Hon bodde hela 61 år i lägenheten med utsikt över skridskobanan i Vasaparken. För alla som liksom jag, växt upp med novellsamlingen Nils Karlsson Pyssling (1949) är just detta med skridskobanan magiskt. Peter och Petra åkte skridsko i Vasaparken varje kväll efter att alla andra gått hem. De tillhörde småfolket och måste av naturliga skäl åka när skridskobanan var tom. Flera av sagorna i nämnda novellsamling utspelas i kvarteren runt Astrid Lindgrens bostad. Sagorna är fyllda av magi alla med ett mörkt stråk. Barnens fantasi hjälper dem att handskas med verkligheten. Nils Karlsson Pyssling dyker upp hos den ensamma Gunnar vars syster dött. Herr Liljonkvast i sagan I Skymningslandet tar med sig Göran som är sängliggande i barnförlamning på underbara flygturer runt Stockholm. Att Görans inte kan gå spelar ingen roll i Skymningslandet. Just strofen Spelar ingen roll i Skymningslandet har jag ofta upprepat för mig själv då livet känns tungt.
Det är Astrid Lindgren sällskapet som ansvarar för visningarna av lägenheten via speciellt utbildade guider. Jag upptäckte att jag faktiskt hade en hel del kunskap om Astrid Lindgren och hennes liv. Hennes lyckliga uppväxt med kärleksfulla föräldrar, den tonårsgraviditet som ledde till att hon fick lämna bort sin son Lasse. Visserligen kunde hon så småningom ta hem Lasse, men sorgen över det som skedde var livslång. Jag visste också att hon skrev alla sina böcker på stenografi, men jag visste inte att just detta gör det svårt att forska på hennes författarskap. Hon tillägnade sig en alldeles egen stenografistil som är svår att tyda även för en van stenograf. Alla utkast strykningar mm. finns endast på stenografi. När hon väl satte sig vid skrivmaskinen var boken klar.
Astrid Lindgren var en komplex människa, en humanist med stor integritet. Böcker om henne utkomna efter hennes död visar, att trots att hon var en offentlig person, fanns där så otroligt mycket mer i hennes liv. Jag är glad att jag fick möjlighet att vistas i hennes hem en stund. Även om många av de personliga sakerna fått ge vika för priser och konst som författaren Astrid Lindgren erhöll, var besöket en magisk upplevelse. Vissheten att hon tillbringat så många år i detta hem, levt vardagsliv, varit ledsen och glad och skapat sina underbara berättelser inom dessa väggar ger en ytterligare dimension till mina läsupplevelser av hennes böcker. (Jag har läst nästan allt). Jag känner att jag kommit närmare barnen i min älskade sagosamling skriven redan 1949, innan jag var född. Min favorit som barn var Allrakäraste syster, (som förövrigt också är Ann-Sofies favorit). Som vuxen har jag svårt att välja. Fast den vackraste rad hon skrivit måste ändå vara ”Spelar ingen roll, spelar ingen roll i Skymningslandet”. Ett mantra för alla sorgsna själar därute.
Det är många som vill se Astrid Lindgrens hem och kön är lång, men det finns ett alternativ. På www.astridlindgren.se går det att göra en digital rundvandring i hennes hem. Andra sidor att besöka är www.astridlindgrenshem.se och www.astridlindgrensallskapet.se
En mogen debut av den vid boksläppet blott 27-åriga Emma Cline. Romanen utspelas i Kalifornien under sent 60-tal. Evie är 14 år, ensam och vilsen utan fotfäste. Hennes föräldrar är upptagna av sitt, fadern har nyligen lämnat modern för en annan kvinna och mellan Evie och hennes bästa vän blir förhållandet sakta men säkert kyligare. Av en slump träffar Evie ”flickorna” och blir fascinerad av den 19-åriga Suzanne. Flickorna lever i kollektiv tillsammans med en karismatisk man, Russell, vilken Cline har modellerat efter sektledaren Charles Manson. Sakta men säkert sugs Evie in i sektens sfär.
En av 2016 års bästa böcker som jag recenserade på vår kapsejsade moderblogg för något år sedan. Så här ett år senare, känns romanen mer aktuell än någonsin. Vi bjuder på en repris.
Mitt engelskspråkiga långlyssningsprojekt på 24 timmar och 7 minuter gick jättebra! Jag hade lovat mig själv att jag skulle få ge upp om det blev för segt, men det funkade faktiskt. Freedom eller Frihet som Franzens roman heter på svenska har bla. beskrivits som den ”stora amerikanska romanen”. Men jag vet inte jag. Jag är förstås imponerad av dess komplexitet, smarta dialoger och den stundtals knivskarpa psykologin. Kanske beror min ljumma inställning till boken på att jag inte direkt gillar någon av karaktärerna. Att jag ibland skulle vilja slå dem med något hårt i huvudet och be dem lyfta blicken och se bortom sig själv och sin egen lilla värld.