Kategori: Recensioner

Publicerat

Bokfrukost om Nidamörkur av Peter Fröberg Idling 

Screenshot

En skräckroman som utspelar sig på Gotland låter som om det skulle kunna bli jätteläskigt, men vi blev faktiskt inte så rädda. Som en av oss uttryckte det, ”jag blev inte rädd men jag tyckte den var kuslig.” Det handlar om ett ungt par Simon och Jenny där han köper en tomt på Gotland för deras gemensamma pengar utan att fråga Jenny. Hon blir inte glad men fogar sig så småningom.

När husbygget väl börjar händer det märkliga saker på Nidamörkur och när Jenny börjar forska i saken får hon reda på att platsen har en mörk historia. Man har avrättat människor här och marken har även varit en begravningsplats. 

 Några röster från morgonens diskussion:

Jag tyckte den var fascinerande och spännande

Tyckte den tappade i spänning allteftersom 

Fick fler och fler frågor som inte besvarades

Gillade inte, lösa trådar och banala människor 

Inte en fullgången roman, mer som ett utkast har hört att han skrev den parallellt med en annan roman, kanske det är där skon klämmer

Gillade stämningen

Funderar över karaktärerna Jenny och Simon, deras personligheter passar inte riktigt i en skräckroman. 

Retar upp mig på karln, (Simon), han har ju INGEN koll

Barnavårdsnämnden var en djupt obehaglig instans på den tiden

Tyckte det var läskigt med vattnet som kom upp ur den nyborrade brunnen, likvatten?

Trovärdig arkiv dokumentation tycker jag som pysslar med sådant

Stolparna som Simon gick igenom, ledde honom till den andra sidan

Flöjten, jag tror jag vet vad som hände när Simon spelade på den

Några av oss hade synpunkter på slutet men som vi kom fram till att en det är i deckare som trådarna knyts ihop medan en skräckroman slutar i kaos och oordning. Vi enades om att Nidamörkur är en ovanlig roman samt att den har driv, man läser på. Finns som ljudbok.

Nidamörkur av Peter Fröberg Idling är utgiven på Natur & Kultur 2020.

Publicerat

Intill vanvett, intill döden av Kirsten Thorup

Tidig höst 1942, den unga danska krigsänkan Harriet är på väg till München. Hennes man har stupat i kriget på Tysklands sida och hon vill hedra hans minne genom att bidra med något för Tyskland. (Vad vet hon nog inte riktigt.) När hon får ett erbjudande från en annan danska, gift med en SS-man, om att tillbringa en tid i deras hem tackar hon ja direkt. Hon lämnar utan åthävor sina två söner på ett barnhem i Danmark och ger sig av. Hon är ung och naiv med en aningslös tro på Tysklands ideologi. 

 Jag har läst många skildringar av Nazityskland men inte ur ett ”diskbänksrealistiskt perspektiv” som här. Det handlar om vardagslivet och de nazistiska värderingarna i praktiken där den som kunde räkna sig som arier var överlägsen och hade rätten att förtrycka och förinta. Harriet må vara okunnig och förförd av nazistisk propaganda men hon lägger snart märke till vardagsrasismen och de mindre värda människornas rädsla.  Inom henne växer en insikt fram om att Tyskland är något helt annat än hon trott. 

Tyckte mycket om boken, gillar Harriets mod och handlingskraft trots den situation hon försatt sig i. En ambitiös romanidé som blivit väldigt lyckad. Om man gillar historiska romaner eller är intresserad av andra världskriget är detta en förträfflig roman att läsa, liknar ingen annan.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2022, översättning av Helena Hansson……

Publicerat

Yokai på Etnografiska museet

Nu har Etnografiska museet öppnat sin storsatsning om de mytologiska varelserna Yokai, japanska väsen. Alltså yokai, ordet slänger man sig väl inte med var dag precis. Med de här varelserna är en vital del i den japanska folktron och lika självklar i dagens populärkultur. De är högst olika, som något spöklikt, något från naturen, en människa som förvandlats eller något gudalikt. Eller något helt annat.

Häromdagen besökte jag utställningen. Så här var det: Den startar när besökaren leds fram på den röda bron över ett porlande vattendrag. Till höger skymtar det heliga berget Fuji och till vänster projiceras några yokaier i siluetter. En effektiv ljudbild ökar känslan av att nu kliver vi in i en annan värld. Bron avslutas med en port in till den inledande historiska delen, Edo-perioden.

Rummet är dunkelt med ljusspottar riktade mot en lång rad yokaier. Det går att fastna i spännande information om dem alla, eller att lyssna till inspelningar där japaner berättar om vad yokai innebär för dem, idag

Med avstamp i det historiska leds vi vidare in i det moderna. Här har man skapat Shibuya-korsningens karaktäristiska övergångsställe som en central punkt, med storbildsskärmar åt alla håll. Runt detta ”torg” finns en rad mindre områden som belyser yokai-världen ur olika perspektiv. Effektfullt!

Tre delar jag särskilt gillar:
1. Den person som främst kopplas till den moderna yokai är Shigeru Mizuki och han får därför en stor plats i utställningen. Hans mangakonst är fantastisk!
2. Men vad sägs om att bli rädd? I ett mörkt utrymme får man sig spökhistorier till livs, om man törs, för att sedan kunna ta sig an än mer otäckt: J-horror. Klipp från skräckfilmer visas, med 15-årsgräns. För min del nöjde jag mig med att betrakta mangan från Junji Ito och toalettskräck (https://yokai.com/kanbarinyuudou/). Läskigt nog.
3. En bidragande orsak till mina ömmande tumleder är all tid jag under tidiga 90-talet lade på spelen om Mario och hans brorsa. Mario och mycket annat från spelvärlden finns representerad i en del av utställningen.

Utställningen är otroligt visuell, och väldigt interaktiv. Programpunkterna är många i museikalendern. Till vintern kommer bokcirklar om både klassisk och modern japansk litteratur!

Avslutningsvis lät jag mig få lite visdomsord från min yokai, Hitsotsume Kozo som ”Lämna inte skorna utanför dörren under Kotoyoka…” Det skulle jag ALDRIG göra.

Publicerat

Avrättningen av Danya Kukafka

Det är 12 timmar kvar tills Ansel Packer ska avrättas. Hans liv har varit befolkat av många kvinnor, varav några han mördat. Genom kvinnornas ögon berättas historien om pojken som föddes av en 17-årig flicka, som blivit gravid med en våldsam man. Hon fick ännu ett barn men tvingades överge Ansel och hans bror. Ansel är dock inget offer, han har mördat med berått mod. 

Jag tycker om när offren tar plats i kriminalromaner och så är det i Avrättningen. Välskrivet och hjärtslitande kryper den mörka berättelsen under skinnet på mig. Ansels person ger mig kalla kårar ända till slutet. Jag är imponerad av romanbygget, språket och detaljrikedomen som tillsammans gör boken till mycket mer än en vanlig kriminalroman. Kukafka är endast 30 år gammal, ser fram emot att följa hennes författarskap.

Utgiven på Modernista 2024, översättningen är gjord av Maria Nääs.