Searching for Sylvie Lee av Jean Kwok

Dag för månadens recension av Cecilia Agemark eller som hon också kallas @bokcillen

Romanen handlar om två systrar: Sylvie, den äldre systern som sex månader gammal skickades till släktingar i Nederländerna och inte återvände till föräldrarna förrän hon fyllt nio år. Då har den yngre systern, Amy, hunnit bli två år gammal. Sylvies relation till mamman känns irreparabel och hon suktar hela tiden efter att återvända till barndomens Nederländerna som hon delvis idealiserar; att efter nio år återförenas med en familj som man inte känner och som pratar ett annat språk måste ju ge bestående men.

Nu är systrarna vuxna och lever ganska skilda liv. Sylvie har alltid varit (över)ambitiös och har lyckats skaffa sig en gedigen utbildning, ett välavlönat arbete och en förmögen man, medan Amy fortfarande bor hemma hos föräldrarna. När mormodern, som egentligen är den som uppfostrat den äldre systern, ligger för döden bestämmer sig Sylvie för att bege sig till Nederländerna för att träffa henne en sista gång och vara med när hon dör. Efter begravningen försvinner plötsligt Sylvie utan några spår och den osäkra Amy beger sig över Atlanten för att ta reda på vad som hänt… Fram träder en okänd bild av systern och en massa familjehemligheter.

Det finns en hel del tänkvärda teman i romanen såsom immigranters tillvaro, familjelojalitet, kulturell identitet och hur invandrarfamiljers historia präglar framtida generationer. En slående citat som sammanfattar mycket av boken är: ”It is sad how trauma gets passed down from generation to generation.”

Intressant är också syskonrelationen och hur systrarna ser varandra jämfört med hur de upplever sig själva. Båda har väldigt dålig självkänsla när de beskriver sig själva samtidigt som de höjer varandra till skyarna. Jag tycker Kwok lyckats väl i att framställa nyanserade karaktärer. Och visst är romanen emellanåt ganska spännande, med små ledtrådar om dyker upp allt eftersom, men jag rycks ändå inte med full och helt. Det finns på något sätt en distans mellan mig som läsare och det som händer i romanen. Kanske är allt för uppenbart och kräver för lite av läsaren?

För mig ligger istället den stora behållningen i hur lekfullt författaren behandlar språket. Inte nog med att författaren lyckats ge varje person en egen röst, det tre språken som talas skymtar igenom på olika sätt även om boken enbart är skriven på engelska. I mammans kapitel lyser kinesiskan igenom och språket blir väldigt poetiskt med en mängd metaforer och bilder. Hon uttrycker sig på ett helt annat sätt än de som har engelska som modersmål. I de delarna som utspelar sig i Nederländerna anas nederländskan, framför allt genom idiom och fraser. Det är verkligen jättehäftigt att läsa om man är språkintresserad!

Det blir alltså inget toppbetyg den här gången även om jag tycker att romanen har sina kvaliteter. Boken figurerade på en rad amerikanska listor över sommarens bästa böcker, vilket väckte mitt intresse, särskilt då jag tidigare läst Kwoks debutrman Girl in Translation (svensk titel Nästan hemma) för ett antal år sedan och tyckte mycket om den. Kwoks andra roman är också översatt till svenska, Mambo i Chinatown, så jag antar att även Searching for Sylvie Lee kommer att översättas. Kanske hade jag helt enkelt för höga förväntningar med tanke på att det skulle vara en av sommarens bästa böcker? För det tyckte jag då inte att den var!

Länk till författarens hemsida finns här.

Ålevangeliet av Patrik Svensson

Oändligt mångbottnad bok om hur ålen i alla tider gäckat människan och hur den än i dag är ett olöst mysterium. Vetenskap, historia och Patrik Svenssons egen barndom bildar fond till den vackra och omsorgsfullt formulerade texten. Bara efter någon sida var jag totalt uppslukad och i en vecka eller två var jag besatt av ålar. I skrivande stund har jag lugnat mig lite men faktum kvarstår att ålen, som jag knappt ägnat en tanke åt förut, är för mig ett mytiskt djur.

För inte visste jag att det fanns något som kallas ålfrågan, eftersom vetenskapen trots idoga försök misslyckats med att få fram väsentlig fakta om ålen. Man vet (?) att ålen föds och dör i Sargassohavet men ingen har någonsin sett en ål på denna plats. Många har försökt lösa ålens gåta, bla. psykoanalysens fader Sigmund Freud. Jodå, men den gode Sigmund nådde inte fram utan fick ägna sig åt psykoanalys och penisavund i stället. Det spekuleras i boken om ålen kanske varit en inspirationskälla till avundsteorin? Andra som studerat ålar är den danske vetenskapsmannen Johannes Schmidt vars forskning, lustigt nog, möjliggjordes av Carlsbergs bryggerier i Köpenhamn.

Som pojke fiskade Patrik Svensson ål tillsammans med sin far. Hans barndomsminnen och hans fina skildring av fadern genomsyrar boken jämsides med faktaavsnitt. Så här ett par veckor efter avslutad läsning är jag fortfarande förundrad över Ålevangeliet. Jag häpnar över hur lekande lätt den mångfacetterade texten flyter och hur jag som läsare smälter in i boken och upplever  barndomsminnena, vetenskapen, ålen, dronten och sjöelefanten.  Det två sistnämnda är sedan länge utrotade av människan vilket kanske också ålen, efter 40 miljoner år i haven, kommer att bli.

En Augustnominering för Ålevangeliet borde vara oundviklig.
(Extra kul är förstås att Breakfast Book Club är ambassadörer för just faktakategorin i år).

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2019. I skrivande stund såld till 33 länder.

Fröken Island av Audur Ava Ólafsdóttir

Hekla är döpt efter en vulkan, skildringen av hur hon kommer till världen i bokens första kapitel är helt underbart skrivet, med en nästan naturlyrisk ton. Hon växer upp på Islands landsbygd på en bondgård omgiven av lavafält.  1963 sätter hon sig på en buss till Reykjavik tillsammans med en bok av James Joyce, hon ska förverkliga sin dröm om att bli författare. I Reykjavik väntar hennes vänner Isey och Jon John på henne. Som alltid i Ólafsdóttirs böcker låter hon karaktärerna avslöja sitt själsliv genom monologer.

Isey som nyligen blivit mamma är plågad av ensamhet och den förutbestämdhet som hennes äktenskap för med sig. Jon John den homosexuelle sjömannen är misshandlad och pinad av sin homofobiska omvärld. Hekla själv säger inte så mycket, hon lyssnar, skriver och inleder ett förhållande med en ung man hon kallar poeten, en aspirerande författare. Att Hekla också skriver håller hon hemligt för poeten. Reykjavik 1963 är endast för män, det enda Hekla egentligen uppskattas för, är sin skönhet.

Jag tycker väldigt mycket om Ólafsdóttirs romaner, jag tar alltid hennes karaktärer till hjärtat. Jag är dock lite fundersam över Hekla, hon är ingen karaktär med djup, hon tycks istället fungera som katalysator för de andra. Fast jag gillar henne ändå och jag gillar den ganska mörka stämningen i boken. Reykjavik är satt på undantag som i limbo och bara läsaren vet att alldeles snart kommer det omvälvande 60-talet att ta över även Island och kanske finns det hopp för både hemmafruar, homosexuella och kvinnliga författare. Tror Fröken Island är en utmärkt bokcirkelbok, (precis som alla Ólafsdóttirs böcker), inte minst slutet är intressant att avhandla. Jo, jag funderar fortfarande över slutet.

Utgiven på Weyler förlag 2019. Översättning Arvid Nordh.

Bokfrukost om Poste restante – ett brev till Locmaria

Höstens tema på frukostbokklubben är hus, ett brett tema där man kan fösa in det ena och det andra. Brevlådor till exempel. Vi har läst och diskuterat Poste restante – ett brev till Locmaria av Lorraine Fouchet där brev och brevlådor har en central plats. Ingen av oss var särskilt översvallande efter läsningen och menar att hennes Mellan himmel och Lou är så mycket bättre.

Romanen handlar om en kvinna vars pappa dog innan hon var född. Trodde hon. Men det visar sig att det är oklart vem pappan är och det kan vara en man på ön Groix i Bretagne. Dit åker hon och livet tar en annan riktning.

Ett axplock kommentarer:

Sökt språk som står mellan mig och berättelsen
Lite för enkel handling
Känns ibland konstruerad, för många berättarstilar
Platt, den lyfter inte
Karaktärerna är stereotypa, inte minst mamma och gudmor
Feelgood ska vara som i en sagovärld
Logiska luckor
Tänker också leka att min elcykel är en häst
Kul med en talande brevlåda
Tyckte inte om den talande brevlådan
Tror att vi som svenskar missade en del litteraturreferenser på den franska ön Croix
Mamman Livia var ju en häxa!
Kul med en fransk feelgood, har läst alldeles för många brittiska

Vi diskuterar också det här med feelgood-genren. Hur intresset för den går spikrakt uppåt och att det kommer allt fler svenska romaner som är bra. Men är det fortfarande så att det är lättare att ”köpa” handlingen i utländska feelgood-romaner än svenska? Så här skrev Maggan härförleden:

”Det är svårt att skriva kärleksromaner som utspelas i Sverige för en svensk publik. Läsarna tenderar att ha stora krav på realism i svenska feelgood/romance-romaner, medan de i översatt litteratur helt motsägelsefullt kan svälja vilket osannolikt scenario som helst, framförallt från brittiska författare. ”

Vad säger ni?

Poste restante – ett brev till Locmaria . Lorraine Fouchet. Utgiven på Sekwa 2019, i översättning av Anna-Stina Johnson