Kategori: Recensioner

Publicerat

Årsboken av Sven Olov Karlsson – tolv noveller, en för varje månad

Språket är underbart, exakt, uttrycksfullt och krumeluriskt med total avsaknad av onödiga ord. Ömsint skildras människor som sällan tar plats i litteraturen. En subtil, mörk men vänlig humor kan skönjas mellan raderna. Jag berörs djupt av dessa tilltufsade existenser som faktiskt representerar de allra flesta av oss.

Som i all god novellkonst finns berättelsen mellan raderna, så mina försök till kortfattade introduktioner nedan är just ”mina. Du som läsare kan uppfatta något helt annat.

Januari: En äldre kvinna som förtvivlad gömmer sig under ett hyreshus, lyckas ta sig därifrån och upp på en buss som rattas av en vänlig chaufför. Karlsson kallar bussen för farkost.

Februari: Den av kommunen beslutade feministiska snöröjningen orsakar problem med en grind på en förskola, medan barnskötaren Iris läser icke politiskt korrekta sagor för barnen.

Mars: I ett kontorslandskap med journalister sitter en man som driver en suspekt sajt. Hans manbun, (hårknut), påminner mest om en slarvigt knuten soppåse.

April: Drottninggatan vid terrordådet. Kvinnor av helt olika sort räddar sig in på Lindex.

Maj: Sylvias föräldrar ska gifta sig på ett skräckbröllop. Sylvia har sin egen skräck, brodern Tage, som kör slut på precis alla vuxna i sin omgivning.

Juni: Son utan körkort kommer hem till Dalarna där hans far, bilfantasten, är döende. Med sig har sonen en ytterst praktisk och kompetent fästmö. Själv får jag alla mina fördomar om bilentusiaster bekräftade.

Juli: Novellen heter som boken, Årsboken.  En änka kämpar på med jordbruket efter att hennes man dött. I hennes ägo finns ett antal årsböcker vari hennes makes farfar skrivit in vädret och temperaturen varje dag under många år. Vemodet eller rent av missmodet härskar novellen igenom. Jag avskyr änkans snikna granne. 

Augusti: En skolflicka skriver uppsats om familjens sneda utedass. Läraren är i extas över den fantastiska texten, klasskamraterna är det inte. Dessutom råkar flickan av misstag få kontakt med en sekt.  

September: Stewarden Kevin sitter på Gatwick och är standby. Tre minuter innan han kan åka hem kallas han in för tjänstgöring. En novell om arbetsvillkoren för kabinpersonalen i flygbranschen. Sven Olov Karlsson kan skriva om precis allt och göra det till sitt.

Oktober: En far och hans son söker tillflykt i sin lantliga stuga. När strömmen går och paniken ligger på lur lyckas de få tag på ortens mest oförfärade odugling till hantverkare.

November: Att vara egenföretagare med deadline och drabbas av ett akut njurstensanfall är inte nådigt. Men egenföretagare är sega rackare.

December: Om att befinna sig i en jättematvaruaffär några dagar för julafton. Att tappa bilnycklar, bli kissnödig och få sin bil stulen. Även här kallar Karlsson bilarna för farkoster.

Gillar att Sven Olof kallar bussar och bilar för farkoster, hädanefter ska jag också göra det. ”Är farkost 113 fast i köerna?” ska jag fråga någon av mina väntande medpassagerare när vi som vanligt småhuttrande väntar på bussen som aldrig tycks komma.

Utgiven på Natur & Kultur 2019.

Publicerat

Bokfrukost om En halv gul sol

Oj vilken författare hon är, Chimamanda Ngozi Adichie . Det är vi rörande överens om under den senaste bokfrukosten när vi diskuterar En halv gul sol. Romanen utspelar sig i Nigeria under 60-talet där vi får följa några människor i det inbördeskrig som råder.

Av olika skäl var vi inte så många den här morgonen (läs sjukdom och signalfel) så samtalet hann få flyta i väg från boken och kom att handla om Afrika i allmänhet. Vi pratade också om boken Miljardlyftet av Anders Bolling och Erik Esbjörnsson som är intressant att läsa för att förstå det som händer på den stora kontinenten idag.

Om En halv gul sol vi sa vi:

  • Romanen är så välberättad. Detta att röra sig mellan det tidiga 60-talet när drömmar om frihet var så intensiva, och slutet av seklet när kriget närmade sig sitt slut.
  • Få romaner är värda så många sidor.
  • Människorna förändras av kriget. Gränserna flyttas hela tiden för vad man kan stå ut med hos sig själv och andra. Vad man aldrig trodde man skulle göra, det gör man.
  • Adichie skildrar vad som händer under ett krig, på individnivå.
  • Konflikten med systern blir helt oviktig.
  • Man bygger upp en relation till varje karaktär.
  • Otroligt gripande och berörande roman. Den är så allmängiltig. Här är det Nigeria. Det kan vara vilket krig som helst.

Nästa bokfrukost är den 19 mars då vi diskuterar En sista vinter av Håkan Norebäck.

Publicerat

Natt i Caracas

När jag har läst ett tag förstår jag att jag nog bara måste läsa vidare. Inte lägga ifrån mig boken för att göra något annat en stund och läsa vidare i morgon. För om jag gjorde det skulle risken vara stor att jag inte läste vidare. Natt i Caracas är en bra bok, en välskriven och intensiv roman som i sig är svår att sluta läsa. Men det är tematiken som gör att jag måste läsa på utan avbrott, av självbevarelsedrift.

I Caracas lever Adelaida, hennes mamma dör i romanens första mening. De bor i Venezuela, ett land upplösning, förlorat sedan länge säger Adelaida. Hon är utan land säger hon. Och när mamman dör blir Adelaida hemlös igen.

”A mother is also a country”, säger författaren Karina Sainz Borgo i ett samtal några timmar efter boken är utläst. Men att förlora sitt land och sin mamma räcker inte. Efter mammans död kommer revolutionärer och tar över lägenheten. ”Den är vår nu”. Adelaida lyckas ta sig in i en grannlägenhet där den jämnåriga kvinnan ligger död på golvet. Ännu något att hantera. Hon hanterar det.

Språket är välformulerat, ofta poetiskt, alltid litterärt. Ställt mot de realistiska, okuvliga skildringarna av det upplösta samhället. Det är en kontrasternas roman. Vackert och ljust i barndomsskildringar, i relationen mellan mor och dotter, på landsbygden och i småbyarna. Som står mot det mörka och vidriga i stadsskildringarna, med obeskrivligt våld , död, hot och fruktan. För det är alltid natt i Caracas.

Natt i Caracas. Karina Sainz Borgo. Utgiven 2020 av Albert Bonniers förlag, i översättning av Lina Wolff.

Publicerat

Jägarinnan av Kate Quinn

En utomordentligt underhållande historisk spänningsroman. Perfekt litteratur för den genomförkylda människa som var jag, under förra veckan.
Nina Markov växer upp under fattiga förhållanden vid Bajkalsjön i Sibirien. Hennes våldsamma och grymma far ”lika galen som ett vildsvin som fått i sig vodka” driver henne på flykt genom det väldiga Sovjetunionen. Hon kommer med tiden att ingå i den sovjetiska flygdivision av kvinnliga stridspiloter som av tyskarna kallades för die narchthexen, Natthäxorna. Efter att mirakulöst nog överlevt andra världskriget blir Nina brittisk medborgare och hamnar i Wien där hon tillsammans med två av bokens andra huvudkaraktärer, Ian och Tony, jobbar med att spåra nazister. Överst på listan finns den ökända jägarinnan, en kallhamrad mörderska med många liv på sitt samvete.  

I Boston, på andra sidan Atlanten finns Jordan, en ung kvinna med drömmar om att bli fotograf. Hennes liv förändras då hennes pappa, änkling sedan många år, träffar en ny kvinna att älska. Kvinnan Anneliese, är krigsflykting från Tyskland med en rar liten dotter, Ruth. Jordan gläds åt pappans lycka och förälskar sig i sin nya syster, men styvmodern förbryllar Jordan, är hon verkligen den hon utger sig för att vara? I ett obevakat ögonblick råkar Jordan ta ett foto av Anneliese där hennes minspel visar någon annan än den varma vänliga kvinna som pappan förälskat sig i.

De kvinnliga karaktärerna dominerar och driver boken och i författarens efterord finns intressanta uppgifter om verklighetsbakgrunden. Ett mycket gott hantverk av Kate Quinn och en fin översättning av Helena Dahlgren.

Utgiven på HarperColllins Nordic 2020.