Otrygg av Anna Järvinen

Jag gillar berättelser om maktbalanser som ändras och så läser jag Anna Järvinens självbiografiska roman Otrygg. Huvudpersonens mamma har kommit till ett hem för ”minnessjuka”. I tillbakablickar får man följa deras relation. I barndomen, under uppväxten Och nu. Allt har blivit annorlunda nu. Eller? Är det sjukdomen som gör hennes mamma stundtals snäll och omtänksam? För att betrakta det som äkta kärlek har dottern svårt att göra. Varför nu, liksom.

Så upplever dottern sin barndom och sin relation till mamman. Den bortvända ryggen och en ständig längtan efter henne. Trots att mamma var där, var hon ändå inte medveten om vad dottern behövde av kärlek och uppmärksamhet.

När berättarjaget träffar en man tar rädslan för övergivenhet sig nya uttryck; ” Hur har jag, efter att ha bott själv i trettio år, hamnat i en situation där jag tycker mig bli övergiven när han åker iväg och jag blir själv”, frågar hon sig.

Vi rör oss i olika tidplan, då och nu, i tämligen fragmentariska anteckningar och utblickar. Det är inte så svårt att hänga med, tillbakablickarna försätts med årtal, ändå blir det lite rörigt. Jag ser inte linjen, om det nu ska vara någon. Kanske mer ett utforskande i cirklar.

Mot slutet av boken hämtar dottern hem sin mamma för en frukost, anstränger sig så mycket för att det ska vara fint och gott,  för att göra mamma glad. Mamman säger ungefär att ”jo, Anna vill visst att jag ska vara glad.” Och besvikelsen är där. Inte ens nu.

Så hårt och kallt på alla sidor.

Otrygg. Anna Järvinen. Utgiven hos Förlaget M 2025. Det väldigt talande omslaget är gjort av Linn Henrichson med utgångspunkt från en bild i Anna Järvinens familjealbum.

Staben av Moa Berglöf & Joakim Zander

Efter att den politiska reportern Julia fått nys på oegentligheter i regeringsstaben blir hon förflyttad till den stora tidningens allmänredaktion.  Hon är ursinnig på degraderingen, men å andra sidan, hennes man Alfred har skött marktjänsten hemma i flera år då hon jobbat för fullt, nu kan han få satsa på karriären. 

Hon blir bestört då Alfred headhuntas till jobbet som presschef på regeringsstaben, är det ett medvetet drag med syfte för att försäkra sig om hennes tystnad? Alfred hamnar snart i ett politiskt falskspel som han inte är förberedd på, men tycks ha fallenhet för att hantera. Snart börjar han dock ana att något inte står rätt till.

Jag har alltid varit svag för politiska thrillers och Staben passar mig utmärkt. Kul idé med att ha ett par med småbarn och fullt upp hemma som samarbetar för att avslöja vad som pågår bakom kulisserna i Rosenbad. Jag uppskattar inslaget av diskbänksrealism som verkligen ökar spänningen, även om man kanske skulle tro att det skulle vara tvärtom. Det är både spännande och underhållande läsning boken igenom men jag hoppas verkligen inte det ligger någon sanning i det som Julia och Alfred uppdagar! 

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2025.

Tre flickor av Per Hellgren

Per Hellgren debuterade 2023 med En instängd man, en enastående historisk kriminalroman som bland annat nominerades till Deckarakademins debutpris. Tre flickor är en värdig uppföljare som också den tar oss tillbaka till 50-60-talets Sverige där tre flickor försvinner i på olika platser i landet under olika år. 

Vi får följa polisarbetet och människorna i ett Sverige som inte längre finns. Polisen har måhända inte samma redskap som man har idag men deras hjärnor och utredningsskicklighet är det inget fel på. De möter de anhörigas sorg, har ett träligt arbete med att leta manuellt i de evighetslånga registren, men lyckas så småningom konstatera att flickornas baneman är samma person. 

Precis som i debuten är inspirationen från Maj Sjövalls och Per Wahlöös böcker tydlig. För den som läst dessa klassiker finns det många subtila blinkningar. Tror att historienördar som vanligtvis inte brukar läsa krim skulle ha stort utbyte av Hellgrens romaner, böckerna har allt från fantastiska miljöbeskrivningar till skildringar av människornas livsvillkor och sociala status. Slås mer än en gång av hur annorlunda allt var trots att det egentligen inte är så länge sedan. 

Om man är intresserad av vilka böcker Hellgren inspireras av i Tre flickor kan jag nämna både Den skrattande polisen och Roseanna två romaner som definitivt håller klassikermåttet. Jag recenserade En instängd man när den kom ut, är sökbar på bloggen om någon är nyfiken.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2025.

Den enda vägen är upp, baby

Nu har jag läst Den enda vägen är upp, baby av Jenny Aschenbrenner. Vi möter huvudkaraktären direkt, nämligen förorten i norra Stockholm, med sina höghus, slitna parkbänkar och ungarna som driver omkring i en samfällig skock. Här växer Erika och Petra upp, men någonstans i vuxenblivandet löses deras enighet upp och de går åt olika håll.

Så får Erika veta att Petra dött och mamman vill gärna att Erika kommer ut till henne och hälsar på. Och inom den ramberättelsen får vi genom olika tidslager och berättarperspektiv en berättelse om de två kompisarna. Här hörs ungarna, mannen med dalmatinern som flytt undan världskrigets katastrofer, kören av grannar som anonymt pladdrar på med tankar och åsikter. En omskakande hemlighet ligger och pyr i bakgrunden.

Det här är bra och jag tycker mycket om boken. Skildringen av förorten är skarp och tydlig. Jag tycker om Erika, och när hon med sitt spädbarn i famnen åker ner till Paris för att träffa Paula igen är det så naivt och ömsint. Avslutningen när hon närmar sig barndomens konkreta höghusport via prokrastinerande omvägar är underbart obehaglig.

Den enda vägen är upp, baby. Jenny Aschenbrenner. Utgiven hos Norstedts 2025.