Manhattan Beach av Jennifer Egan är nominerad till årets bok 2019!

Manhattan Beach är en alldeles extraordinär läsupplevelse! Det är väldigt roligt att den blivit nominerad eftersom många fler läsare kommer att få njuta av en fantastisk roman. Vi gör da capo på vår recension. Varsågoda!

Först efter avslutad läsning förstår jag till fullo vilket fantastiskt snyggt första kapitel Jennifer Egan har skapat. Hon sätter tonen och kontexten när hon låter havet, Anna Kerrigan, hennes far Ed och gangstern Dexter Styles stråla samman vid Dexters magnifika villa några år innan bokens egentliga handling börjar. Även om det myllrar av intressanta och vältecknade karaktärer i romanen kan nog de fyra ovan urskiljas som mest signifikanta i denna historiska roman som utspelas i Brooklyn New York under 30 och 40-tal.

Anna Kerrigan är ung då hennes far försvinner spårlöst och hon tar över ansvaret för att försörja sin mor och handikappade syster. Kriget har brutit ut och hon får arbete på ett örlogsvarv i hamnen. Hon lägger snart märke till dykarna som iförda 100 kg tunga dykardräkter utför reparationer under vattnet. Det tar tid, kraft och möda men hon blir till slut varvets första kvinnliga dykare.

Mycket står mellan raderna i Manhattan Beach och jag sugs in i berättelsens stillsamma driv och melankoliska stämning. En känsla av fara finns närvarande i texten och jag har sällan läst en roman som så välförtjänt kan betecknas som en Noir. Jag fascineras av Anna, hennes styrka, mod och kärlek, inte minst till systern Lydia. Episoden när Anna tar med den allt svagare Lydia för att se havet är så vackert skriven. Förlaget har, på det så passande svarta omslaget, skrivit att ”Manhattan Beach är Jennifer Egans hyllning till det episka berättandet” och det är helt sant. Ordet episkt är så uttjatat att jag sällan väljer att ta det i min mun, men i fråga om Manhattan Beach är det rätt. Helt rätt.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2018. Översättning av Niclas Nilsson.

Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid

Det mörka blanka omslaget riktigt sjuder av 80-tal. Jag, som var med på den tiden, associerar direkt förpackningen som en hyllning till den genre av romaner som nedlåtande kallades för tantsnusk. (Det var Jan Myrdal som myntade begreppet, en på den tiden inflytelserik kulturman.) Jag blir inte besviken, precis som sina 80-tals-föregångare är Evelyn Hugos sju äkta män en lysande underhållningsroman som jag bara slukade.

Monique Grant, journalist med måttliga yrkesframgångar, har fått jobb på den glamorösa tidskriften Vivant. Hennes arbetsuppgifter är trista och hon blir därför mer än förvånad när hennes chef avslöjar att den legendariska Hollywoodstjärnan Evelyn Hugo, har kontaktat tidningen och vill bli intervjuad av just Monique. Det visar sig snart att intervjun bara är ett svepskäl. I själva verket vill Evelyn att Monique ska skriva hennes självbiografi.

Evelyns historia börjar på Manhattan där hon växte upp i det fattiga Hell´s Kitchen. Hon lyckades vid unga år ta sig till Hollywood och mot alla odds bli en lysande skådespelare. Hon berättar om sitt kärleksliv, sina sju äkta män och vem som egentligen var hennes stora kärlek. Hennes livslögn ska sent omsider avslöjas. Naturligtvis finns det ett skäl för att hon valt just Monique som skribent och jag trodde boken igenom att jag visste. Jag hade fel och blev både överraskad och imponerad, saken var helt enkelt mycket snyggare än så.

Utgiven på Louise Bäckelin Förlag 2018. Översatt av Birgitta Wernbro Augustsson.

My Sister the Serial Killer av Oyinkan Braithwaite

Vikarie i dag är allas vår @bokcillen, Cecilia Agemark!

Tänk dig att du för tredje gången på relativt kort tid får ett samtal från din syster där hon desperat berättar att hon dödat ytterligare en man som hon har ett förhållande med. Precis detta händer huvudpersonen i My Sister the Serial Killer. Korede är en ordentlig och ansvarstagande sjuksköterska som än en gång får reda upp systerns röra. Ayoola är det vackra och populära syskonet som kan göra vad som helst utan påföljd. Men i det fördolda är hon en självupptagen, samvetslös och impulsstyrd sociopat.

Förhållandet mellan syskonen ställs på sin spets när Ayoola börjar intressera sig för en av läkarna på kliniken där systern arbetar. Det är en kollega som Korende själv är mycket förtjust i och skulle vilja inleda ett förhållande med. Så var ligger nu hennes lojalitet? Ska hon skydda kollegan och i så fall blotta sin systers tidigare brott? Eller ska hon riskera ännu ett mord? Är blod tjockare än vatten? Och finns det människor utan samvete? Detta är några av de frågor som ställs i boken.

Romanen marknadsförs som en satir. Det kan jag till viss del köpa, särskilt över dagens uppkopplade samhälle och de personlighetstyper som medier göder och förstärker. Men gestaltningen av de två kvinnorna blir tyvärr för stereotyp. Det är säkert ett medvetet grepp från författarens sida men det känns alltför förenklat med konsekvensen att trovärdigheten offras. Braithwaite gör det lätt för sig när hon ger den ena systern alla positiva drag och den andra utmålas som osympatisk, ytlig och osjälvständig. Syskondynamik är sällan så monokromatisk som den skildras här.

Det är likväl alltid spännande att läsa böcker som utspelar sig i andra delar av världen, den här gången befinner vi oss i Lagos. Det är slående hur liten världen har blivit. Medelklassen lever ungefär likadant där som här och de sociala medierna har intagit en väldigt stor roll i systrarnas liv (särskilt i Ayoolas som tjänar sitt levebröd genom att sälja sina produkter på olika sociala plattformar). I bakgrunden syns dock fortfarande mer traditionella företeelser som ett starkt patriarkat och tron på det övernaturliga. Det nigerianska samhället framstår i ganska dålig dager: korrumperat med ett orubbligt klassväsende och en polisverksamhet som inte fungerar som det ska. En utbildad kvinna som Korende ses som ett hot, medan en vacker kvinna som vet sin plats är det som uppskattas.

I början är boken riktigt rolig, eller snarare tragikomisk. De samhällskritiska delarna höjer omdömet och skildringen av livet i Lagos uppskattade jag verkligen. Men det som börjar som ett riktigt innovativt grepp blir till slut så långrandigt att jag till sist tappade intresset. Det är inte en särskilt lång berättelse men Braithwaite hade kunnat korta ned den ytterligare och fått ett slagkraftigare resultat. Sammantaget är jag kluven till romanen med den fantastiska titeln och det innovativa anslaget.

Mer information om boken finns här.

Bokfrukost om Varm mjölk av Deborah Levy

En ung kvinna och hennes mor tillbringar sommaren i norra Spanien där moderna ska få behandling mot en odefinierad sjukdom. Drömskt, klaustrofobiskt och uppslukande. Detta om ni frågar mig, i bokdiskussionen i onsdagsmorse fanns lika många tolkningar som det fanns bokcirkeldeltagare. Levy uppgav vid ett författarsamtal här i Sverige att hon är modernist, hennes berättande sträcker sig utanför mallen och det realistiska.

De flesta av oss var kluvna, hade svårt att gilla karaktärerna och förstå vad berättelsen gick ut på. Varm mjölk visade sig dock vara en fantastisk bokcirkelbok, det fanns hur mycket som helst att prata om och diskussionen gjorde att boken växte till något större. Som en deltagare sa: ” Här sitter vi och pratar om alla karaktärer som om de fanns på riktigt, då var ju berättelsen inte alls så platt i alla fall. Bara en skicklig författare kan lyckas med detta.”

Några röster från morgonens diskussion:

  • Temat mor/dotter lockade mig
  • Svårt att ta huvudkaraktären till hjärta
  • Den brittiska uppläsaren var fantastisk
  • Dysfunktionellt förhållande mellan mor och den vuxna dottern
  • Skönt att hör att ni inte heller förstår allt, trodde boken var för litterär för mig
  • Jag var kallsinnig fram till de sista 20 sidorna, då ändrade jag mig
  • Översättningen var svår att bedöma, kändes ibland nästan som att läsa Google translate!
  • Tyckte bäst om kapitlen där Sofia besöker sin pappa i Grekland, kanske för att den delen var mer traditionellt berättad
  • Tycker att författaren skriver slarvigt
  • Slutet är tvetydigt
  • Fanns de olika karaktärerna bara i Sofias huvud?
  • Tragisk historia
  • Modern ser dottern som en förlängning av sig själv
  • Freudiansk
  • Klaustrofobisk
  • Hot mot mamman när dottern frigör sig
  • Jag har läst antropologi för en gångs skull har jag nytta av det
  • Gillar det kroppsliga i boken

Utgiven på Norstedts 2019.