Kategori: Recensioner

Publicerat

Ett samtal om Nattfilm

Häromveckan var Marie och Ann-Sofie och lyssnade till Marisha Pessl. Strax därefter började vi läsa Nattfilm. Sms, twitter och små bloggkommentarer har kantat läsningen och vi har förundrats och förfärats!

Nattfilm startar med att Ashley Cordova hittas död och polisen bedömer det som självmord. Ashley är dotter till den mytomspunna filmregissören Stanislav Cordova. Senast han hördes av var i en intervju i Rolling Stone 1977 men hans skräckfilmer har producerats och visats om nätterna sedan dess. Runt om honom finns hemliga sällskap av cordoviter – fans som dyrkar honom och filmerna. Men vem är han? Och varför dör Ashley?

OBS OBS! Har du inte läst boken är det ingen idé att läsa vårt samtal här för vi spoilar hela tiden.

Ann-Sofie: Nu har vi läst klart, Marie. Nästan 700 sidor läsning har vi fått följa journalisten McGrath och hans sökande efter sanningen om Cordova och hans dotter. Det gick snabbt att sugas in i boken, trots att jag först kände trötthet när jag såg 18 tryckta webbsidor. Men det var ett smart sätt att ge läsaren en bakgrund till Cordova, hans dotter och varför McGrath är intresserade av honom. McGrath är så diffus. Inget socialt liv. Undrar var han får pengar ifrån. Vad tycker du om McGrath

Marie: Jag vet inte riktigt om jag tycker om honom eller inte. Han är ju inte särskilt ansvarsfull, i alla fall inte när det gäller dottern. Å andra sidan är han ju ganska snäll mot Nora. Men jag bryr faktiskt inte så mycket om McGrath, även om han väl är huvudpersonen, han bara ett medel för att jag ska få veta mer om Cordova. Det är honom jag vill åt! Jag tycker McGrath lyckas ganska bra, eftersom vi hela tiden kommer närmare och närmare Cordova. Jag funderade mycket på vilka verkliga filmregissörer Pessl har haft som förebild (tänker Lynch, Polanski, Kubrick, Tarantino, Hitchcock). Var det något du tänkte på?

Ann-Sofie: Ja Cordova är spännande så klart. Mystisk och oåtkomlig. Som gud.

Marie: Kompositionen med webbsidor och tidningsutdrag är ju ett annorlunda grepp. Jag gillar det verkligen och det ger en äkta känsla av att Cordova som en person som funnits i verkligheten. Jag är flera gånger nära att söka efter hans filmer på IMDB. Fick du också den känslan?

Ann-Sofie: Som jag har googlat! Jag älskar böcker som har andra dokument än själva berättelsen i sig. Jag tänker mig att Pessl måste ha haft ett jättestort rum med kartor och fotografier på väggarna, ungefär som man kan se i polisers spaningsrum på film. Men låt oss tala om Ashley. Tog hon livet av sig?

Marie: Jag vet faktiskt inte. Skulle behöva läsa om (och vill) för att få klarhet i bland annat det. Om det nu går att få det. Berättelsen om henne kändes väldigt komplex och Twin Peaks-aktig, ju mer vi får veta desto rörigare blir det. Men det är inte osannolikt att hon gjorde det. Vad tror du?

Ann-Sofie: Ja, jag vet inte. Ibland trodde jag det, ibland trodde jag att hon var utsatt för något bara för att hon visste för mycket. Men Cordovas filmer då? Jag tänker mig att de verkligen är otäckt otäcka. Sådana som jag aldrig skulle se själv. Blev du rädd i boken?

Marie: Inte rädd, men jag tyckte att det ibland blev så surrealistiskt och då otäckt. T.ex. när de är uppe på the Peak. Det som McGrath råkade ut för, drömde han det?

Ann-Sofie: Ja, antingen drömde han det eller också hallucinerade han under droger. Eller också var han med i en Cordova-film som han misstänkte. Det var verkligen en intressant och spännande del av boken. Superbra! Men jag måste återvända till Hopper. Vad är det han får reda på som gör att han lägger ner jakten på ”sanningen”? Detsamma som vi läsare, och McGrath, får veta av Inez, Cordovas assistent?

Marie: Det har jag funderat mycket på och vet inte här heller, kanske. Eller vet han något som McGrath inte vet och han inte vill att McGrath ska få reda på?

Ann-Sofie: Något skumt är det. Hela Hopper är mystisk. Jag förstår honom inte alls.

Marie: En sak som jag inte kan släppa är undulaten. Visst är det något skumt med den och dess öga? Och livslängden. Eller så inbillar jag mig bara.

Ann-Sofie: Ja, vad är det med den där undulaten. Den är kanske rätt igenom helt betydelsebärande! Förresten, det där med att Cordova är gud förstärks av slutet. Är inte det bara en uppenbarelse?

Marie: Jo, det tror jag.

Ann-Sofie: Jag blev faktiskt besviken på slutet. Det var så galet många trådar och jag ville ha mer ihopknytande. En del i mig tror att det är Cordova som är gud och Ashley som är Jesus som ägnar sig åt försoning innan hon offrar sig. Ligger hon inte med armarna rakt ut dessutom i det där hiss-schaktet?

Marie: Oj, det tänkte jag inte på! Som du säger frågorna är fortfarande många. Jag gillade verkligen den här boken och kommer nog att läsa om den en dag. Då kommer jag antagligen att se den på ett helt annat sätt.

Ann-Sofie Troligen. Om man läser om den ser man säkert viktiga ledtrådar som man missade eftersom man var så upptagen av händelseförloppet.

Nattfilm. Marisha Pessl. Utgiven 2013. På svenska av Natur och kultur 2014.

 

Publicerat

Bästa biten på kvinnan?

Gästbloggare: Ros-Mari Edström

När Chimamanda Ngozi Adichie inledde Stockholm literature på Moderna museet i fjol uppehöll hon sig vid de omslag som svenska förlag begåvat hennes böcker med. Hon gillade dem. Sverige är ett land där böcker om människors liv i afrikanska städer INTE illustreras av giraffer, djungelbilder eller bilder från savannen. Hon uppskattade det. Hennes böcker har fått omslag som hon upplever som hedrande. Mina tankar går till en bok som jag läste i fjol och uppskattade en hel del, om det inte hade varit för omslaget. Varför blev en bok om kvinnors liv och livsval illustrerad av en huvudlös kvinna? Är hennes bästa bit torson, delen mellan halsen och låren?

97813562_Det_ndarCMYK_9274Ni vet säkert vilken bok jag menar – Det enda rätta, Susanne Bolls andra roman, som handlar om tre kvinnor, vars liv kantrar. Boken handlar om Maria, psykolog i 30-40-årsåldern, Isabelle, förskollärare, strax under 30, och Helmi, onkologläkaren, 60+, som är den som man verkligen kan fundera över. Hur tänker hon EGENTLIGEN? Tänker hon över huvud taget?

Nu har Det enda rätta kommit i pocket, men omslaget är detsamma. En annan skönlitterär utgåva, Liknelseboken av Per Olov Enquist, blev mycket omskriven i höstas, inte bara för dess innehåll utan även för omslaget. Men där fick pocketversionen en ny utformning.

Frågan är: behöver en bok som Det enda rätta det här omslaget för att locka läsare? Jag undrar det. Det är ju mest kvinnor som läser relationsromaner, åtminstone enligt mina fördomar. Susanne Bolls bok är lättläst, drivet skriven och snabbläst. Spännande. Den innehåller en gåta, som skyndar på läsningen och intrigen är rätt underfundigt hopkommen. (Notera min andra fördom!)

Idén, att parallellställa tre kvinnors liv, och låta deras öden spegla varandra återkommer i uppföljaren. Hitta hem, som just kommit ut. Jag har inte läst den, men boken lockar mig, det utlovas förklaring av en del av Helmis bevekelsegrunder. Tyvärr får man inte följa Marias och Isabelles öden vidare, om jag förstått förlagstexten rätt. Däremot får man veta att det finns en ny gåta att förbryllas av.

Kommer jag att gilla Susanne Bolls alster nr tre? Hon skriver spännande och hon skriver om kvinnors liv. En sak som störde min läsning i somras var när jag undrade om jag läste en inredningstidskrift. Där satt jag i sommarhuset, i min Ikeasoffa Klippan, och undrade om jag tillhörde rätt målgrupp. Jag brukar inte störa mig över interiörer fyllda av PH-lampor och Josef Franktygklädda möbler. Men här gjorde jag det. Man undrar varför. Attribut som kläder och inredningsdetaljer är ju vanligen avsedda att beskriva de olika kontrahenterna, och har ju ett klart syfte. Jag upplevde dem som delvis påhängda. Får se hur det blir med Hitta hem. Vad finns det som kan förmildra synen på häxan Helmi? Nyfiken blir jag och det är väl det som är meningen.

Publicerat

Jakten på Kapten Klänning av Jonas Trolle

 Styrkan i Trolles bok om ”Kapten Klänning” är att den faktiskt skildrar polisens arbete på ”riktigt”.   Även om berättelsen kan liknas vid en nutida kriminalroman eller en söndagsfilm på TV4, så är sanningen den att f.d. polismästaren tillika rektorn vid polishögskolan, Göran Lindberg greps den 25 januari 2010 misstänkt för sexualbrott. Han dömdes i november samma år av hovrätten till sex års fängelse för grov våldtäkt, våldtäkt, köp av sexuella tjänster, försök och medhjälp till sexköp samt koppleri och misshandel.Han friades vad gäller våldtäkt av barn, som inte ansågs styrkt.

Jonas Trolle är kriminalkommissarie och hösten 2009, när han är tillförordnad chef på människohandelssektionen vid Stockholmspolisen, tar en kollega vid länskriminalen kontakt. Under utredningen av ett våldsamt gruppsex har en flicka uppgett att en känd polis är en av förövarna. Flickan har sett Göran Lindberg på en bild i en tidning och efter identifikation, startas ett sekretessbelagt spaningsarbete upp. Sekretessen är hård med anledning av att man är orolig för läckor, Lindberg är trots allt polis.

Vi får följa polisen under en hemlig husrannsakan på polishögskolan, skuggning med bilar många mil genom Sverige. Ett team av poliser åker efter Lindberg när han är på sina långa resor, de ligger ute på vägarna under många långa timmar, utan möjlighet till avlösning. Hela tiden på helspänn för att inte bli upptäckta eller tappa bort Lindberg. Det är driv i historien inte minst under bilskuggningen, men den ger också en förståelse för hur tufft det är att vara polis och hur det kan påverka familjelivet.

Sedan är det de omöjliga avgörandena som polisen ställs inför. Med hjälp av spaning vet polisen att förövaren är på väg till ett gruppsex med unga kvinnor. Om polisen inte ingriper kan ett brott begås, om polisen ingriper finns inga bevis, gärningsmannen blir varnad och ännu fler kommer i förlängningen att bli offer.

Efter att ha fått ta del av de unga kvinnornas vittnesuppgifter om hur Lindberg utnyttjat dem, kan man nästan tro att han med berått mod skaffat sig öknamnet ” Kapten Klänning”. Lindberg ivrade för jämställhet och var en ofta anlitad föreläsare i ämnet, varför några spydiga kolleger gav honom namnet. Det gamla ordspråket ” I de lugnaste vatten går det största fiskarna” känns mer än relevant. För vem kunde ana att den rättfärdige mannen som förespråkade jämställhet mellan könen i själva verket kränkte och traumatiserade kvinnor för livet?

Och man förstår varför grova brott kryper under skinnet på den enskilde polisen  för att bli kvar som en ständigt närvarande melankoli.

Jakten på Kapten Klänning av Jonas Trolle är utgiven av Leopard Förlag, Ljudboken som läses av Martin Wallström är producerad av Storyside.

Publicerat

Augustiresan i många meningar

IMG_1251Efter drömboktips plöjde jag Augustiresan i en vilstol idag. Det är ett härligt sätt att läsa koncentrerat och utan andra pauser än för mat. Dessutom tror jag att det för min del gjorde att jag läste klart boken.

Här har vi Jenny och hennes tre barndomsvänner som ska ut på en cykelsemester i slutet av augusti. Det var verkligen längesedan de träffades. Eller rättare sagt: det var verkligen längesedan som Jenny träffade de andra. För de har hållit kontakten med varandra och försökt och försökt att inkludera Jenny i det också.  Men hon har bara jobbat jobbat jobbat på sitt nya chefsjobb. När Jenny blivit lämnad av sin man Johan hör hon äntligen – äntligen! –  av sig till vännerna vill de göra något trevligt tillsammans för att göra henne glad. Cykelsemester på Österlen. Semesterns  samtal och konflikter varvas med året som gått. Året då Jenny fick bli HR-chef på företaget och året då det gick åt helvete att vara det.

Pluspoäng för romanens detaljrikedom, att allt berättas fullt ut och för dramaturgin.

Det jag gillar mest med boken är cykelresan. Det är detaljer och närvaro och helt klart kan författaren sitt Österlen. Chefsgrejen  – nja, den delen läste jag med alltmer höjt ögonbryn. Skitchefer som Erik, som sparkar neråt och slickar uppåt etc etc har alla träffat. Och jag vet säkert att det finns Duktiga Personer av alla kön som ständigt säger det fixar jag och somliga av dem gör det för att de är så mesiga och inte kan säga nej. I kombination, som här i romanen,  blir det förödande. Jag vill bara säga till Jenny att va fan skärp dig. Måste du vara så oklar i vad du vill så att du inte klarar att säga ifrån eller säga upp sdg? Och dessutom inte prata med någon människa för att du ska klara allt själv? Hennes personalen är samtliga skittaskiga. Alla går bakom ryggen på henne och nja, här tappar jag intresset, det blir för mycket. Men jag längtar till Österlen. Med eller utan cykel.

Augustiresan. Anna Fredriksson. Utgiven  på Forum 2013.

– — –

Andra som bloggat om boken är  Enligt O och …och dagarna går