Internationella kvinnodagen 2015 – En feministisk roman skriven av en man.

Mariam och Laila från Khaled Hosseinis roman Tusen strålande solar kommer nog alltid att finnas nära mig. En roman om två Afghanska kvinnors liv i det sena 1900-talets Afghanistan. En berättelse som gick mig djupt till sinnes inte minst därför att Mariam och jag är nästan precis lika gamla. För en ytlig betraktare torde det hela synas som om hon och jag levt i två helt olika tidsåldrar, jag har varit frihet förunnad medan Mariam levt ett helt annat liv.

Hosseinis roman drabbade mig som ett knytnävsslag i mellangärdet när jag lyssnade på Sharon Dyalls vackra inläsning. Jag blev för ett tag nästan som besatt av Afghanistans tragiska nutidshistoria. Berättelsen är stark och sorglig men har ett trösterikt slut. Mariams och Lailas verklighet finns under mitt skinn och jag kan se dem för min inre syn gå där bredvid mig och leva sina parallella liv.

Tusen strålande solar är skönlitteratur när den är som bäst, en lysande fiktiv text med världshistorien som bakgrund. Min tro på skönlitteraturens empatiska kraft blir orubblig i denna blivande klassiker som författaren tillägnat Afghanistans kvinnor. Jag hoppas att internationella kvinnodagen blir en dag då vi i Sverige lyfter blicken mot kvinnor i övriga världen. Kvinnor som lever under små förhållanden, under förtryck och fattigdom. Kvinnor som ser sina barn och familjer gå under med anledning av krig, svält och naturkatastrofer. De behöver vårt engagemang.

Tusen strålande solar av Khaled Hosseini är utgiven av Wahlström & Widstrand 2008. Heter i original A Thousand Splendid Suns, översatt till svenska av Johan Nilsson.

Detta inlägg ingår i en bokbloggar-stafett under internationella kvinnodagen 2015.

08.00 Bokhyllad
09.30 Bokbabbel
11.30 JoS blog
12.30 Bakbokmat
14.30 Bokmania
15.00 enligt O
16.00 Tittelina

Bokfrukost: Kalmars jägarinnor

En smygande diskussion om Kalmars jägarinnor börjar redan innan bokfrukosten. På Facebook anas två arenor: de som är för och de som är betydligt mer tveksamma. ”Ska jag läsa ut?” frågar någon. ”Läs ut! Det bästa jag läst på länge”, svarar någon annan.

Kalmars jägarinnor är en grupp med fem unga kvinnor. De är fest och fylla, det är förväntningar och ångest. Att tjejerna är bättre än alla andra brudar i Kalmar råder ingen tvekan om. Handbollstjejerna, puderludren, vilka vill vara som de? Ingen! Vi är bäst, vi är Kalmars jägarinnor, säger de, formerar sig i Pilen och går genom stan. Men även om de verkar så eniga och starka utåt, verkar det krävas att man aldrig någonsin är något annat än sin roll inom gruppen.

Berättelsen är som en vågrörelse eller en cirkel där berättaren, Eva,  hela tiden återkommer till gymnasietiden – där gränslösheten eskalerar för vem skulle misstänka dem? – för att sedan distanserat kunna betraktas av den vuxnare Eva. Språket är oftast fräscht, nyskapande, spännande.

Jag tycker otroligt mycket om den här boken. Men meningarna på Vetekattens bokfrukost i torsdags var delade.

Jag blev liksom tonåring igen. Jag kan känna igen mig. Den där gränslösheten, jag var aldrig där. De håller ihop så starkt, men varje medlem blir inte någon individ. Jag tog mig inte igenom. Jossan, som hela tiden snodde Evas killar. Sorglig, men glimtar av ljus. Vem ska läsa den här boken? Man kan inte ha för mycket ögonskugga, det är en sak som är säker.

Kalmars jägarinnor. Tove Folkesson. Utgiven av Weyler förlag 2014. Finns nu som pocket. Vi fick också veta att det kommer en fortsättning på boken. Sund heter den och kommer i april. Hurra!

Peter James skriver utmärkta deckare med sällsynt urkassa titlar!

Om jag inte av en slump kommit igång med att lyssna på ” Ett snyggt lik” hade jag förmodligen bara slängt en förströdd blick på Peter James nio böcker om den Brighton-baserade kriminalaren Roy Grace. James texter är filmiskt visuella och har ett fantastiskt driv med ofta rent plågsam spänning. Grace är en sympatisk man som kämpar med en personlig tragedi, även om han och hans kolleger vid Sussex-polisen egentligen är tecknade ur en stereotyp, är de levande och lätta att fästa sig vid. Jag gillar framförallt skildringen av vänskapen mellan Roy Grace och hans kollega filmnörden Glenn Brannson.

2545_image1[1]Så varför dessa titlar? Levande begravd, Ett snyggt lik, Långt ifrån död, Död mans fotspår, Den enes död, Död mans grepp, Död som du, Till döds. Och ja, de heter ungefär det samma på originalspråk.

Mycket bra deckare trots titlarna alltså, jag som är ytterst tveksam till serier kommer att fortsätta läsa tills både jag och Roy Grace vet vad som egentligen hände med Sandy. För vad som egentligen hänt med Roy Grace fru Sandy är böckernas twist. I vanliga fall struntar jag högaktningsfullt dylika men här kommer jag att läsa och läsa tills jag vet. Fast en sak måste jag ge Peter James eller vem som nu kommit på dessa boktitlar. Rättigheterna till böckerna ägs av ett bolag som heter Really Scary Books LTD, det mina vänner, är ett ytterst lämpligt och passande namn.

Böckerna är utgivna av Massolit förlagsgrupp,  finns i Ponto Pocket och som ljudböcker. Jag har lånat nästan alla på biblioteket.

Öppen stad av Teju Cole.

oppen-stad-roman[1]Det är en allmänt erkänd sanning att man tänker bättre när man promenerar. Jag gör det och så även Julius, bokens huvudperson. Han studerar till läkare i New York och börjar en höst ge sig ut på strövtåg på kvällarna för att motverka stressen från de intensiva dagarna på sjukhuset.

Likt en kamera registrerar han stadens karaktär och dess tillstånd åren efter 9/11. Hans tankar om politik och historia vävs in i ett större sammanhang, läsaren påminns att världshistorien är ett samspel av alla världens folk.Romanen är skriven i första person, men jag kommer inte Julius personlighet nära, han förmedlar sina tankar, han berättar inte. Det är djupt, intelligent och lysande formulerat, men jag känner ett avstånd. Det tar mig lång tid att läsa färdigt.

Mot slutet blir tonen aningen mer personligt färgad och läsaren erhåller ett överraskande avslöjande som i alla fall inte jag väntat mig. Eller hade jag kanske det?

Öppen stad är utgiven av Natur & Kultur 2013, översatt av Erik MacQueen.