Kategori: Recensioner

Publicerat

Rosor Skador av Jenny Tunedal, en diktsamling om demens, nominerad till Augustpriset 2017

Att fundera och undersöka demens och Alzheimers sjukdom genom lyrik är faktiskt genialiskt. Ordet demens går inte att förstå fullt ut som ett faktum, tillståndet är alltför skrämmande. I diktens form blir det förvisso inte mindre skrämmande men känslorna i orden förmedlar förståelse. En av dikterna heter, Demens betyder utan själ, och under läsningen förnimmer jag den bottenlösa förtvivlan som Jenny Tunedal kände då hennes mammas själ, hennes jag, försvann medan hennes kropp levde vidare.

Kan du föreställa dig att gå förlorad
Kan du föreställa dig att sakna
All betydelse Betydelsen av dig själv
Kan du föreställa dig vreden

Kan du föreställa dig rädslan
I deras ögon I dina
Kan du föreställa dig gränsen’

Är det en avgrund
Ja

Jag har aldrig försökt mig på att recensera en hel diktsamling förut och jag känner tydligt att jag inte är uppgiften mogen. Kanske för att Tunedals dikter förmedlar känslor jag inte kan ta på eller sätta ord på, när jag försöker blir det bara alldeles platt och denna fina diktsamling är värd mycket mer än så. Ni får helt enkelt läsa själva! Om Rosor skador vinner på måndag är det mycket välförtjänt och visst vore det roligt om en diktsamling vann?

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2017. Det vackra omslaget är skapat av Johanne Hjorthol/Bokform

Publicerat

Sticka flätor

Höstens tredje och sista bok om stickning som jag läst (jo, läst) är vad som kan definieras ett Praktverk. Sticka flätor av Ivar Asplund är en sådan bok som stickande människor kommer att referera till mycket länge.

”Har du nån idé på en vacker stickad kofta?” Titta i Asplunds bok.”
”Jag fattar inte hur man ska vrida maskorna.” ”Asplunds bok har en uppslagsdel med beskrivningar om allehanda flätmönster.”
”Jag måste ha något riktigt utmanande att sticka. ”Ja, men ta en titt i Asplunds bok.”

Boken inleds med en rad inspirationsfotografier som lätt kan göra att man inte bläddrar vidare därför att bilderna är vackra och detaljrika. Efter det följer en rad spännande modeller där det allra första är en smakbit på flätstickning, en aptitretare. Och har man väl stickat dessa (jag har) så är man definitivt fast. Mönstren till mössor och tröjor är fint designande och beskrivningarna är exemplariskt utformande. Man hör författaren/designern i boken och förklaringarna, en detalj jag tycker är viktig, för att inte säga avgörande för att en stickbok ska bli intressant.

I den avslutande delen finns genomgångar av praktiska ting och också en översikt, inklusive beskrivning, av en lång rad flätade mönster.

Så alltså: Praktverk i ordets bästa bemärkelse. Lätt att bära med sig. Omöjlig att sluta bläddra i. Den här boken vill man ha om man tycker om att sticka.

Sticka flätor. Ivar Asplund. Utgiven av Bonnier fakta 2017

Publicerat

If I knew you were going to be this beautiful I never would have let you go av Judy Chicurel

Jag älskar den 17 ord långa titeln, tycker den är som sprungen ur en tidig Leonard Cohen låt. Vemodig och sorgsen om en flydd tid. Jag har också alltid varit hopplöst svag för romaner där berättaren blickar tillbaka på händelser som ägde rum för många år sedan. Händelser som genom att åren gått fått ett förklarat ljus. Här är det Katie som blickar tillbaka på den sommar i början av 70-talet då hon just slutat High School.

I Katies backspegel får vi möta invånarna i Elephant Beach, en bedagad badort på Long Island strax utanför New York City. Ungdomarna sommarjobbar och festar. Det gamla nedgångna hotellet Starlights bar och stranden bildar naturliga mötespunkter. Flickorna drömmer fortfarande om äktenskap och barn även om 60-talet fria sexualitet är den norm som gäller. Abort är ännu inte tillåtet och en oönskad graviditets lösning är ofta att föda och adoptera bort barnet. Vietnam-kriget är en realitet och många unga män utan anknytning till det militära kallas in för att återvända traumatiserade. Den fiktiva orten, Elephant Beach, är som en egen karaktär i romanen, Jag kan förnimma saltdoften från havet, lukten av marijuana och öl medan Jimi Hendrix musik spelas i bakgrunden.

Romanens kapitel påminner lite om noveller. Varje kapitel har sina huvudkaraktärer och genom Katies insiktsfulla betraktelser kommer förståelse av livsvillkor med en genomborrande klang av tidigt 70-tal. Vemodet är alltid nära, men även humorn och omtanken. Katie är en underbar huvudkaraktär och hon kommer att stanna hos mig för alltid.

If I knew you were going to be this beautiful I never would have let you go är, (ännu?), inte översatt till svenska. Finns att köpa via Adlibris. Jag köpte min E-bok via Kobos nätbokhandel.

Publicerat

Sidonie & Nathalie

Vi läser den i min lilla bokcirkel. Några dagar innan vi träffas säger en av medlemmarna att det här är bland det bästa hon läst på länge. Då är jag på sidan 22 och oroas genast att det ska bli platt fall därför att mina förväntningar stiger till skyarna.

Det blir inte platt fall.

Sidonie och Nathalie slår sig ihop under kriget och med hjälp av varandra tar de sig bort från kriget och upp mot Sverige. Två kvinnor med vitt skilda bakgrunder och som inte tycker de om varandra. Men utan varann? Ingenting. När de når Sverige och en, som det verkar ordningsam tillvaro med arbete och bostad, skiljs de omedelbart åt. Sidonie är strax en del av samhället. Lär sig språket på nolltid, som alla språk. Blir tjenis med Gunsan och de andra på gården, ordnar sig ett liv. Adapt. Improvise. Overcome. Nathalie:

såg länge på henne och beslöt att aldrig mer inreda ett hem åt sig själv.

Hon tänker inte anpassa sig, bli en del av det här. Så snart kriget är slut så. Men än en gång måste de ge sig av, än en gång blir de beroende av varandra för två är bättre än en. Till slut hamnar de på Koster. Vad som sedan händer? Genom hela romanen finns  en nutida historia om den åldrade Nathalie som tagit sig till det yttersta uppe i Lofoten.

Det är en roman om rörelse, inte bara för att den handlar om flykt och sökande. Den rör sig fram och tillbaka i tiden, i perspektiven hos Nathalie och Sidonie. Språket är nytt och jag läser sakta. I lager på lager får jag veta alltmer om hur kvinnorna klarat livhanken hela vägen upp till Koster och vidare. Utan varandra. Ingenting. Ända till slutet.

Vilken roman, jag säger bara det! Jag hoppas innerligt att den kammar hem Augustpriset.

Sidonie & Nathalie. Sigrid Combüchen. Utgiven av Norstedts 2017.