Dags för Cecilia Agemarks alias @bokcillens månatliga recension. Som så ofta en engelskspråkig bok som fått stor uppmärksamhet utomlands.
I somras då jag läste
Ett jävla solsken av Fatima Bremmer
förundrades jag av Ester Blenda Nordströms långväga resor, inte minst den till
Kamtjatkahalvön. När Disappearing Earth,
som också utspelar sig där, dök upp på olika boklistor blev jag sugen på den
eftersom jag inte kan minnas att jag någonsin läst något skönlitterärt som
utspelar sig på den ryska halvön; en del av världen långt, långt bort som jag
vet mycket lite om.
Och det visade sig
bli fascinerande läsning av flera skäl. Dels på grund av den för mig exotiska geografiska
platsen men också för att man som läsare får ta del av de olika
ursprungsbefolkningarnas kulturer och hur den sovjetiska/ryska politiken har
påverkat dessa. Mycket påminner om det som hänt i andra delar av världen, bland
annat har barn skickats till internatskolor för att lära sig av med sitt språk
och sin kultur.
I det inledande
kapitlet blir två unga flickor bortrövade av en man när de är ute och leker
i staden Petropavlovsk-Kamtjatskij. Varje kapitel i boken utspelar sig sedan en
månad under det följande året. Upplägget liknar snarare en novellsamling där
novellerna är kopplade till varandra både genom persongalleriet och att
händelsen med flickorna ligger och skaver i bakgrunden. Detta är kvinnornas
berättelser, kvinnor från olika samhällsklasser och med olika etnisk bakgrund.
Vi får lära känna deras farhågor, sårbarheter och relationer. Männen finns där men
är inte i fokus, dessutom har många av dem försvunnit på olika sätt eller befinner
sig långt borta.
Detta är en komplex roman
och jag är förvånad och imponerad över att det är en debutant som skrivit den.
Phillips skildrar skickligt det mänskliga psyket och interaktioner människor
och grupper emellan. Där finns en misstänksamhet mellan ryssarna och
ursprungsbefolkningen men också mot det moderna samhället och en vurm för forna
tiders sovjetpolitik. I kontrast till detta vill vissa så långt därifrån som
möjligt, gärna till Europa.
Jag gillar böcker som
öppnar vyer och jag fick googla en hel del under läsningens gång, framför
allt på folken från Kamtjatka: korjaker och evener/lamuter. Den unga
amerikanska författaren har tillbringat flera år på plats vilket gör att allt känns
så väldigt trovärdigt. Romanen är både lärorikt och spännande. Eftersom
händelserna utspelar sig på en halvö som är svår att ta sig till och från
genomsyras romanen av en viss klaustrofobisk känsla. Det ryska samhället med ojämn
maktfördelning, främlingsfientlighet och stora ekonomiska skillnader tecknas också
skickligt.
Att det är en
deckare/thriller som biblioteket kategoriserade den håller jag dock inte
med om. Det är ett mångfacetterat litterärt verk som bara har bortförandet av
flickorna som en sammanhållande tråd; det är faktiskt ingen i den ganska likgiltiga
och korrumperade poliskåren som försöker lösa brottet…
Under tiden jag läste
boken släppte New York Times sin lista över 2019 års bästa böcker och detta
var en av de fem skönlitterära. Jag håller med om att det är en oerhört bra
roman och hoppas verkligen att något svenskt förlag får upp ögonen och ger ut
den!
Läs gärna mer om boken hos förlaget: https://www.penguinrandomhouse.com/books/563710/disappearing-earth-by-julia-phillips/
