Recensioner – Sida 153 – Breakfast Book Club

2014/11/14

Blandband

Blandband pressbild Som bekant gillar jag blandband. Och jag erkänner att det var namnet på romanen av Steven Camden som fick mig på spåret att vilja läsa. Det visar sig vara en sinnrik historia med tidsband som spänner över årtionden.

2013 – sitter tonårsflickan Amelia i rummet hemma hos mormor. Hennes föräldrar har omkommit i en trafikolycka. Nu försöker hon inordna sig i sitt nya liv med vänner och skola. Bland mammans efterlämnade saker hittar hon så småningom en mängd kassettband med musik. Men plötsligt hörs en röst

Vem är du?

Pratar den med henne?

1993 – sitter tonårspojken Ryan i ett rum och sörjer sin döda mamma. Utanför finns hans pappa och pappans nya fru. Och inte minst den förfärliga nya styvbrorsan Nathan. Men så blir han kär, och om kärleken och sorgen berättar han för sin mamma och spelar in allt på gamla kassettband.

Romanen har varannankapitels-struktur där Ryan och Amelia berättar. Det är inte svårt att förstå var i tiden man befinner sig. Popkulturella referenser strösslas på. Jag gillar Ryans delar bäst. De känns mer välskrivna.

Näe, jag sticker inte under stol med att jag fick slita lite med den här romanen. Det kändes bitvis seg och utdragen. Troligen hade jag fått en bättre läsning om jag hade läst den mer effektivt i stället för att sega. För jag tycker om hur de olika historierna binds samman på ett oväntat sätt och jag tycker om flera personer och deras relationer. Har ni läst den?

Blandband. Steven Camden. Utgiven 2014. På Atrium förlag samma år.

2014/11/092014/11/08

Syskonen Malaquias av Andréa Del Fuego.

Från denna roman minns jag få ord, däremot är min inre syn fylld av de bilder texten målar. Vi befinner oss i det oändliga Brasilien någon gång på 20-talet. De tre syskonen Nico, Antonio och Julia Malaquias föräldrar mister livet under ett våldsamt åskväder och syskonen blir för alltid beroende av sina medmänniskors välvilja. Nico tas som arbetare till den lokala plantagen och Antonio och Julia får en kort fristad på ett katolskt barnhem.

Låter det tungt? Inte alls, Andréa Del Fuego har skrivit en bladvändare och en skröna innehållande ett myller av karaktärer och magisk realism. Det är människorna som gör denna roman, både de levande och de döda. Alla är de underordnade livets nycker, men tar ändå skeendet som det kommer, gör det enda möjliga och fortsätter framåt. Pragmatism med ett modernt ord.

Så här flera veckor efter jag lagt ner boken spatserar karaktärerna runt i mitt huvud och jag ser den moderna tiden göra sitt intåg i dalen vid berget Serra Morenas fot. Ofta har personerna en kopp kaffe i handen för det dricks mycket kaffe i denna bok. Kanske en naturlig konsekvens av att vi befinner oss i Brasilien. Kaffesump spelar också en viktig roll för en av huvudkaraktärerna i boken. Och jag, jag tycker både om boken och om kaffe.

Utgiven på Natur&Kultur 2014, översatt av Irene Anderberg.

2014/11/022014/11/01

De små subtila blinkningarna från Christoffer Carlsson till Maj Sjövall & Per Wahlöö.

På kvällen den trettonde november 1967 ösregnar det i Stockholm och 8 människor, samtliga passagerare på buss nummer 47, hittas skjutna. Den skrattande polisen av Sjövall & Wahlöö utkom 1968 och är enligt mig en av författarparets bästa romaner som inte oväntat också filmades av Hollywood 1973 med titeln ”The Laughing Policeman”. Per Wahlöö var med som manusförfattare, Walter Matthau och Bruce Dern spelade huvudrollerna.

Först på plats vid dödsbussen är de elakt porträtterade radiopoliserna Kristiansson och Kvant och här är vi framme vid Christoffer Carlsson vars romantitel Den osynlige mannen från Salem är en travesti på Sjövall & Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle. Romanen är en sann njutning för en Sjöwall & Wahlöö nörd. Det vimlar av små blinkningar till dessa den svenska kriminalromanens giganter. Det är så häftigt att Carlsson skapat ett par egna poliser á la Kristiansson och Kvant även om Carlsson inte skildrar sina riktigt lika skoningslöst. Fast häftigt och häftigt, förstår Carlsson hur nervös jag blir när hans poliser Larsson och Leifby dyker upp vid slutscenen i den osynlige? Jag menar med tanke på hur det slutade i den vedervärdige?

Men tillbaka till Den skrattande polisen. Einar Rönn är en favorit hos mig. Han är en begåvad polis men hans oförmåga att skriva begripliga rapporter samt det faktum att han börjar varje mening med ett norrländskt ”jo” gör att hans färdigheter förbises. Hans uppdrag i utredningen av bussmorden blir att vaka vid den ende överlevande passageraren för att försöka ta reda på vem som sköt. En uppgift som Rönn löser med bravur och jag älskar att Christoffer Carlsson uppmärksammar Rönns arbetsmetodik i sin senaste roman Den fallande detektiven. Rönn förtjänar så väldigt mycket att vara inspirationskälla! ( Ja, jag vet att Rönn inte finns på riktigt.)

Om du läst Sjövall & Wahlöö men inte läst på länge föreslår jag att du läser om i alla fall en, innan du läser Christoffer Carlsson. Inte alls nödvändigt naturligtvis, Carlssons romaner är jättebra och skickligt skrivna med noir och driv, men det där lilla mervärdet det ger att kunna sin Sjövall & Wahlöö går inte att förringa. Kolla på typsnittet i böckerna, fundera över Martin Becks adress och även över Benny Skackes stora yrkesdröm.

Du vet att du är nörd när du funderar över vad Christoffer Carlsson skulle kunna göra med följande:

Radiopolis Kvants öde.
Möjligheten att av misstag skjuta en polishund.
Skicka ett team av ”Särskilda Klantskallar” att bevaka statsministern.
Döpa en karaktär till Bulldozer, Rhea, Braket, Unda eller rentav Herrgott Nöjd.

Fast om ni frågar mig så tycker jag Christoffer Carlsson ännu en gång ska låta Einar Rönns ande sväva. Rönn sköt ju som han aldrig skjutit förr när han var med i den tre man stora insatsstyrkan i Terroristerna. Och ni som inte läst Sjövall & Wahlöö, det finns referenser till andra svenska kriminalromaner i Carlssons böcker som tex. att en kommissarie vid namn Bäckström blir utlånad till länskrim i Den fallande detektiven.

Fast i vilket fall som helst så böra alla läsa Den skrattande polisen, en klassiker och ett mästerverk!

Både Maj Sjövall & Per Wahlöö romaner om ett brott och Christoffer Carlsson finns utgivna på Piratförlaget.

2014/10/282014/10/27

Ljus Ljus Ljus av Vilja-Tuulia Huotarinen.

Det är 1986, den ödesmättade sommaren efter att kärnkraftverket Tjernobyl exploderat. Bokens berätterska Mariia upplever både sin första kärlek och sin första sorg.

Mariia talar direkt till sina läsare och det tycks som om hon för första gången verkligen berättar om sommaren hon aldrig glömmer, sommaren då man i Finland ännu inte var medvetna om att det fallit ett radioaktiva regn utan fortsatte plocka bär och svamp som om ingenting hänt. Det var den sommaren då Mariia var fjorton år och levde i en familj full av tystnad, en familj där man ofta använde ordet: schh!

Jag tänker för mig själv att det nog inte är så vanligt förekommande för bokkaraktärer att leva i tysta familjer. Men Ljus Ljus Ljus är en sällsam roman. Sällsam för sin poesi och att huvudpersonen diskuterar direkt med oss läsare. En helt ovanligt underbar roman som riktar sig till unga men som trollbinder även mig som passerat de femtio. Jag färdas tillbaka till den bitterljuva känslan i att vara 14 år och jag känner så väl igen mig själv i Mariia.

Mariia förnimmer en stor sorg i sin älskade Mimis väsen, en bottenlös sorg omfattande så mycket, men framförallt sorg i att sakna trygghet. Mariia skriver att hon förstår att en av skillnaderna mellan henne och Mimi är att Mimi saknar botten medan Mariia har sin botten i mamma, pappa, storebror och katt. Jag grips av denna enkla men talande beskrivning av trygghet och kärlek. Flickorna är fulla av insikter och gryende vuxenhet. De dansar och älskar som vuxna men leker som barn och uppslukas av den stora allra vackraste kärleken. När hösten slutligen kommer finns ingen väg tillbaka, Mariia har för alltid lämnat barndomen och är vuxen.

Vilja-Tuulia Huotarinen fick Finlands Augustpris, Finlandia junior priset för Ljus Ljus Ljus 2011. Förutom ungdomsböcker skriver hon även poesi, något som är påtagligt i den vackert innerliga texten.

Ljus Ljus Ljus är översatt från finskan av Janina Orlov och utgiven av gilla böcker 2014.