Linje Lusta av Tennessee Williams

images7013I9THWilliams vann Pulizerpriset för A Streetcar Named Desire 1948 och  pjäsen filmatiserades 1951. Namnet på detta drama om klass, begär och en kvinna på väg utför, kommer från en av  New Orleans spårvagnar vars slutstation var just Desire.

Den smått bedagade sydstatsskönheten Blanche kommer till New Orleans för att hälsa på sin yngre syster Stella som hon inte träffat på många år. Stella bor i Desire och har ett passionerat förhållande till sin man, Stanley. Blanche lever på en gigantisk livslögn, hennes liv har rämnat och hennes psykiska hälsa balanserar på en tunn tråd. Hon försöker hålla skenet uppe, men för hennes svåger Stanley är hennes lögner uppenbara. Linje Lusta är en modern klassiker som jag sett i flera olika uppsättningar och alltid fascineras av. När min bokbingobricka innehöll en ruta med ”a play” var valet självklart. (Läs mer om bokbingo här)

imagesDY3QFEH3Jag hittade först pjäsen på Storytel som ofta har udda ljudböcker i gömmorna. En ljudupptagning från 1973 då pjäsen spelades på Lincoln Center i New York. (Blanche spelas förresten av Rosemary Harris, en legendarisk teaterskådespelerska som också är mamma till Jennifer Ehle som spelar Elizabeth i BBC:s klassiker Stolthet och fördom 1995.) Jag insåg dock att jag förmodligen skulle missa väsentligheter om jag bara lyssnade, pjäsen spelas på bred sydstatsdialekt och jag skulle inte se skådespelarna. Dessutom  ville jag verkligen läsa. Det slutade med att jag läste på svenska, medan jag lyssnade på originalspråk. Det var riktigt kul att läsa texten och liksom förstå vad skådespelarna försökte uttrycka med sina röster. Gav en ny dimension åt pjäsen och jag blev nästan mer gripen än på teatern.

För ett antal år sedan besökte jag New Orleans, jag åkte hjulångare på Mississippi och hann även med en spårvagnstur. Men jag såg tyvärr aldrig spårvagnen named Desire.

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

9789187219511_200_kriget-har-inget-kvinnligt-ansikte_e-bok[1]En miljon sovjetiska flickor deltog i kriget på östfronten under andra världskriget. De flesta, ännu tonåringar, hade frivilligt anslutit sig till den sovjetiska armen. De hade en naiv syn på krigets umbäranden och levde i tron att kriget snart skulle vara över.  De flesta flickorna stupade. Många år senare söker journalisten, (och sedermera nobelpristagaren), Svetlana Aleksijevitj upp de överlevande och ber dem berätta.

Om man kan kalla en krigsskildring för jordnära skulle jag vilja använda mig av just det ordet. Maskineriet ”krig” beskrivs inifrån, utifrån den lilla människans praktiska uppgift i det stora sammanhanget. Vi möter partisaner, signalister, läkare, prickskyttar, sjuksköterskor, tvätterskor, kockar m.fl.  (Att armen förutom sjukvårdare och mat även har med sig tvätteri är aldrig något jag reflekterat över). Kriget är hårt fysiskt arbete för alla inblandade som under utförandet av sina sysslor lever under absolut visshet att när som helst kunna möta sin egen död.

forf_aleksijevitj[1]Det är en makalös text, skenbart enkelt skriven. Kvinnornas minnen av kriget är djupt allmängiltiga och ger, förutom en aldrig hörd röst åt östfrontens kvinnor, även röst åt den lilla människan i kriget. Jag skulle vilja kalla boken pacifistisk i sin praktiska, men ändå avgrundsdjupa skildring av kriget. Kvinnorna delger författaren sina livsöden retrospektivt, många år senare. De har levt ett långt liv efter kriget och till fullo förstått innebörden av sina upplevelser, att de för evigt lever med kriget i varje cell av sin kropp.

Sedan blir jag irriterad på mig själv! Jag som läst så väldigt många böcker med andra världskriget som fond kan inte minnas att jag någonsin läst en text vars händelser i huvudsak utspelas i i skuggan av andra världskrigets östfront eller i det forna Sovjetunionen under denna tid. De flesta tyska soldater som dog i andra världskriget stupade vid östfronten och totalt antal stupade på östfronten uppgår till ca 30 miljoner människor, vilket var fler än övriga delar av världen. Som så ofta slås jag av tanken på hur lite jag egentligen vet.

Kriget har inget kvinnligt ansikte är utgiven på Ersatz Förlag 2012. Översättningen från ryska är gjord av Kajsa Öberg Lindsten. Jag lyssnade till ljudboken som är förtjänstfullt inläst av Gunilla Leining.

Frukostintervjun: Gunilla Leining

gunilla[1]För oss passionerade ”läslyssnare” är goda ljudbokinläsare  personer av rang. Vi beslöt därför att frukostintervjua en av dem, Gunilla Leining, som nyligen belönades med stora ljudbokspriset för sin inläsning av Jojo Moyes Livet efter dig.

God morgon! Vad äter du till frukost?
Godmorgon! Jag äter havregrynsgröt på vardagarna. Om jag hinner… Och sedan surdegsbröd med en massa goda pålägg på helgen, som min man köper på lokala bageriet när han går med hunden. Och så har jag fått frukost på sängen två helger i rad! Bara sådär. Väldigt omtänksam make.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Morgontidningen blir det. På helgen. Vi kör papperstidning fre-sön.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Varför inte något av Jojo Moyes? I öronen då…

Ljudböcker till frukost är en gåva till de morgontrötta. Vad läser du just nu? Eftersom jag har den stora ynnesten att få läsa så mycket bra böcker på jobbet just nu 😉 så blir det mest korsord som kvällslektyr. Men jag håller faktiskt på med Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr som vann Pulitzerpriset 2015. Fast jag gör den inte riktigt rättvisa tyvärr, eftersom jag är så trött och får börja om på samma sida varje gång jag tar upp den.

Underbart att läsa böcker på jobbet! Vad använder du som bokmärke?
Jag använder det jag kommer åt som bokmärke – om jag reser kan det bli ett boardingkort, annars ett gammalt kvitto eller ett vykort. Den här boken har en tråd i sig som bokmärke.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan? I bokstavsordning efter författare när det gäller skönlitteratur. Annars efter storlek på inredning-, kok- och andra härliga faktaböcker. Och färg. Jag har lite dille på att det ska se snyggt ut även i bokhyllan…

Åhh, en sådan bokhylla jag bara kan drömma om! Tack Gunilla för intervjun!

Stora ljudbokspriset 2016

Eftersom jag är en inbiten ”läslyssnare” med ganska bestämda åsikter om hur en ljudbok läses bäst blev jag överförtjust då tre av mina favoritinläsare belönades med stora ljudbokspriset.

21420[1]I deckarkategorin vann ljudboken Hämnaren av Dan Buthler och Dag Öhrlund inläst av Stefan Sauk. Trots att jag är tveksam till att författarduon skriver vidare på serien om Christopher Silfverbielke kan jag inte låta bli att glädjas över att Stefan Sauk belönats för just denna serie. Läs om min förtjusning över Sauk här.

27988[1]

I barn & ungdomskategorin belönades ljudboken När hundarna kommer av Jessica Schiefauer, inläst av Viktor Åkerblom. Gillar Viktors inläsningar jättemycket även om jag ännu inte hunnit med just denna titel ännu.

 

23909[1]Bästa skönlitterära ljudbok blev Livet efter dig av Jojo Moyes inläst av Gunilla Leining som seglat upp på min inläsartopp med att antal utmärkta insatser under det gångna året.

 

Gör som jag och många med mig, läslyssna och njut!