad graviditets lösning är ofta att föda och adoptera bort barnet. Vietnam-kriget är en realitet och många unga män utan anknytning till det militära kallas in för att återvända traumatiserade. Den fiktiva orten, Elephant Beach, är som en egen karaktär i romanen, Jag kan förnimma saltdoften från havet, lukten av marijuana och öl medan Jimi Hendrix musik spelas i bakgrunden.

Romanens kapitel påminner lite om noveller. Varje kapitel har sina huvudkaraktärer och genom Katies insiktsfulla betraktelser kommer förståelse av livsvillkor med en genomborrande klang av tidigt 70-tal. Vemodet är alltid nära, men även humorn och omtanken. Katie är en underbar huvudkaraktär och hon kommer att stanna hos mig för alltid.

If I knew you were going to be this beautiful I never would have let you go är, (ännu?), inte översatt till svenska. Finns att köpa via Adlibris. Jag köpte min E-bok via Kobos nätbokhandel.