Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russel

Vanessas tragiska öde skär som en skalpell. Hon är 15 år när hon möter sin groomer och förövare. Han är 42 och lärare i engelska på den internatskola där Vanessa går. Med skicklig och hänsynslös förslagenhet får han henne snabbt övertygad om att hon är medansvarig för deras relation. 17 år senare när världen svämmar över av metoo-berättelser är hon fortfarande fast i sin övertygelse att deras förhållande initierats lika mycket av henne som av honom.

Den nakna obarmhärtiga skildringen av groomingens mekanismer smyger sig på läsaren och lämnar ingen ro. Själv blir jag totalt uppslukad av mörker och smärta. Min mörka Vanessa är den starkaste skildring av sexuella övergrepp jag läst, förmodligen därför den inte fokuserar på det själva fysiska övergreppet, utan på förförelsekonsten och det psykologiska spelet mellan en pedofil och hans offer. Under läslyssningen, (boken är fint inläst av Angela Kovacs), tänker jag på de två unga män som förra året berättade om de övergrepp som Michael Jackson utsatt dem för när de ännu bara var pojkar. Världen frågade sig varför de tidigare förnekat att övergrepp ägt rum och varför de berättade först så många år senare. Svaret går att finna i denna nyanserade och mångbottnade roman.  

Till sist, jag har alltid avskytt Lolita av Vladimir Nabokov, nu avskyr jag den ännu mer eftersom det är romanen som Jacob Strane, förövaren, ger till Vanessa och som hon under många år läser som en romantisk kärleksroman.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2020. Översatt av Emö Malmberg.

Ett samtal om Olive, igen

”Det är någonting med Strouts karaktärer som gör att jag förälskar mig i dem, de är ofullkomliga, vänliga och ofta lite till åren komna. De är omruskade av livet och underkastade småstadens gåva och förbannelse. Även när Strouts penna är skarp som en skalpell genomsyras texten av värme och medmänsklighet”, skriver Maggan när hon läste Olive Knitteridge för ett par år sedan. Nu har vi läst den nya boken om Olive, Olive, igen.

Ann-Sofie: Jag gissar att din välformulerade uppfattning som citeras här ovanför, fortfarande håller?

Maggan: Ja, precis så skriver Strout och i nya Olive-boken är ju faktiskt åldrande ett genomgående tema.

Ann-Sofie: Jag tyckte precis som du otroligt mycket om första boken om Olive. Strouts sätt att berätta, närmast i novellform, med olika nedslag i människors liv och där Olive inte nödvändigtvis har huvudrollen, det tycker jag är spännande. Här får Olive mer plats än i den första boken, är det inte så? Jag uppfattar att hon kommer till olika insikter nu. Kärvheten finns kvar, men hon betraktar sig själv och sitt liv på det sätt som man kanske gör när man åldras. Hon ser sin egen roll och betydelse i vissa skeenden, till exempel i relationen till sin son. När hon kommer underfund med vilken sorts mamma hon varit, det är så berörande. Nog är den här boken också mörkare än den förra?

Maggan: Den är mörkare, kanske för att den handlar om åldrande. Olive är äldre, hennes livssorger många och hon blir smärtsamt medveten om filosofen Kierkegaards ord: ”Livet måste levas framåt men kan bara förstås bakåt”. Hon upplever ålderdomens förbannelse att stå ensam kvar när vänner och makar dött.

Ann-Sofie: Ja, jag blev oerhört berörd på många ställen, när hon reflekterade över sig själv som mamma och maka. Så insiktsfullt. Men jag måste också säga att det är så intressant att få läsa om människorna runt omkring. De som har bott i staden och lämnat av olika skäl. Jag tänker till exempel på familjen vars hus brann ner. Tragiska inkännande berättelser.

Maggan: Förstår precis vad du menar. Jag älskar hennes sätt att betrakta sina medmänniskor, hennes blick är obarmhärtigt avslöjande men så underbart vänlig och omtänksam. Men det allra sista kapitlet golvade mig, ett så underbart slut på de två böckerna om Olive.

Vill du veta mer om hur vi älskar Elizabeth Strouts böcker? Läs om Olive Knitteridge, Om Lucy Barton eller varför inte Ann-Sofies Love Letter till författaren herself.

Olive, igen av Elizabeth Strout. Utgiven 2019, på svenska av Forum förlag 2020 i översättning av Helena Hansson

Spela roll av Lisa Christensen

En stark och välskriven debutroman där upprinnelsen är ett felleverat kärleksbrev. År 1987, när Lettland ännu var en del av Sovjetunionen, får en trettonårig pojke i Riga ett brev ställt till en namne, Nikolaj Kalnins. Brevet är skrivet på engelska och Nikolaj lyckas med hjälp av sin morfar, den enda i familjen som kan lite engelska, läsa och formulera ett svar. Brevväxling börjar och Nikolaj inser snart att han måste försöka leta rätt på den riktiga adressaten.

Romanens tre huvudkaraktärer lever i olika delar av världen och deras berättelser utspelar sig under olika tidsspann. Svenska Elodie flyttar till London under 00-talet med hopp om att undkomma känslan av utanförskap men en olycklig kärlekshistoria får hennes värld att krackelera. Amerikanska William tar värvning och åker till Vietnam i början av 70-talet för att slutligen hamna i Sovjetunionens klor. Romanbygget är avancerat, hon gör det inte lätt för sig Lisa Christensen, men hon löser det med bravur.

Spela roll grep tag i mig, hade inte riktigt förväntat mig det mörker och djup romanen förmedlar. Hur det hela hänger ihop är långt ifrån självklart, men jag tror på och fascineras av intrigen. Jag tycker speciellt mycket om skildringarna inifrån det forna Sovjetunionen inte minst den både dråpliga och sorgliga skildringen från 1987. Jag både överraskas och skakas om av Williams livshistoria och jag gillar verkligen slutet på romanen.

Utgiven på LB Förlag 2020.

Tre böcker om Kulla-Gulla

Läste ni Kulla-Gulla när ni var barn”, frågade jag Alla Mina Barn. Själv gjorde jag det då rakt inte. Visst har jag typ alltid hört talas om barnhemsflickan som kommer till Kulla, hur flera böcker berättar om hennes liv och leverne. Att det så småningom visar sig att hon egentligen är en herrskapsfröken. Men läst dem har jag inte. Hittills.

För nu, när  böckerna firar 75 år, tar jag mig an de tre nyutgivna böckerna. De börjar med att Gulla kommer till den fattiga familjen Karlberg, som har fem barn, och hon får slita hårt för sitt uppehälle. När mamman i familjen blir sjuk lovar Gulla henne att alltid ta hand om barnen. Via en rad hinder och bekymmer löser det sig väldigt väl på slutet av tredje boken där Gulla och hennes barnaskara flyttar in på herrgården.

Första boken läser jag, de andra två lyssnar jag till. I ett svep faktiskt för jag ville gärna veta hur de går. Nog gillar man Kulla-Gulla, att hon bryr sig om människor, tar itu med problem och att hon står på sig med ödmjukhet. Jag tycker allt att böckerna står sig idag, framförallt de två första . De är fint inlästa av Sofia Pekkari.Till vintern sätts berättelsen upp som pjäs på Stadsteatern Det låter spännande och jag ser fram emot se föreställningen. Tills dess får jag grubbla lite om jag vill ta itu med fler berättelser om Kulla-Gulla eller bara nöja mig.

Martha Sandwall–Bergström. Kulla-Gulla. Kulla-Gulla håller sitt löfte. Kulla-Gulla vinner en seger. I nyutgåva av Bonnier Carlsen 2020