Springa med åror

Livet på landet. Frisk och hälsosam luft. Och havet, jag säger bara det! Johanna och hennes fina familj köper en bit mark av Monikas pappa Ivan för att leva sommarliv. År efter år. Snart blir flickorna goda vänner och sommarloven får ett nytt innehåll. Sommaren är Johanna. Monika blir till i Johanna och lukten från lagård  och djur sipprar inte lika obönhörligt ur porerna.

Gränsen finns där ändå. Stadsflickan och lantungen. Genom att växla perspektivet mellan den unga Monika och den vuxna Monika ser jag hur skiljelinjen mellan dem lever kvar, fördjupas och fortsätter ner i pojkarna som föds. Monikas Lasse… en egensinnig pojke som oroar alla och Johanna drar upp riktlinjer för hur umgänget ska se ut mellan barnen.

En glasdörr är en glasdörr, tänker jag. Men den förändrar känslan i hela huset, upplöser den gamla lantliga gränsen mellan inne och ut som sitter som ett kastmärke i väggarna och talar om att ute är djur, skit och arbetsdagar. Och att inne är renskurat, mat, vila och söndagar.

Men vad gör en glasdörr egentligen? Allt är ju kvar ändå. Jag läser nära, ord för ord, för att språket är så vackert och  precist. Pappa Ivan skildras så ömsint. Oron för Lasse som inte är som andra är tung.  Och när boken slås samman kämpar jag med gråten för att allt är så sorgligt. Min tröst att dikten som löper som ett mantra genom romanen ändå gäller för Monika:

Går världen under –
jag går icke under.

Springa med åror. Cilla Naumann. Utgiven av Albert Bonniers 2012.

_____

Läs  frukostintervjun med Cilla Naumman och lyssna när Johanna Lindbäck samtalar med henne i Bokpodden.

Om det var krig i Norden

Hon ber mig läsa igenom texten. Min dotters födelsedag är min viktigaste högtid, skriver hon. Och fortsätter att berätta om läget i landet, mannen som dödades och flykten när barnet bara var några dagar gammal.

Jag tänker på henne när jag läser Janne Tellers Om det var krig i Norden. Effektivt berättad i ett du-tilltal får hon läsaren – ung som gammal –  att leva sig in i en situation när Norden ska bli ett nytt land men kriget rasar.

Om nästan hela Sverige, nästan hela Stockholm låg i ruiner efter bombnedslag. Om huset som du och din familj bor i har fått hål i väggarna, alla fönsterrutor krossade och taket bortslitet.

Du lyckas fly. Du förvaras på ett flyktingläger. Du får stanna i ett land som inte talar eller skriver de bokstäver du är van vid. Du är inte särskilt önskad. Du gör ändå ditt bästa. Med allt.

Ändå är du en främling. Ändå tänker du varje dag på när du kan flytta hem.

Hem, vart?

Kvinnan pekar på ett ord i sin text och frågar om hon stavat rätt. Det har hon inte. Avrättad stavas med ä.

Om det var krig i Norden. Janne Teller. Utgiven på svenska av Lilla Piratförlaget 2012

Fallvatten

När vi samtalar om romanen Fallvatten handlar det om skratt och tårar och maghugg och fnitter. Vi skrattar åt det stabila hus som Hjalmar Nilssons byggde. Åt de akvarellmålande kvinnorna under sina paraplyer. Åt tonen och detaljerna. Vi skräms över det som brister och gråter över mamman som bara vill hitta sitt barn till varje pris.Vi äcklas av Barney som gör sig själv till offer och hur han låter kvinnan han våldtar bli den som egentligen bär skulden. Men vi konstaterar att samma förakt han visar, ser vi också hos akvarellmålaren Lena när hon betraktar Laban. Samma nedlåtande, samma upprördhet, samma sätt att agera och när allt brister samma våldtäkt men kanske ännu värre?

Vi drogs alla med i den snabba berättelsen med aktion-klipper mellan olika människor längs Luleälven. Katastrofen med den brustna dammen är ett faktum och det kan bara sluta illa.

Anna berättar om rapporter efter Estonia-tragedin. Man ser fyra sorters aktionsmönster:  De som räddar sig själva och tar normal hänsyn till andra. De som räddar sig själva till vilket pris som helst (”går över lik”). De som kryper undan, fryser och inte agerar alls egentligen. De som aktivt räddar andra. Vi kan pricka in romanens karaktärer. Men vilka är vi själva?

Tänk om?

Man borde ha en krisplan. Man borde ha ett hus på en fjälltopp. Man borde åtminstone ha en Saab.

Fallvatten. Mikael Niemi. Utgiven av Piratförlaget 2012.

_____

Bokhora-JohannaL är varnad sedan barnsben och läste igenkännande. Snowflakes in rain gillar också spänningen.

Romanen är oktober månads frukostklubbsbok.

De obotliga optimisternas klubb

Vi ägnar en timme åt att reda ut vad han vill. Han, författaren Jean-Michel Guenassia till den tjocka romanen om en schack- och samtalsklubb i femtiotalets Paris. Ge liv åt en klunga sedan länge glömda farbröder? Minnas en barndom? Skriva en äventyrsroman för pojkar? Nej, vi är långt från säkra. Den har fått lyriska recensioner i dagspressen. Också det funderar vi över.

I Paris växer Michel upp tillsammans med mor, far, syster Juliette och bror Franck. Med goda vännen Nicolas blir han oslagbar i fotbollsspelet baby-foot. En dag spelar han på restaurangen Balto.

Mellanborden längst in hade jag lagt märke till en dörr bakom en grön sammetsgardin. Genom den dörren såg jag medelålders män försvinna, men jag såg ingen komma ut igen.

Trots sin unga ålder, han är tolv år i romanens början,  blir han en del av den lilla schack-klubben bakom sammetsgardinen. Dess observatör och försvarare. De är ett tiotal flyktingar som lämnat Sovjet, Ungern, Grekland och andra länder och många skäl. Deras gemensamma bas blir Café Balto där det längst in finns ett rum för schackspel och ibland ett och annat samtal. De är inga intellektuella. Det är inte den abstrakta filosofins gåtor som ska lösas här och vardagens konkreta problem. Mat, husrum och kärlek. Och politik. Kvinnorna är dock inte välkomna på caféet. Knappt i romanen heller. De hävdar att det som får dem att leva vidare är deras obotliga optimism.

I cirklar gör romanen avstickare och berättar männens vitt skilda historier. De är konsekventa och starka i sina åsikter med de är många och förblir flyktiga också i sin gestaltning. I fjärran finns Algeriet och kriget som brinner. Franck och hans vän Pierre diskuterar livligt vad man borde göra och inte. Till sist bestämmer de sig för att ta värvning och försvara sitt hemland. På Balto råder som vanligt delade meningar. När så Franck deserterar från armén i Algeriet försöker såväl hans pappa som Michel hjälpa till med pengar och skydd. Men så dyker brevet upp som får Franck att vända sin bror ryggen.

Michels stora intresse är läsande. Vi följer honom till studentdags och hela tiden sitter han med en roman i knät. Det vimlar av boktips och bokdiskussioner i romanen. Det är förstås fint. Fint också är att få en riktigt berättelse i handen och det här är rappt och roligt berättat även om hälften vore nog. Men poängen? Näe, där går vi bet.

De obotliga optimisternas klubb. Jean-Michel Guenassia. Utgiven 2009. På svenska av Norstedts 2012.

_____

Hermia tycker att att den trots längden missar att avsluta några av alla trådar. Dagens bok kämpar med att tycka om den men lyckas inte.