Jag tror jag älskar dig av Allison Pearson

Jag ser fotografiet framför mig. Publicerad i någon av kvällstidningarna dagen efter hans sverigebesöket i maj 1974. Hon är i bildens centrum, med handen framsträckt och ögonen tårfyllt riktade mot idolen som står ovanför på scenen.  Han är David Cassidy. Och hon är min klasskamrat i sjuan, som älskade sin idol lika intensivt som Petra i romanen Jag tror jag älskar dig.

Åh vad det är fint med idoler! Jag hade många under tidiga tonåren och kärleken till dem kombinerade jag med att dra upp riktlinjer för framtiden. Det vill säga: jag planerade bröllop. I detalj med bordsplacering och allt. Eftersom jag på tidigt sjuttiotal planerade att flytta till Fagersta på heltid var de flesta av mina bröllopsplaner förlagda till Västanfors kyrka, och med middag på Åvestbo slott. Till exempel var det där jag planerade att gifta mig med Björn Borg och i gästlistan hittar vi såväl Ralf Edström som kungen.

Sen la jag av den där bröllopsplaneringen och älskade bara besinningslöst ändå. Som David Byron i Uriah Heep. Ta en titt  på vad jag fick se när bandet var på Gröna Lund 1975. Man förstår ju att jag var madly in love!

Trots bröllopsplaneringen (vilket oss emellan handlade mer om lust till struktur och organisation) var jag aldrig i närheten av roman-Petras frenesi. Hennes förhållande till Cassidy är intensivt, svartsjukt och hett. Hon kan allt om honom, men så har hon också David Cassidy Magazine som kommer ut regelbundet och ger alla detaljer man någonsin behöver. David själv skriver där brev till sina fans. Väl?

Tjugofem år senare hittar Petra ett brev bland sin mammas kvarlåtenskap. Ett brev som är lika gammalt och som meddelar att Petra vunnit en tävling och där priset är att träffa David Cassidy himself. Tjugofem år försent, vem bryr sig, Petra bestämmer sig för att bringa in sitt pris.

En charmig berättelse där första halvan, tonårstiden,  blir alldeles för detaljerad och oallmängiltig om man inte idoldyrkat Cassidy själv. Men den andra halvan med den vuxna Petra är mer intressant att läsa och så där smågullig och mysvarm.

Jag tror jag älskar dig. Allison Pearson. Utgiven av Printz Publishing 2011.

_______

Bonus!

Karlstad Zoologiska

Foto: Caroline Andersson

Jag har höga tankar om Hanna Hellqvist. Hon är en av den fantastiska trion i morgonpasset som får mig att skratta högt varje gång jag lyssnar på dem. Hon har självdistans, humor som få och känns som en sån där tjej som man verkligen skulle vilja ha som sin bästa vän. Därför blir jag besviken när jag läser hennes roman Karlstad zoologiska, en ganska trevlig bok om hennes pappa. Galningen med alla hundratals djur som passerar revy under Hannas uppväxt.

Men tyvärr stannar det vid ”ganska så trevligt”. Det bränner aldrig till och blir riktigt bra. Inte heller riktigt roligt. Jag tröttnar faktiskt strax innan slutet eftersom det känns som historien aldrig börjar. Ingen vändpunkt. Ingen höjdpunkt. Ja, jag struntar faktiskt i slutet. Tråkigt!

Jag förväntade mig så mycket mer.

Karlstad zoologiska, kom redan 2009, utgiven på Albert Bonniers förlag.

Jag ger upp x 2

Lyssna här: jag läste nästan 200 sidor innan jag kom av mig. Mycket ovanligt för mig. Men Julia kändes så lovande i somras med en gåta som skulle lösas under några hundratals sidor. Julie och hennes (otäcka) tvillingsyster ärver sin  moster Rose som tagit hand om dem sedan de var små. Men där syrran får hus och hem får Julie bara en nyckel och en uppmaning att åka till Italien och leta efter en skatt som hennes mamma efterlämnat där. Finfint tänkte jag i juli och översåg, precis som Johanna, med visst kladd och kliché.  Men nu i september när boken legat för länge under sängen blev det svårt att få upp ånga och intresse för boken igen. Kanske synd, jag vet inte jag. Hursomhelst förpassar jag romanen av Anne Fortier till arkivet.

Till arkivet åker också What Alice forgot av Liane Moriarty.  Alice vaknar upp på golvet på gymmet, förvirrad och med amnesia. Tio år av hennes liv – vilka inkluderar minnet av hennes tre barn! – är borta ur huvudet. Hon har under de här tio åren (förstås?) blivit en helt annan kvinna än den hon var för tio år sedan: hård, kontrollerande och inte särskilt trevlig.

Detta något osannolika hade funkat om man ändå hade försökt göra händelsen något mer trovärdig. Jag har ingen aning om hur man behandlar svår minnesförlust men jag kan tänka mig att det är mycket traumatiskt att uppleva det och man därför får psykologhjälp och metoder för att återerövra det som gått förlorat. Men Alice åker hem från sjukhuset utan samtal med psykolog och hennes syster blir den som bit för bit ger henne minnena tillbaka. Att Alice separerat från Nick som hon älskar så mycket, hur barnen är, vilken människan hon numera är.

Det här skulle vara min easy reading-bok i en hektiskt höststart, men nåja nåja, ibland får man ge upp. Och hursomhelst: Hösten är här nu och då får det bli Sarah Dessen och Ioana Pârvulescu.

Bastarden från Istanbul av Elif Shafak

Istanbul är ett sammelsurium bestående av tio miljoner människoliv. Det är en öppen bok som innehåller tio miljoner hopblandade berättelser

Att läsa romanen Bastarden från Istanbul är som att vara på bazaren i samma stad. En färgsprakande cirkus med glimrande ljus, allsköns varor till salu och horder av folk som ropar till varandra. Jag tränger mig fram till nittonåriga Asyas bord. Hon berättar att hon inte känner till vem hennes far är, att hennes mamma aldrig vill säga det och att hon mest hänger på café Kundera med sina Udda Vänner och diskuterar livets stora och små frågor. Café Kundera som dekorerat sina väggar med hundratals inramade fotografier. Innanför precis varenda ram fanns någon sorts väg.

Asyas mamma Zeliha och mostrar har förstås också bord på bazaren. De sliter ideligen i mig för att jag ska komma dit och lyssna på deras berättelser. Petit-Ma, familjens mormor, sitter hopsjunken i ett hörn och lever mestadels i sin parallella demensvärld, men ibland klarnar det och hon fäller en och annan avgörande kommentar. Familjens män har genom hela historien dött vid dryga fyrtio års ålder. Av det skälet skickas guldklimpen lillebror Mustafa till USA för att undkomma sitt öde.

I USA träffade han av en slump sin amerikanska hustru Rose när hennes dotter Armanoush bara var ett litet barn. Armanoush, vars far är armenier. Med en armenisk pappa och en turkisk styvfar får hon rent faktiskt stå för överbryggandet av den djupa klyfta som finns mellan turkar och armenier allt sedan folkmorden i början av 1900-talet. Nu som nittonåring gör hon det genom att åka till Istanbul för att träffa de turkiska släktingarna.

Anya och Armanoush får bära den turkisk-armeniska schismen lite väl mycket. De är unga, men får ofta debattera konfliktens skäl och konsekvenser. Trots det håller romanen ett berättarglatt, friskt och ironiskt tilltal och det är lätt att skratta åt de ibland skruvade karaktärerna. När jag inte läser längtar jag hela tiden tillbaka till romanen och jag pudrar håret med kanel och ingefära för att hålla känslan vid liv när jag inte kan sitta där med boken i handen.

Därför blir jag – och nu kommer en spoiler – irriterad när det tonen bryts och bakgrundsfiguren Mustafa helt plötsligt får kliva fram och för mig helt otippat får vara ett kräk. Jag hade behövt ett Tjeckovs gevär.

Hursomhelst, det är ett virrvarr av berättelser och det gäller att vara pigg och med när man läser för det är lätt att virra bort sig annars. Allt är viktigt och värt att berättas tror jag att författaren anser, men alla hopblandade berättelser kan göra en vimmelkantig. Håll i dig.

Bastarden från Istanbul. Elif Shafak. Utgiven av det nya förlaget 2244 och jag är glad över att de bestämt sig för att översätta böcker från Svarta havet.

_______

Foto från sxc