Kategori: Recensioner

Publicerat

Haren med bärnstensögon

Vi ordnar våra bord och stolar. Brer våra smörgåsar. Skjuter undan kaffekopparna så att böckerna ska få plats och jag räknar till tolv romaner denna morgon. Eller romaner förresten. Haren med bärstensögon är en alldeles sann familje-memoar om författaren Edmund De Waals anförvanter, familjen Ephrussi. Med utgångspunkt från den netsuke-samling som släktingen Charles skaffar sig i slutet av 1800-talet följer vi familjens och Europas öden och utveckling. Slutligen hamnar de små japanska figurerna i författarens egna händer. Det här blir en bok som sammansmälter i historia, essä och skönlitteratur.

Släkten är stor och historierna många. Förr att inte irras bort finns till läsarens hjälp ett släktträd i början. I min bordsgrannes bok ser jag extra-dragna linjer och hon säger att de visar hur de små japanska figurerna vandrar mellan släktens medlemmar. Parisavsnitten är mer faktalikt berättade men när släkten flyttar till Wien lever berättelsen tydligare upp. Någon pekar på att författaren verkligen har hört sin uncle Iggie berätta om allt det här vilket gör att att det researchen inte behöver hämtas lika tungt från arkiven.

Startsträckan var seg menar flera. Men håll ut så exploderar boken i något fantastiskt säger så gott som samtliga frukostätare.  Och vi ställer tillbaka borden på dess exakt rätta platser.

Haren med bärnstensögon. Edmund de Waal. Utgiven 2010. På svenska av Albert Bonniers förlag 2012. Hela Netsuke-samlingen kan ses här. Boken är utgiven över hela världen med olika omslag. Jag valde den ungerska utgåvan.

____

Nästa frukost är den 18 december och då läser vi Mästaren och Margarita i nytt format. Mer info på vår facebook-sida.

Publicerat

Stål – På helvetets bakgård

Gästbloggare idag är Katarina Bolling som läser otaliga böcker och som ofta tycker att boken blir bättre om man läser slutet först.

Jag har länge lockats av det snygga stilrena omslaget till Silvia Avallones debutroman Stål där två unga flickkroppar halvligger på grova stålbalkar. Är den så bra som alla säger? Ja, det är den!

Man kastas rakt in i hettan som står lodrät och brännande vit över Via Staligrados nedslitna betonghöghus i stålverksstaden Piombino, där 13-åriga Francescas brutala far i inledningsscenen står på balkongen med kikaren riktad mot den lika nerslitna stranden och tittar på sin dotters knoppande kropp och kokar av ilska över hennes ”horaktiga beteende”. Där leker hon i vattnet med sin bästa vän Anna och båda flickorna är påtagligt medvetna om att den manliga blicken är åtråvärd för kvinnor och att ungdomlig skönhet är ett kapital:

Anna och Francesca fyrade av leenden åt alla håll. Nino, som lät dem rida på hans axlar, kände deras varma kön i nacken. Massimo kittlade och bet dem innan han slängde dem i vattnet. Så att alla kunde se det. Och de lät förste bäste göra vad han ville med dem, utan att tveka, helt omedvetna. Så där bara, med världen inom räckhåll, rakt upp i ansiktet på den som tittade på. (- – -) Det låg en utmaning i sättet som Anna och Francesca sprang på, med bikiniöverdelarna halvt lossade, medan de stötte till armar, leenden och tennisbollar.  Och den som tittade på blev avundsjuk på de där brösten, den där häcken, det där skamlösa leendet som sa: jag finns.

Men den manliga blicken kan också vändas från en. På strandens ”Glitterscen” åldras man snabbt och förlorar i värde. Under parasollerna sitter de 18-åriga mammorna; överblommade och förbrukade och där sitter de gravida 16-åringarna som fick allas blickar för bara två somrar sedan då de fick uppvisningsspringa i bikini. Men även om Anna och Francesca njuter av uppmärksamheten, har de mest bara ögon för varandra och har till en början en fristad i sin tvåsamhet. Känslorna är starka och de drömmer om att kunna fly bort från pisset i portuppgångarna, bristen på pengar och de undergivna morsorna som står ut med misshandlande eller kriminella män. Man kan åtminstone drömma om att simma sig bort, till turistön Elba som glittrar så förföriskt nära, men ändå är så oåtkomlig för de som bor i stålverkets skugga allra närmast på fastlandet.

Stålverket Luccini är det glödande, mörka och dunkande hjärtat i romanen ur vilket människoödena slingrar sig. Men det är också en krets i helvetet där man bör låta hoppet fara, där männen sliter ut sina kroppar i förtid, blir bittra, tar amfetamin för att orka, röstar på Berlusconi och sedan länge har slutat hoppas på en bättre framtid. Här jobbar inte bara Francescas pappa, utan även Annas bror, Alessio. Det enda han hoppas på är att få råd med en ny Golf GT. Men under de här första åren på 2000-talet kan även den drömmen grusas, för stålverket har börjat säga upp anställda och vad gör man när masugnarna släcks?

Annas och Francesca är de lysande huvudpersonerna i romanen, men samtidigt finns ett kollektivt perspektiv gestaltat i fina och ömsinta personporträtt på hela kvarteret och staden. Flickornas relation utmanas av deras tilltagande kroppsliga kvinnlighet och kraven på de roller de då förväntas inta. Här finns mycket svärta och sorg, men författaren lämnar mig inte helt uppgiven; När jag lägger ifrån mig romanen finns ändå en sista gnutta hopp kvar och jag tror verkligen på att tjejerna är med på färjan när den i slutet sätter kurs ut mot Elba.

Stål. Silvia Avallone. Utgiven av Natur&Kultur 2012.

Publicerat

Morgonsamling om New York

God morgon! Jag vet inte hur det är med er, men jag längtar alltid till New York. I brist på resa har jag samlat fyra tips.

1. En av de första reseböckerna om New York jag läste var USA – personlig handbok för alla som reser. Den kom ut 1998 och handlar förstås inte bara om New York utan om hela landet. Zac O’Yeah tar läsaren vid handen och visar hur det ligger till. Författaren berättar personligt om olika platser och personer och det blir en bok att läsa både före, under och efter resan. Eller till och med i stället för. Jag älskar verkligen den här handboken! Zac O’Yeah har blick för intressanta saker och en stil att berätta om det som gör att jag har boken som bästis. Den är utgiven i flera utgåvor, den senaste i elektronisk form 2010.

USA – Personlig handbok för alla som reser. Zac O’Yeah. Utgiven av Serum 2010.

2. Den läsvärda bloggen Ett annat New York har blivit en bok med samma namn. I grannskap efter grannskap får vi genomgångar och tips om sevärdheter, fikaställen och shopping. Bloggen och boken vill visa det som inte nödvändigtvis finns i klassiska turistböcker. Den är lika personlig som bloggen och kan inleda ett kapitel med: Ming och jag besöker East Village när vi vill ha en rolig utekväll… Det känns som jag får förtroliga tips till just mig! Det jag gillar extramycket är att varje område också får en aktivitetsguide som En dag i Midtown eller  En fredag i Harlem. Med superfina bilder och kartor måste den här boken vara en självklar kompis i NYC-planeringen.

Ett annat New York. Daniel Svanberg. Utgiven av Karavan 2012.

3. Sandra Beijer är en bloggare och bor sedan dryga året i New York. Med bilden som utgångspunkt berättar hon om sitt liv och här kan man få många dagsaktuella tips om barer och restauranger i staden.  Hon har dessutom sammanställt en guide till New York som ger en bra översikt. Missa inte den här bloggen. Sandra Beijer är verkligen inspirerande. I sina längre krönikor skriver hon enastående bra.

Nio till fem.

4. Under Sandy-stormen var Marie Eriksson på plats i staden. Äventyr, äventyr. Jag ber och får tips om ett ett par av hennes book shops-favoriter på södra Manhattan

Strand Books i hörnet av Broadway och 12:e gatan. En trång affär som funnits sedan 1927. Ett brett utbud av gamla och nya böcker, skivor och filmer. Här finns också en hel del souvenirer med den typiska Strand-loggan, kassarna kanske är de mest kända. Två kvarter söderut, vid Union Square (14:e gatan), har kedjan Nobles & Barnes en stor affär. Här finns förutom böcker, tidningar och filmer ett stort fik med utsikt över Union Square och gratis wi-fi.

Så, då bokar vi va?

Bilden av The High Line är tagen av min godaste vän Ida Krasse som så vänligt messade mängder av bilder till mig när senaste NYC-längtan satte in.

PS. Enligt O har varit på stadsbesök i New York för sjutton!

Publicerat

Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd

Jag tycker om böcker som handlar om någon som reser sig upp och går. Utan någon närmare planering eller packning tar någon och sätter den ena foten framför den andra och fortsätter till synes planlöst med det.

Tessa Björk  i Till Isola gör det. Kroppen hade börjat säga ifrån. Allergiska besvär med dimseende och ofattbar klåda blev allt mer påtaglig. Något måste hända. En dag såg hon sin man Tom kliva in i en bil med en kvinna, stod kvar, såg dem kyssas.

Sedan reste jag mig upp, hängde på mig ryggsäcken, gick ut ur lägenheten och
låste dörren.

Tessa lämnar staden för skogen. Allergin försvinner. Allt mer anpassar hon sig till skogen, inte bara vaksamhet och skärpa stärks. Trampdynor, kroppen som blir luden, tecknen är många på att civilisationen lämnat henne.

Delia i Utan bagage av gör det. Hon är gift med Sam och de har tre ganska vuxna barn. Han är läkare och hon tar hand om administrationen på läkarmottagningen. Hon gör ett försenat tonårsuppror får man väl säga, när hon en dag på deras gemensamma semester helt sonika lämnar familjen och börjar ett nytt liv i en stad långt därifrån.

Mundus Gregorius i Nattåg till Lissabon gör det också. Han är läraren som på väg till skolan en morgon träffar en kvinna, som visar sig vara från Portugal. Hon rafsar hastigt ner ett telefonnummer i pannan på Mundus (!) för att hon inte har något papper tillhands och måste få siffrorna nedtecknade innan hon glömmer dem. Den udda upptakten leder till att Mundus cirklar rubbas. Han beger sig så småningom till en sällan besökt bokhandel och kommer av en slump över en bok på portugisiska.  Slutligen kliver han på nattåget till Lissabon.

Och nu Harold Fry. Han får en dag ett brev från en gammal arbetskamrat som kort meddelar att hon ligger för döden. Han skriver ett svar och går iväg till brevlådan för att lägga på sitt brev. Men väl där bestämmer han sig för att gå en bit till och sen en till. Hemma står hans hustru sedan många år tillbaka och gapar av ilska och ångest. Bit för bit får jag förstå att Harold gjort något illa mot Quennie för längesedan. Och hur är det med sonen? Jag är med tag. Men sen  tröttnar jag.

Harold visste att han hade hittat sin väg. Han berättade historien om Queenie, och om flickan på en back, och han frågade främlingar om de ville vara så vänliga att hjälpa till. I utbyte lyssnade han. Han blev kanske erbjuden en smörgås, eller en flaska vatten, eller en ny omgång plåster. Han tog aldrig mer än han behövde […]

Harold Fry kastar pengarna  och packningen och blir en fri man och förstår meningen med livet. Det är just det. Coelho-varning när det börjar bli för mycket andligt strössel. Romanen är superpoppis över världen läser jag. Men jag sällar mig inte till skaran av följeslagare.

Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd. Rachel Joyce. Utgiven av Norstedts 2012.

____

Bokmania delar inte min uppfattning. Ingrid är lite inne på min linje, men påpekar att det är en bok skriven med hjärtat. Och det får jag hålla med om.