Flätan

Jag har lyssnat till Flätan, inläst av Maria Lyckow som gjorde det så bra. Ganska djup röst, ingen dramatisering, tack för det! Av boken själv blev jag oväntat powerful! Hittade mig framför spegeln mumlande ”du är min bundsförvant” och annan pep talk.

Boken handlar om tre kvinnor i olika delar av världen. Den indiska Smita som är dalit, kastlös, och beslutar sig för att inte låta sin dotter möta samma öde som hon själv. Giulia som arbetar med bearbeta hår i sin fars ateljé på Sicilien. Sarah, framgångsrik och osårbar advokat i Kanada som en dag svimmar i rättssalen

Alla tre ställs inför dramatiska förändringar och bestämmer sig för att ändra sina liv, lika dramatiskt. Lite fjamsigt tycker jag att den här sammanflätningen med hår kanske är, men det funkar. Det intressanta är att de utifrån sina olika geografiska och samhälleliga platser i livet verkligen fylls av ett jävlar anamma. Utifrån sin egen personlighet ser lösningen på olika problem och motgångar olika ut, men det gör det – lyfter blicken och ändrar. Jag brukar fnysa över för mycket sådant i böcker, men här tycker jag att det är en väl uppbyggd berättelse. Eller då, tre berättelser med följdriktighet och trovärdighet. Och jag hade gärna sett att berättelserna fortsatt och blivit än mer fördjupade. Det här var intressanta kvinnor.

Flätan av Laetitia Colombani. Utgiven 2017. På svenska samma år av Sekwa, översättning av Lotta Riad. Flätbilden av Pexels from Pixabay

Analfabeten av Agota Kristof

53 sidor lång är Analfabeten ett mästerverk i sin utsökta och vackra enkelhet. Gripande och hudlöst delger Agota Kristof läsaren essensen av sitt liv och tveklöst måste den lilla korta boken klassificeras som en självbiografi. Kristof växer upp i det sovjetstyrda Ungern, flyr till väst tillsammans med sin man och lilla dotter. Livet igenom grubblar hon över om beslutet att lämna var det rätta.

Jag kan inte sluta tänka på hur hon genialiskt hon förmedlar den livserfarenhet som hon delar med miljoner människor jorden runt. Jag förstår helt enkelt inte hur det är möjligt att skriva så kort, mångomfattande och storslaget om ett livsöde som genom alla tider varit skrämmande aktuellt.

Ni måste helt enkelt ta del av denna fantastiska läsupplevelse och naturligtvis är Analfabeten en fantastisk bokcirkelbok. Icke att förglömma är att den lilla fysiska boken är förtjusande vacker i sitt nätta utförande. Kan inte se mig mätt.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2019. Översättning av Marianne Tufvesson.

När reglerna slutat gälla av Ariel Levy

Ariel Levy, journalist och en fabulös skribent. Jag har läst hennes artiklar som till exempel The Devil & Saint Ann’s om grundaren av den berömda skolan, Stanley Bosworth, och det intressanta porträttet av författaren Elizabeth Strout. Och inte minst Thanksgiving in Mongolia, om den förfärliga dagen när Ariel Levy förlorade sitt ofödda barn på ett hotellrum.

Boken När reglerna slutat gälla inleds mycket dramatiskt med just den händelsen, hur hon sitter där i Mongoliet och någon har lagt en filt över blodfläcken. Hemma finns hennes fru Lucy, men det Lucy lovade om att inte längre dricka håller inte. Allt som gällde för Ariel Levy före resan till Mongoliet – barn, familj, ekonomi – gäller inte alls längre.

Jag läser boken i en sittning. Ibland pausar jag för att tänka på de saker som tål att funderas över. Om skrivandet, om framgång och karriär, om att livet tar vändningar som aldrig går att förutse. Ibland bläddrar jag helt enkelt på, lite mer förstrött. Men aldrig oberörd.

Jag tycker om Levys raka sätt att skriva i artiklarna. Och jag gör det minst lika mycket här. Det är driv och välformulerat (tack översättare Anna Lindberg) och gör att sentimentalitet utesluts. Jag har läst recensioner som menar att Levy inte går in i och beskriver sorgen tillräckligt eller innerligt, vilket skulle göra att inlevelsen saknas. Det tycker inte jag. Tvärtom. Det här är rakt och, ursäkta det slitna uttrycket, ärligt.

När reglerna slutat gälla. Ariel Levy. Utgiven 2016. På svenska hos Natur&Kultur 2017.

Bokfrukost om Band av Domenico Starnone

Romanens första mening sätter tonen i romanen:
Om du råkat glömma det min bäste herre, så vill jag bara påminna dig: jag är din fru.

Aldo och Vanda gifte sig i början av 60-talet och fick snabbt två barn. Några år senare lämnade Aldo familjen för en yngre kvinna. I början av boken får läsaren ta del av de ursinniga, rasande brev som Vanda skrev till Aldo under de år han levde med en annan. Brev som dyker upp igen 30 år senare efter ett inbrott i parets lägenhet. Aldo och Vanda försonades aldrig även om de blev ett par igen, ett tragiskt faktum.

Ännu en roman om en gravt dysfunktionell familj, sa en av oss och flera andra av oss menade att boken stundtals var jobbig, rent av obehaglig att läsa. Den är kort och annorlunda uppbyggd vilket vi alla gillade och även att den trots sitt mörker har driv och är lätt att läsa. Ingenting är givet, mycket lämnas till läsaren att tolka vilket gör Band till en perfekt bokcirkelbok.

Så var det slutet som flera av oss såg komma tidigt i romanen, medan andra blev förvånade. Några röster från morgonens diskussion:

*Ännu en roman om det sociala arvet

*Känner sympati för Vanda

*Vanda fick syre av sin oförsonlighet

*Irriterad på folk som säger en sak och gör en annan

*Måste smälta denna roman innan jag säger något

*Tyckte den kändes ofärdig

*Det är synd om människorna

*Blev väldigt orolig för katten

*Jätteintressant inte minst upplägget

*Högsta betyg när jag läste den för ett tag sedan fick läsa om

*Vad hade ungarna för chans egentligen

*Kommunikation saknades helt i familjen

*Lidia var Aldos stora kärlek

*Räknade snabbt ut slutet

*Karaktärerna pratade mycket om sin ålder som om deras tid var utmätt

*Gillade berättarstilen

*Det sociala arvet var tydligt, dotterns personlighet var moderns, sonen faderns

*Omslagsbilden är med de sammanknutna skosnörena är fantastiskt talande

Utgiven på Bazar Förlag 2018, översättning av Helena Monti.