ABC-staden

Efter ett par sidor bestämmer jag mig. Att åka dit alltså. Att åka till Vällingby. Ta tunnelbanan hela vägen ut, förbi alla stationer , kliva in på torget,  sitta på kanten till fontänen. Och jag googlar kartor och bilder.

Men jag kommer aldrig dit. Jag blir kvar i romanen i stället. Närmast oavbrutet.

Vällingby nordväst om Stockholm började planeras på 40-talet. Förstaden skulle bli allt. Få allt. Vara allt.  På 2000-talet uppstår Vällingby 2.0. ABC-stadens berättarjag bor här under ett år. Han hyr ett rum hos Kalle i den del av förorten som heter Grimsta. Han skriver. Han umgås med Anna. Han svarar på frågor hos den nummerupplysnings-firma han jobbar hos. Med fakta och fiktion i en vacker fläta berättas om förorten och bilden av den blir något levande, något som kanske andas, något som aldrig kan gå över.

Trots att ABC-staden konstruerades för att vara en helt oberoende enhet, en stad utanför alla andra städer, är den invecklad i ett beroende som är oändligt. Man kan stå på torget och se att husen verkar hålla uppe sig själva, att staden växer runtomkring en och vara verka vara, men det är bara en illusion […]

Även om det finns människor i förorten, på jobbet och i berättarens liv blir det aldrig känslosamt. Saker händer och han betraktar det som sker på ett intellektuellt vis. Månaderna går, huset som byggs i centrum blir allt högre, snön kommer och samtalen hos nummerupplysningen blir stundtals bisarra.  Relationen med Anna går över och tunnelbanans resor till och från är alltid olika. Tiden går och så är det bara. Snart är det sommar, huset är färdigbyggt, det dags att flytta, sluta och börja något annat. Men Vällingby är färdigt.

Romanen är också färdig nu. Jag tycker otroligt mycket om den, Fascineras av författarens förmåga att se detaljer, att gestalta det vardagliga i språkligt intressanta  nedslag. Tycker om det återhållsamma, närmast kyliga förhållningssättet.

Och till Vällingby åker jag nog inte.

ABC-staden. Måns Wadensjö. Utgiven av Albert Bonniers 2011.

Tidigare har jag skrivit om Förlossningen. Läs den också.

______

En shiva – kan bli sju jävligt långa dagar

Under de senaste sju dagarna, säger rabbinen, har ni levt avskilda från världen och ägnat alla tankar åt döden. Att ta en promenad utomhus återknyter kontakten med de levande.

Pappa Foxman är död. Judd och hans syskon har samlats i barndomshemmet för att sitta shiva enligt pappas sista önskan. Sju dagar på låga stolar för att sörja och omhändertas av besökarna. I en strid ström kommer barndomsvänner, grannar och släktingar och konfronterar familjen inte bara mat utan med önskade och oönskade minnen – som en megaversion av Här är ditt liv.

Familjen sörjer. Men så väldigt avskilda från världen lever de inte under den här veckan. I den kompakta familjesamhörigheten blir de helt och hållet indragna i nya och gamla konflikter och är så illa tvungna att göra något åt det.

Jag roas av Jonathan Troppers sätt att berätta. Den sorgliga inramningen med shivan och många tragiska händelser. Det, i kombination med det absurda och roliga. Jag skrattar ofta åt det svartkomiska och vill ogärna lägga ifrån mig boken. Det judiska är en stark bonus i läsningen. Kaddish-läsningen på sabbatsdagen är verkligen fint återgiven. Men jag hakar däremot upp mig på  Judds sätt att betrakta sin fru Jen.  När han längtar tillbaka till ett fungerande äktenskap pratar han oftast om Jens utseende, snarare än om en komplex hel människa. Likaså störs jag på samma sätt när han betraktar kvinnor genom att beskriva deras kroppar. Bara.

Sammantaget hade jag det ändå bra när jag läste. Tropper kan väldigt på pricken beskriva och gestalta svåra känslor utan att det blir kladdigt eller sentimentalt. Här skrattar jag istället fram exakt, exakt! Hur bra är inte det!

Sju jävligt långa dagar. Jonathan Tropper. Utgiven 2009, på svenska av Gilla böcker 2011.

_______

Jag har läst och tyckt om Konsten att tala med en änkling tidigare.

Räkna får

Det sägs att i den tyska utgåvan av Leonie Swanns Glennkill finns en bild på ett får längs ner på varje boksida. Och om man bläddrar snabbt blir det en liten tecknad blädderfilm med hoppande får. Fint! Min svenska utgåva bjuder inte på denna extravagans men är läsvärd ändå.

Saken är den:

I går var han fortfarande frisk”, sa Maude. Det ryckte nervöst i öronen på henne.
”Det betyder ingenting”, invände Sir Ritchfield, hjortens äldste bagge. ”Han har ju inte dött av sjukdom. En spade är ingen sjukdom.”

Herden George Glenn har hittats död. Av sina egna får. De blir oroliga och förvirrade. Men bestämmer sig för att lösa gåtan om hur det gick till.

Bli inte rädda nu. Det här är inte en kriminalroman som förmänskligar djur och låter dem leka detektiver. Det här är en roman som ger dig chans att lära känna får. Fårs tankar och erfarenheter, fårs reaktioner, instinkter och beteende. Inte minst ur filosofisk synvinkel. Dessutom ges spänning, människokännedom och en smula humor på köpet.  Läs!

Att skriva ur ett djurs perspektiv är vanskligt. Det är lätt att halka in i det förmänskligande. Eller att inte kunna lämna sin människoblick i berättandet.  I Glennkill förblir fåren får. Antar jag. Det går förstås inte fullt ut att veta. Men författaren har fått mig att tro att det är just precis så här. *

Glennkill. Leonie Swann. Utgiven 2005, på svenska av Alfabeta 2006.

Andra som läst och tyckt om är Boktoka, Du är vad du läser och Ett hem utan böcker.

_______

*Och ja. Tanken om att bli fårfarmare på heltid slår mig. Jag vet precis vad jag ska läsa för mina ulltottar.

Huset jag inte riktigt älskade

Jag hade bestämt mig. Den enda boken på bokmässan skulle bli den här. Rakt på hyllan gick jag och plockade romanen med den intagande framsidan och lockande titeln Huset du älskade. Jag tycker mycket om böcker om hus, förstår du. Den bästa är förstås George Perecs Livet – en bruksanvisning, där hyreshuset på nr 11 rue Simon-Crubellier står i centrum.

Huset du älskade handlar om den omfattande moderniseringen av Paris som prefekt Haussmann genomdrev i slutet av 1800-talet.  När man skapar breda gator och boulevarder måste hus och smågator gå under. Ett sådant hus är Mme Rose Bazelets hus på rue Childebert. Här lever hon som änka sedan några år tillbaka. Romanen är ett slags brev till äkta mannen Armand, han som en gång förvärvat  det hus som Mme Bazelet lovat att till vilket pris som helst bevara och försvara.

Jag läser och jag blir inte så förtjust. Först är det berättarsättet. Du-berättelser har sina sidor. Här måste Rose förhålla sig till Armand samtidigt som författaren måste ge oss information som Armand rimligen redan känner till.

Hon är kanske det enda som lyser upp mitt ömkliga, sorgliga liv sedan du försvann. Vår dotter Violette lyser inte upp mitt liv. Men det vet du ju redan, eller hur?

Så småningom kommer också brev från Armand och dottern in som röster i berättelsen. Men jag tröttnar faktiskt. Blir inte alls så indragen i Rose göranden och låtanden som jag hade önskat och slutar att läsa.* Synd.

Kanske gillar du mera? Mejla mig om du vill ha min bok.

Huset du älskade. Tatiana de Rosnay. Utgiven 2011. På svenska av Sekwa 2011.

_______

*Okejdå, jag läste de sista sidorna för att kolla om huset fick stå kvar.