Kategori: Recensioner

Publicerat

Eftersom ingenting varar

eftersomDet är som att läsa snabba andetag.

Är du ensam? Är du ensam eller finns det en man vid din sida? Någon som tålmodigt baddar din panna, håller dig i handen, frågar om du vill dricka något, en man eller kanske ett barn?

Vincent har fått ett brev från kvinnan han en gång älskade. Älskar? Hon dör, skriver hon, och ber honom att komma och säga farväl. Vi följer honom i bilen på väg till Geneviève och han låter deras gemensamma tidigare liv passera revy. Vem ska han få träffa? Hur ska mötet bli efter alla dessa år. Och jag förstår att de lämnade varandra för att något ohyggligt hände. Det fanns ett barn. Ett barn som försvann och som aldrig återfanns.

Hur länge stannar hennes doft kvar i ett tyg? Hur länge tar det innan den också försvinner?

Vincent kommer fram och hittar Geneviève så oerhört sjuk. Men hör här när han frågar henne om var alla böcker tagit vägen:

Ett femtontal… Jag har bara behållit de nödvändiga böckerna. De som hjälper mig att leva.

Det här är nog en av de vackraste romaner jag läst på länge trots det tragiska. Det är kärlekshistorien, det försvunna barnet och den sjuka Geneviève som är så sorgligt och när det framförs med de vackraste formuleringar blir det bara starkare och mer ohyggligt.

Och frågan är om inte romanen finns bland de femtontal nödvändiga böcker jag skulle behålla.

Eftersom ingenting varar. Laurence Tardieu. Utgiven 2006. På svenska av Oppenheim förlag 2012

Publicerat

Tåg till Trieste

Jag tar fram Google maps. Tror att jag ska få dra med fingret från Bukarest  till Trieste. Snart förstår jag att det inte är poängen med romanen, trots titeln. Det här är ingen tågbok.

I Ceaușescus Bukarest bor sjuttonåriga Mona med sin familj. Det är tomt på hyllorna i affärerna, yttrandefriheten är borta och angivarna är överallt och ingenstans. Men samhället ligger som en fond till det som är viktigast för Mona – kärleken till Mihai.

Musiken har satt igång, vi har på oss våra bästa kläder, det är en långsam dans. Jag känner hans bestämda hand mot ryggen. Varje muskel är spänd och stark, Jag är lycklig,

Snart dras snaran åt allt hårdare. Pappan är bevakad och besöken i hemmet från Securitate kommer allt oftare. Det går inte att lita på någon. Ens på Mihai? Till sist bestämmer hennes föräldrar att Mona måste lämna landet och under stor hemlighetsmakeri startar hon tågresan med det symboliska namnet.

Nu, på detta tåg som för mig bort från allt jag känner till, känns det exakt likadant som när jag föreställde mig det den gången, fast ännu värre eftersom det händer till ljudet av någon annans skrik, mitt i natten, på tåget till Trieste som inte ens går till Trieste, och för att det inte finns några ord för det inom mig.

Romanen faller i två delar: den första Bukarestdelen. Det är den unga Mona som hörs. Språket är som ett stort broderi som ständigt vecklar ut sig i nya bilder och beskrivningar. Inte riktigt min grej. Men det vägs så starkt upp av hennes kärlek till landet och jag kommer på mig att storlängta efter Bukarest och Karpaterna och maten och dofterna.

Den andra delen utmynnar i den vuxna Monas liv i USA och är mera av en flyktingberättelse. Den känns bitvis skissartad i kombination med detaljerade uppräkningar av vad som händer. Ganska trist. Det blir en transportsträcka till crescendot när Mona lämnar sitt vuxna liv i USA och återvänder. Till Rumänien som är ett nytt land nu. Till att ta reda på vad som var sanning och lögn om Mihai.

Tåg till Trieste. Domnica Radulescu. Utgiven 2008. På svenska 2012 av 2244.

___

Bokhora-Johanna vill också packa sin väska. Mind the Book-Camilla läste den på en tågresa. Ingrid länkar dessutom till vacker musik.

Publicerat

Den store Gatsby

Den store GatsbyPå bordet står vin och öl. Men inte en enda cocktail. Men ordet dekadens hörs åtminstone elva gånger. Det är torsdagkväll och Good Night Book Club. Vi sitter i foajébaren på Hotell Kung Carl i Stockholm.

När Nick Carraway äntligen lämnar sin landsortstad flyttar han till New York för att lära sig värdepapper. Ganska snart får han höra talas om sin granne Jay Gatsby På håll ser han bilarna rulla in helg efter helg och till sist blir också Nick inbjuden till de extravaganta festerna. Jay och Nick  blir goda vänner. Det visar sig att Gatsby är djupt förälskad i Daisy, Nicks kusin, och Nick får i uppdrag att arrangera ett möte dem emellan. Att Daisy redan är gift, vad gör det. Är det kärlek så är det. Och visst inleds förhållandet. Men kommer det att hålla? Är inte pengar starkare än kärlek när allt kommer till kritan.

Jag blir djupt fäst vid Gatsby, han som verkligen försöker att vara den överklassperson han inte föddes till. Han strösslar sina gamle gosse på äkta Oxfords-manér, men med lite fel tajming. Gatsby blir pojken som köper godis för att få kompisar. När han så tragiskt och onödigt dör finns ingen i hans närhet som ställer upp. Utom Nick. Vem  bryr sig, liksom, tycks folk tänka.

Om det här är en intressant roman eller inte, där går meningarna isär runt bordet. En del tycker att den rent ut sagt är tråkig, andra en bagatell, somliga gillar den mycket och någon (jag!) snyftade över det tragiska slutet. Att se Leonardo DiCaprio som Gatsby är vi hursomhelst eniga om ska bli intressant och spännande.

Den här nattklubben var den andra i raden. Nästa gång vi ses kan bli en sommarnatt.

Den store Gatsby. F Scott Fitzgerald. Utgiven 1925.  Min pocketutgåva, i översättning av Christian Ekvall, kom 2012.

Publicerat

Food Junkie

Först var vi tveksamma; ska vi?  Självbiografi, liksom, hur kul är det att diskutera med andra?* Så fick vi se den. Det mattsvarta omslaget med titel och dekor nedskrivet med vit krita som vore det griffeltavla och Köket rekommenderar. Livet står det, maten står det, döden står det. Och vi är alltid svaga för böcker om döden. Men:

Inte än, inte än.
Allt är grått här. Blekt blått och vitt.
Världen är doftlös här, men ändå stinker den av as.

På akutmottagningen ligger han, Mons Kallentoft, och gränsen mellan liv och död är mer hårfin än annars. De njutningsfulla excesserna med hisnande många rätter och unikt vin därtill tar.

vid krogbordet eller middagsbordet, med mat och vin och konversation, tiden upphävd av den koncentration som bara finns när mat och vin och människor och deras ord och skapelser får samverka i önskad högljutt meditativ riktning.

closeupBreakfast Book Club tuggar frukostsmörgåsen med leverpastej och gurka. Vi är långt från lardotäckta sjöborrar och välmarmorerat kött. Vi startar i ångesten. Ångesten som dryper från sidorna – och kryper i kroppen när vi läser om den. Om maten som hela tiden ska dämpa den, gör det, men triggar ännu mer och nya kulinariska kickar måste sökas och nya. Och nya igen.

Vi lockas av maten och äcklas ibland av mängden. Varje sida. Sprängfylld. Ripplad, styckad, mosad, upplagd.

Och så crescendot. Tokyo. Matstädernas Matstad. Nås någon insikt? Om måttfullhet? Om döden? Kanske. Somliga av oss tror det eftersom boken är skriven. Andra säger att det finns inga tecken.  Ett varv till. En kick till.

Food Junkie. Mons Kallentoft. Utgiven av Forum förlag 2013.

_____

* Korkat. Vi Ä-L-S-K-A-R ju att diskutera memoarer!