Mammorna av Alexandra Pascalidou

Omslaget är grått likt de slitna förorternas betong, innanför pärmarna döljer sig 20 unika kvinnoröster. Kvinnor som lever under små omständigheter i de bostadsområden som av polisen fått beskrivningen utsatta. I bokens inledning skriver Pascalidou:

Mammorna jag mött är de som befinner sig längst bort från makten och det mediala strålkastarljuset. De som ofta står längst ner i alla tänkbara hierarkier. De vars rop på hjälp inte riktigt når fram. De är mammor vars sorg inte är sorglig nog och vars kraft inte är kraftig nog för att räknas.

Med omsorg och insikt fångar hon tonen i varje kvinnas berättelse. Mammorna berättar om Sverige av idag, en del av Sverige som inte sällan är helt främmande för merparten av befolkningen. Det är vasst, politiskt och mycket skickligt utfört.

Mammorna var mycket välförtjänt nominerad till Augustpriset 2018 i kategorin årets fackbok. Ni förstår väl att ni som medmänniskor och inte minst feminister måste läsa!

Utgiven på Atlas 2018. Läs definitionen av utsatt område här.

Vi möts på museet av Anne Youngson

Brittiska Tina Hopgood och hennes vän Bella drömde under många år om att resa till Silkeborgs museum i Danmark, för att se mumien Tollundsmannen. Nu är Tina i 60-årsåldern och Bella har nyligen avlidit. Drömmen om resan till Danmark finns dock kvar och på vinst och förlust skriver Tina till museet utan att egentligen förvänta sig svar. Hon får svar, inte av professorn som hon ställt sitt brev till, utan museiintendenten Anders Larsen som skickar ett vänligt brev. Försiktigt och med artigt tilltal börjar de två brevväxla.

Vi möts på museet är något så ovanligt som en brevroman. Ett berättargrepp som lär ha peakat på Jane Austens tid, visste ni att hennes klassiska verk Förnuft och känsla ursprungligen skrevs som en brevroman? Fast jag kan avslöja att Tina och Anders, allteftersom deras vänskap djupnar, går över till e-mail. Men breven är just brev, långa och innehållsrika.

Jag älskar verkligen den här romanen, karaktärernas varsamma livsvisdom när de anförtror varandra sina innersta tankar, sina livs historier, drömmar och begränsningar. Det är vemodigt, hoppfullt, insiktsfullt och varmt. På ytan tycks de inte ha mycket gemensamt. Hon lever nära naturen på en bondgård och han är inomhus hela dagarna fullt sysselsatt med att kategoriserar museets samlingar. Men de finner varandra genom universella erfarenheter, han sörjer sin fru, hon sörjer sin väninna. De anförtror varandra sin kärlek och omsorg för de vuxna barnen. Och de utforskar varför livet blev som det blev. Kort och gott; det är väldigt befriande att läsa en roman med karaktärer mogna och vuxna till både kropp och själ.

Utgiven på Sekwa Förlag 2018. Översatt av Camilla Jacobsson. Läs mer om Tollundsmannen här.

Ett samtal om Välsignelser av Caroline Albertine Minor

Välsignelser är sju noveller som slingrar sig om varandra och blir som en roman, trots olika berättelser. En mamma, en dotter, en far och en älskade. Vi hittar dem alla här i samlingen skriven av danska Caroline Albertine Minor. Vad säger vi om den? Läslyssna här:

Ann-Sofie: Minor skrev inte novellerna i ordning men har förstås placerat dem på ett bra sätt, att vissa personer inte skulle behandlas i två texter efter varandra. Jag läste inte i hennes ordning faktiskt, eller jag läste första novellen eftersom den utspelar sig i Frankrike. Sedan hoppade jag runt. Tror du att det spelar någon roll?

Maggan: Ja, i just Välsignelser tror jag det spelar roll. Bitarna i Minors universum byggs upp novell för novell. Därmed inte sagt att läsupplevelsen blir bättre eller sämre, den blir helt enkelt bara annorlunda.

Ann-Sofie: Jag ville ha berättelserna fristående tror jag. Gick efter novellnamnet och valde efter hur de intresserade mig.Många säger att texterna handlar om sorg, Maria Såthe, den svenska förläggaren till boken, såg inte det utan menar att det gemensamma ”temat” snarare är relationer. Själv tänkte jag bara på förlust när jag läste.

Maggan: Temat är kanske sorg genom förlust? Novellerna skildrar ju den akuta känslan av förlust, inte sorgen över förlusten som kommer senare. I Village du Frances varseblir huvudkaraktären sin förlust först när hennes far blir sjuk. Hon förlorar honom inte då, hon har förlorat honom långt tidigare när hon insåg att det ända sättet för henne att få sin fars uppmärksamhet var att få en ovanlig infektion. ( Fadern är läkare och specialist på tropiska sjukdomar).

Ann-Sofie. Den novellen tyckte jag mycket om. Hur hon åker till pappan och han ändå inte är närvarande. Dubbel förlust. Dubbel sorg, ja.

Maggan: Jag greps djupt av Sorgens trädgård, den unga kvinnan vars man råkar ut för en bilolycka och tappar minnet. Senare när jag fick reda på att novellen är självbiografisk tyckte jag ännu mer om den, det avskalade i texten, inte minst den inledande meningen.

Ann-Sofie: Ja, den novellen tyckte jag också allra mest om. Vackert språk. Så otroligt sorglig berättelse. Jag tycker också att det är intressant att se alla bipersoner, hur det mycket ordentligt nämns vid namn trots att de inte har något egentlig roll. Vad var det Minor sa om det?

Maggan: Jag minns inte exakt vad hon sa, men hon skriver ju texter som är skildrar exakta ögonblick, vad som sker i just i den stunden. Och i stunden finns det ju alltid bifigurer? Men du, Caroline Albertine Minor är född så sent som 1988! Vilken mognad som författare hon ger prov på redan nu. Jag vill minnas att hon sa att hon skrev på en roman, längtar!

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2019. Översättare: Johanne Lykke Holm

Au pair av Cecilia Hansson

Först tänker jag på hur in i vassen skoltrött jag var efter grundskolan att jag helt enkelt bestämde mig för att strunta i gymnasiet. På den den tiden gick det bra att få arbete och eftersom jag var snäll mot barn redan då blev jag barnflicka. Au pair låter flottare än barnflicka. Och kanske är det så. Man får ju bo utomlands. I Wien till exempel. Som Cecilia i boken jag läser. Men sen kommer jag på att den här boken inte handlar om barnpassning (även om jag verkligen undrar hur det gick med barnen).

Så då tänker jag på olycklig obesvarad kärlek och Walter, den lärare som den unga Cecilia blir förälskad i därnere i Wien och som hela tiden återkommer i hennes tankar/liv. Erfarenheterna läggs som årsringar utanpå den där uteblivna kärlekshistorien. Hon lär sig tyskan, blir översättare, blir poet, barnen kommer. Och en dag sitter hon i samma skolkorridor som då. För att bli kvitt det som upptagit henne, tänker jag.

Berättarsättet är så elegant och aldrig någonsin tappar man taget till var i livet berättaren befinner sig. Det är prosa och det är lyriskt och väldigt vackert.

Au pair av Cecilia Hansson. Utgiven 2019 av Natur&Kultur.