Det var dags för årets sista frukost i decembermörkret. För ett år sedan diskuterade vi Unni Drougges Bluffen. Då var jag höggravid och kom dit ensam. Under hela 2011 så har jag haft sonen Bob i släptåg. Första halvåret låg han mest och sov i sin vagn men under hösten har han velat vara med och prata eller krypa runt under bordet och smaka på deltagarnas skor. Därför var det ganska skönt att komma själv den här gången eftersom stafettpinnen nu är överlämnad och Bob nu mer är hemma med sin pappa och jag ska förtjäna familjens levebröd. Men inte är vi bäbislösa på bokklubben för det. Cecilias lilla Astrid föddes för fem veckor sen och gjorde premiär på träffen med att sova sig igenom hela frukosten!
Vi diskuterade Hoppas. Ungdomsromanen som Åsa Anderberg Strollo vann priset Spårhunden med. Ett välförtjänt pris tyckte nog de flesta i klubben för rösterna var samstämmiga – det var roligt att få läsa en sån bra och fängslande bok som avslutning på året. Boken är välskriven och rapp. Man vill inte sluta läsa för det är spännande hela tiden. Några ologiska luckor emellanåt (som hur kommer det sig att deras mobiltelefoner bara funkar sådär) men det är överkomligt och inget vi hakar upp oss på.
Några diskuterar Jonnas, huvudrollsinnehavaren, drivkraft och menar att den inte är trovärdig medan andra inte håller med utan menar att det precis är sådär att vara ung.
Slutet är öppet för olika tolkningar. Vi diskuterar några olika alternativ och kommer fram till att det öppna slutet ändå är det allra bästa.
Jag glömde tyvärr ta bilder även den här gången. Påminn mig nästa gång i januari då vi ses och diskuterar noveller. 12 januari ses vi!
Jo du Petra, tack för bra 
I hasorna hänger brodern Nicklas, framgångsrik företagare av förpackningar. Han tränger sig in i Joars liv, rent bokstavligt in i huset. Samlar ”familjen” och sätter igång ett drev mot Joar med brev, sms och socialkontoret i bygden inblandad. Joar drar till Kanarieöarna men måste ändå återvända. Allt är åt helvete. Allt är i rörelse.