Kategori: Recensioner

Publicerat

Jag hade så mycket

I i Trude Marstens roman Hem till mig får man följa läkaren Ove under 30 år och romanens tidshopp med flera år i taget är oerhört effektfull. Jag älskade den boken.

Det är därför jag är så spänd på att läsa Jag hade så mycket som är upplagd på samma sätt. Första gången man möter Monika är hon tretton. Tjurig och tonårig avslöjar hon pinsamheter om sin kusin för sin familj och alla blir irriterade. Sedan följer vi hennes liv ända in i 50-årsåldern. Jag blir lika tagen nu. Det krävs en stor författare att hålla samman ett sådant långt tidsspann och skapa en intressant berättelse.

Det är ingen enkel väg hon alltid väljer, Monika. Ibland blir jag trött och tänker att ja men förfan skärp dig. Som när hon träffar en barnlös man som tycker att det är hysteriskt att vilja åka hem till den femtonåriga dottern och Monika liksom fogar sig i det.

Ska man stanna i en relation, eller ska man gå? Det är en fråga som ligger som en filt över hela berättelsen. Monika föraktar sin äldre syster som valt villa och Volvo med en och samma man, men avundas i samma stund systern. Själv träffar hon flera män.

Hennes relation till dottern är inte enkel, inte heller till föräldrarna . Det är tankeväckande (och både hoppfullt och deprimerande) att se hur relationer till de allra närmaste kan utvecklas, avvecklas och förändras under livet. Allra särskilt tycker jag om moster Liv, så driven och samtidigt förlorar så mycket.

Som läsare får man verkligen vara med i Monika. I tanke, ord och handling. Hennes reflektioner är spännande och givande oavsett om man håller med henne eller inte. Vad är detta att leva ett gott liv kan man fråga sig om och om igen i läsningen.

Avslutningsvis måste jag ge ett hurra för det otroligt snygga omslaget. Det är Hanna Wendelbo som illustrerat. Men det norska är väldigt fint det också.
(Notera skillnaden i ordföljd. Det norska Så mye hadde jag blir Jag hade så mycket)

Jag hade så mycket. Trude Marstein i översättning av Lotta Eklund. Utgiven på svenska av Albert Bonniers 2019.

Publicerat

Det lilla galleriet i Solen av Marie Sammeli

Julias karriär som PR-konsult avslutas med avsked på grått papper efter ett ödesdigert mailutskick. När hennes alldeles för snygga sambo, läkaren Tom, får arbete i Kapstaden går hon med på att flytta dit. Snart befinner hon sig i en villaförort till Kapstaden, långt utanför sin bekvämlighetszon. Det går bra för sonen Theo i nya skolan men Julia känner sig ensam, (är ensam), och funderar över varför Tom sällan är hemma hos familjen. Naturligtvis har Tom en hemlig agenda.

En mycket snygg och välskriven debut, med en sympatisk hjältinna. Gillade verkligen Julia och övriga karaktärer, inte minst hunden Darth Vader som plötsligt blir Julias ansvar. Den blommande kärlekshistorien mellan ovan hundägare och hund är både humoristisk och fin. Det lilla galleriet i solen är kort och gott strålande underhållning med fart, fläkt och olyckliga omständigheter i precis lagom blandning för att skapa en perfekt feelgood. Marie Sammeli bor i Kapstaden sedan ett antal år. Sist i boken ger hon sina bästa Sydafrikatips.

Utgiven på Bladh by Bladh 2019.

Publicerat

Hemma hos andra av Gabriella Ahlström

Familjerelationer är inte sällan helt outgrundliga för både inblandade och utomstående, framförallt då de olika familjemedlemmarna berättar helt olika historier. Gabriella Ahlström är en skicklig skildrare av just familjer, hon är framförallt väldigt bra att på att skriva dialoger, vilket hon visade tydligt i sin förra roman Sirener. Precis som hos Jane Austen avslöjar karaktärerna vem de är genom vad de säger eller låter undslippa sig.

Hemma hos andra handlar om Amanda, en ung kvinna i 30-årsåldern som vuxit upp med en omogen och självupptagen mor. När fadern hastigt avlider får modern och systern fördjupad kontakt. Amanda drar sig undan och tjusas av sin nya pojkvän Davids familj, intellektuell, politiskt aktiv och välbeställd. Som så många unga uppvuxna i mer eller mindre dysfunktionella familjer tror hon kanske att den nästintill perfekta familjen existerar. När David åker utomlands på en reportageresa stannar Amanda ensam kvar i hans familjs sommarhus i Skåne för att skriva en universitetsavhandling. Men när David råkar på problem i utlandet, reser Davids familj till Skåne och Amanda får sällskap.

Jag gillar att befinna mig i Amandas tankevärld, känner igen mitt unga jag i henne. Så vilsen och förtvivlat angelägen om att göra rätt och förstå sig på sina medmänniskor. Slutet är oväntat, men jag gillar det verkligen. Hemma hos andra är passar utmärkt bokcirkelbok, finns mängder av tolkningsmöjligheter och diskussionens vågor kan bli både högljudda och alldeles underbara.

Gabriella Ahlström kommer till bokmässan 2019. Utgiven på Polaris 2019.

Publicerat

Den stora skrivboken av Agota Kristof

Är egentligen en samlingsvolym med tre romaner, Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen. Kristof skildrar i de tre romanerna samma karaktärer i samma namnlösa stad men genom att skifta år och sammanhang skapar hon tre olika scenarion. Det är en skoningslös skildring av människor som lever under krig och diktatur, skrivet på Kristofs speciella vindlande språk.  Det fullkomligt ångar Sovjetunionen och öststat om skildringarna och trots en nästan naivistisk berättarstil lämnas det utrymme för många olika tolkningar.

Jag älskade Kristofs korta men ack så fullödiga självbiografi Analfabeten och jag älskade den Den stora skrivboken där två tvillingpojkar lämnas i sin verbalt aggressiva mormors vård mitt under brinnande krig. De utvecklar en sällsam överlevnadsstrategi som bland mycket annat omfattar en skrivbok. Men när jag är halvvägs genom Beviset börjar min entusiasm sloka, jag känner att skildringen blir tröstlös. Det blir helt enkelt för mycket sorg, våld och elakheter människor emellan. När jag påbörjar Den tredje lögnen tänker jag att Kristof med sin brutalt ärliga skildring av den ondska som utvecklas genom vanmakt, skrämmer skiten ur mig.

Förstå mig rätt, fascinerande och helt unika böcker, men jag hade nog behövt något års mellanrum för att uppskatta till fullo även om jag genom att läsa i ett sträck helt klart kunde tillgodogöra mig texterna mer insiktsfullt. Tänker att om Kristof fått leva hade hon varit en trolig nobelpriskandidat.

Naturligtvis är böckerna fantastisk läsning för älskare av feelbadgenren och jag kan definitivt rekommendera bokcirklar att läsa Den stora skrivboken. Det finns massor av outtalat i romanen som man kan ha olika åsikter om, inte minst tvillingarnas mormor som måste vara en av litteraturhistoriens otäckaste.

”Vi kallar henne Mormor.
Folk kallar henne Häxan.
Hon kallar oss ”horungar”.

Romanerna publicerades 1985, 1987, 1991 och samlingsvolymen utgiven på Wahlström & Widstrand 2019.
Den fina översättningen är gjord av Marianne Tufvesson.
Läs vår recension av Analfabeten här.