En sista semester

1933 fanns det omkring 175 campingplatser i Sverige. Enkla ställen där man kunde slå ner sina tältpinnar och vara ute i friska luften. När semesterlagen om 2 veckors semester kom några år senare ökade intresset rejält för att ta sig ut och campa, för att inte tala om när allt fler fick bil på 50-talet. Med bilen kom också husvagnen och tänk vilken komfort att ha sitt hem med sig utan att behöva rassla runt med pinnar och tältduk. Nu dominerar husbilen på sommarvägarna. Jag räknar 1 husvagn på 3 husbilar. Bara en iakttagelse alltså, ingen statistik.

Det finns tillfällen när jag kan se frihetskänslan i att sätta sig i en husbil och bara dra. Men jag ska erkänna att det är väldigt sällan. Trots det är det för husbilens skull som jag ville läsa En sista semester. Här är det två rutinerade husbilsåkare som gör en resa. Ella och John. För deras del är det betydligt mer laddat än att bara känna frihetskänslan. De är gamla numera, precis som deras saggiga farkost. John har demens men är ännu en god förare. Ella har en långtgående cancer och inte så lång tid kvar att leva. De plockar ihop sina saker och drar iväg. De vuxna barnen blir förstås galna.

Med sig har Ella alla de diabilder de samlat på sig under åren. De riggar upp den gamla projektorn och projicerar bilderna på husbilens vägg. Kväll efter kväll. När barnen var små, skolavslutningar, födelsedagar, semesterresor med goda vänner som numera är döda. De återser hela sitt liv därute om kvällarna.

Jag blir rörd av den här road trip-berättelsen, över diabilderna som blir ett återseende av det liv paret haft tillsammans, över Route 66, vägen de följer, som också är gammal och förbi. Det kunde vara sorgligt men det är det faktiskt inte. Det är rätt charmigt och stundtals roligt till och med. Och slutet är, hur ska jag säga, rimligt.

Även om jag inte övertygas av husbils-romantiken ens efter den här boken håller jag med Ella när hon säger:

”Det är det jag tycker om med att åka på semester”, säger jag och ser ut genom rutan på de brunaktiga tuvor som väser fläckvis invid vägkanten. […] Att allt saktar ner. Man får en massa upplevelser på kort tid. Man minns inte vilken dag det är. Tiden går långsammare, som i en dröm”

En sista semester. Michael Sadoorian. Utgiven 2009.  På svenska av HarperCollins Nordic 2017, översättning av Gunilla Mattsson

Hilma af Klint

Så här var det. Först var jag på Moderna museets utställning av Hilma af Klints konst. Det var väl 2013. Min goda vän Katarina och jag gick där och oh-ade och åh-ade och tystnade till sist inför dessa storverk. Fantastiskt är ett futtigt ord i sammanhanget. Vi fördjupade oss så småningom och undrade vad konstnären skulle säga om våra reaktioner. Konst överväldigar men vi såg eller kände aldrig andligheten eller något bortom konsten i sig. Skulle hon ha tyckt att den var bortkastad på oss?

Hilma af Klint var uppslukad av att berätta något för oss andra. Hon stod i sin målning i förbindelse med en annan värld där en sanning skulle presenteras och förmedlas. Det var viktigt att förstå vad målningarna stod för. Det var inte konst och skönhet som var det primära.

Jag har ägnat så mycket tid i mitt liv att försöka förstå religion och framförallt religiositet – det är mitt yrke, och också drivkraften till det yrkesvalet. Jag beundrar verkligen människor som Hilma af Klint som ville nå ett medel att förmedla. (Jag föredrar folk som predikar om sin övertygelse, framför de som sluter sig samman i mindre grupper där kunskapen bara kan fås genom invigningar och vägledningar inom gruppen.) Det måste vara en sådan frustrerande känsla hos Hilma af Klint, den att veta att man har en annan viktig kunskap om världsordningen men som omvärlden inte vill ta emot.

Att läsa romanen Hilma gör att det går att se den frustrationen, att förstå och närma sig henne. Inte minst är det också intressant att läsa om den konstvärld hon verkade i. Att vara kvinna i såväl den som i samtiden skildras av författaren Anna Laestadius Larsson så skarpt, kunnigt och spännande. Jag tror att Moderna museet presenterade af Klints tavlor som om de legat undangömda, oupptäckta i årtionden. Men i efterordet till romanen framgår att man fått erbjudande tidigare men inte varit intresserad. Bara en sådan sak.

Ja ni, sammantaget är det här en av de bättre böckerna jag har läst på länge. Och Hilma af Klint fortsätter att fascinera.

Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint. Anna Laestadius Larsson. Utgiven hos Piratförlaget 2017.

Ett litet liv av Hanya Yanagihara

Orden kryper ur sidorna och in under min hud. När jag efter drygt 700 sidor lägger ner boken är jag fullkomligt dränerad på känslor. ”Ett litet liv” är en av de mest uppslukande romaner jag någonsin läst. Jag har förstått, via mitt flöde på sociala medier, att många delar denna upplevelse.

Kort sagt handlar det om Jude och hans vänner Malcolm, JB och Willem. De träffas på collage och förblir nära varandra när de efter avslutade studier bosätter sig i New York. Jude är svårt skadeskjuten både fysiskt och psykiskt, hur illa det egentligen är döljer han nogsamt för sin omgivning. Läsaren vet förvisso inte allt, men betydligt mer än hans vänner.

Läsningen fullkomligt kramar skiten ur mig. Visst finns det mängder att ifrågasätta, men det blir liksom inte av. Judes liv, hans öde överskuggar allt. Jag kan inte värja sig. Texten är lång, detaljrik och omständlig och borde därför ibland kunna vara tråkig. Men nej, den flödande ordrikedomen sköljer över mig och jag kan inte värja sig mot känslostormarna som den framkallar.

Jag antar att det är så här stor litteratur fungerar. Det finns ingenting att fundera över, berättelsen har tagit över.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2016. Översättning av Niclas Nilsson. Ett litet liv är nominerad till Årets bok 2017.

Operamopsen av Disa Åberg & Linda Bonaventura

Mopsen Malcolm blir kär i operasångerskan Gullan Silfverstierna efter att ha hört henne ta höga C. Jag blir kär i Malcolm eftersom jag älskar hundar, inte minst jyckar med ett så rikt känsloliv som Malcolm. Att han har glosögon och är halt efter en olycka under valpstadiet gör honom bara än mer bedårande. Malcolms matte heter Britta och har under sitt yrkesverksamma liv varit en välkänd utrikeskorrespondent. Matte och hund bor i en bostadsrättsförening invid Tessinparken i Stockholm där det just genomförs ett stambyte. Vilket i sin tur medför att husets invånare tvingas dela dusch och kök nere på källarplanet. Arrangemanget bidrar till diverse förvecklingar men också till oväntade vänskaper och amorösa förbindelser. (Duschrummet saknar lås).

I huset bor en handfull sinsemellan väldigt olika personligheter vilka bildar bokens galleri av karaktärer. Malcolm är inte huvudperson även om jag kanske velat ha det så. Eller förresten inte, förmodligen blir skildringen av Malcolm bättre genom att vara sparsmakad. Romanen innehåller en hel del humoristiska inslag som jag inte riktigt uppskattar, men som jag tror uppskattas av många andra.

Om ni tillhör den kategori av deckartrötta läsare som i stället letar feelgood på semestern är Operamopsen ett självklart val, den har dessutom precis kommit ut i pocket. Likaså om ni ska köpa bokpresent till någon medelålders eller äldre släkting, som ni ämnar våldgästa eller tvingas besöka i sommar, är Operamopsen ett utmärkt val. Släktingen är snart fångad av omständigheterna kring stambytet och ni får läsa er medhavda bok i lugn och ro. Ni kan tjuvläsa ”mopsen” innan så ni vet hur det går och kan på så sätt ha en liten bokcirkel med släktingen efteråt.

Även om jag förhöll mig tämligen sval till de humoristiska inslagen, finns det i alla fall minst två saker som gör att jag flinar brett. Dels, den sällsynt elaka skildringen av några Kanadagäss, de framställs just så korkade som jag inbillar mig att de är. (Jag och en kompis blev jagad av en dylik i tonåren, jag har aldrig riktigt kunnat förlika mig med denna fågelart sedan dess). Fast roligast av allt, enligt mig, är att författarna valt att döpa sin operastjärna till det osannolika förnamnet Gullan!

Jag vill lägga till att detta är en bok för alla åldrar och hens. Varför jag rekommenderar den till medelålders eller äldre beror på att genren ofta skildrar unga människor, vilket feelgoodälskande bokläsare över 50 påpekat för mig flera gånger. Det skulle vara roligt att läsa om någon i sin egen ålder anförtrodde mig en väns pensionerade mamma för ett par somrar sedan. Voila, tre av Operamopsens karaktärer är pensionärer, t.o.m. fyra om man räknar med Operamopsen själv.

Utgiven på Ordberoende förlag 2016.