Nionde träffen: Bluffen av Unni Drougge

I torsdags var det dags för årets sista frukostträff. Sex deltagare var vi som masade oss upp för att diskutera Unni Drougges bok Bluffen. Från början var det meningen att Unni själv skulle vara med men ett litet missförstånd och bortkommet mail gjorde att fick klara oss själva.

Unni Drougge har dock varit så himla snäll och svarat på lite frågor via mail och förtydligat några saker för oss, frågor som kom upp under diskussionerna vid frukosten.

Boken handlar om skvallerjournalisten Berit Hård som råkar fotografera och filma Jan Guillou på bokmässan när han utsätts för ett mordförsök. Kaos och panik uppstår men bilderna kan hon sälja dyrt och på sätt och vis lite starta om sin karriär.

Samtidigt blir hon ganska snart kontaktad av Leif G W Persson som vill att hon ska börja gräva i historien än mer. Bland annat kommer hon i kontakt med Unni Drougge som liksom skrivit in sig själv i historien på ett roligt och väldigt självdistansierat sätt.

– Det var lite som en rättvisefråga”, skriver Unni Drougge till mig när jag frågar varför hon valt det greppet. Hade jag tagit mig fräckheten att sno andras “varumärken” fick jag bjussa på mitt eget. Det visade sig också fungera som ett reningsbad. Jag var trött på min persona, på hur jag skildrats i offentligheten. Jag känner mig faktiskt ganska befriad idag.

Berit Hård är en riktigt skön och oförutsägbar hjältinna. Långt från de diskbänksrealistiska kvinnliga deckarhjältinnor vi är vana att se, med småbarnsliv, trassliga förhållanden och stressade går på knäna. Berit Hård går loss på krogen, drar hem karlar, är yppig och frodig och jäkligt sexig, snackar grovt och har en pytonorm som husdjur.

Vi gillade verkligen Berit Hård men vi var överens om att det ibland blev förvirrat med både Berit Hård och romanfiguren Unni Drougge själv i historien eftersom vi emellanåt vid läsningen föll in i tanekn om Berit Hård som författarinnan Unni Drougges alter ego. Hur nära ligger Berit Hård dig själv frågar jag?
– Alla romankaraktärer är nog delaspekter av det egna jaget. I alla fall om man vill göra dem levande. Jag tror att jag skulle vilja vara som Berit, bara don’t give a shit liksom. Samtidigt ger jag ju en lite romantiserad syn på det här med att röka, kröka, äta onyttigheter, vräka i sig praliner och ragga hem olika snubbar varje kväll. Det gör sig kanske bäst i romanform.

Några tyckte det var lite svårt med det grova språket. En erkände att hon reagerade starkare eftersom det var en kvinna som skrivit det. Samtidigt tyckte alla att du har ett fantastiskt bra språk med många härliga metaforer och uttryck som ”högonbryn”, ”avståndsförälskelse” etc.

Andra reagerade på att vissa karaktärer är riktigt namngivna som t ex Jan Guillou, Leif GW och Ann-Marie Skarp medan andra fått andra namn, som t ex Amelia Adamo som förekommer i början och Piratförlaget är omskrivet som Gerillaförlaget. Varför inte konsekvens?
– Det ingick i själva idén, att låta gränserna flyta och ge läsaren lite huvudbry: vad är sant och vad är inte, typ, svarar Unni.

Hade du hela historien och slutet klart för dig när du började skriva?
– Ungefärligen. Men det händer ju alltid saker under resans gång. Boken fick fler gåtor och bottnar än jag hade tänkt mig.

– Boken är en drift med krimgenren, fortsätter Unni, där de flesta författare inte alls vet hur det går till i den undre världen. Jag känner ju några gangstrar som jag talade mycket med, och de retar sig skitmycket på att deckarförfattare är så illa insatta. Jag vet att slutet var ironiskt och att de som förväntar sig en traditionell kriminalhistoria kan ha blivit lite snopna. Men det var verkligen min avsikt: att göra slutet riktigt snöpligt. Så som det ibland går till.

Hela Breakfast Book Club ser fram emot nästa Berit Hård-roman och Unni Drougge avslöjar att hon redan skriver på nästa som ska heta Lyckan och avslutar med att hälsa till alla härliga läsare och tackar för engagemanget.
– Jag blev jätteglad, och beklagar att det blev så struligt med frukostträffen, avslutar hon.

Missa inte att också läsa Aase Bergs artikel om boken Bluffen i Expressen, Pösmunkarna.

Hittebarnet av Katerina Janouch

Äntligen dags att återuppta bekantsskapen med barnmorskan Cecilia Lund från böckerna Systerskap och Bedragen.

Så här skrev jag om en av de tidigare böckerna: ”Jag gillar också att boken tangerar att nästan bli en deckare trots att det inte finns något mord. Chic lit och spänning i en och samma genre. Mest av allt gillar jag dock historierna från förlossningsavdelningen som hon kryddar berättelsen med.” Och det följer med även i tredje boken som handlar om ett väldigt nyfödd bäbis som någon lägger utanför förlossningen och som Cecilia Lund hittar.

Boken går i precis samma stil som de andra två men kanske något lugnare. Tyckte det hände mer i de båda två tidiga och att den här historien blir lite mer som en passage. Jag har lite svårt att engagera mig i hittebarnet och i Cecilias liv där hon nyss upptäckt att hon själv är gravid. Trots det längtar jag redan efter fyran som är på gång.

Upptäckten av currywursten av Uwe Timm

Under sju fikaträffar återger ålderstigna fru Brücker i sakta mak livet i Hamburg under andra världskriget. Bomberna som föll, elavbrotten, matransonerna, desperationen efter sällskap och samtalen på matbespisningen där hon jobbade. Hon stickar medan hon minns, äter lite tårta, och gör vår berättare, romanens jag, otålig av iver att komma vidare i historien. Han vill höra hur hon, som för länge sedan varit granne med hans faster,  kom på receptet till den berömda currywursten. Om ryktet ens stämmer att det var just hon som skapade det. Nåja, allting har sin tid, och fru Brücker, vill inte stressa. Exakt sju möten tar det visar det sig, innan han och vi får veta historien om upptäckten av den vitt kända kalvkorven. Sju möten som förtäljer en vardag i en tid vi läst sönder och samman i skolan. Inte mindre viktig för det, men det händer något när fokus ligger på annat än kriget, offren och förövarna. När personerna och livets detaljer ges utrymme att själva stå för historien, bara som de är.

Uwe Timm pendlar oerhört skickligt mellan Brückers minnen från krigets sista skälvande veckor, efterföljande år och nuet på ålderdomshemmet, där romanens jag av nostalgiska skäl nyfiket lyssnar. Ur osentimentala beskrivningar tecknas en helt vanlig kvinnas överlevnadsstrategi i en värld där allt annat rämnar. Det finns varken tid eller plats för självförebråelser över saker som hänt. Livet är nu, så varför inte ta vad som finns och göra det bästa av det?

Upptäckten av currywursten är en blandning av ett välbevarat gammalt fotoalbum och en perfekt berättad skröna. Jag har både hittat en författare att upptäcka, och en fiktiv hjälte att inspireras av.

Jag kissar på mej, fick hon äntligen ur sig.
Har ni gjort en sån bra bytesaffär?
Ja. Jag startar eget.
(s.166)

Nöden är uppfinningens moder. Och jag ser mig omkring för att kanske kunna skapa något jag med, trots brist på nöd. Hemgjord glögg är inte bra nog.

Halvtidsavstämning

Läser Uwe Timms Upptäckten av currywursten nu och måste säga att jag får mersmak. Lik känslan som Bokbabbel beskrev härom dagen, vill jag nu nästan sluka boken hel för att den både är lättläst och smakar så bra. Jag vill redan med halva boken kvar påbörja Timms senaste bok (den fjärde på svenska), I skuggan av min bror. Det är något med skröne-formen som tilltalar, tror jag. Har ungefär samma känsla nu som jag hade när jag läste Klas Östergrens Gentlemän på gymnasiet. Udda personligheter i för mig ovana miljöer och tider. Det är en annan typ av läslust den triggar, och jag gillar det.

Well, så är det inte heller utan att jag blir sugen på stark välgjord korv, men det har väl mer med min matkärlek att göra.