Inlägg

Publicerat

Vi for upp med mor av Karin Smirnoff

Romanen tar vid där föregångaren Jag for ner till bror slutar. Än en gång förundras jag över Karin Smirnoffs formuleringskonst och säregna effektiva prosa. Med förnyad kraft slås jag av hur amerikansk filmisk handlingen ter sig. Händelsedrivet, våldsamt med rå realism tänker jag att bröderna Cohen borde filma det här. Jag hinner bara tänka tanken innan Smirnoff själv refererar till filmen ”No country for old men.”

Vare sig det är norrländskt eller amerikanskt, är de två romanerna helt unika i sitt slag. Ingen lämnas oberörd och böckerna bör,(i alla fall om ni frågar mig), läsas i turordning för de är egentligen en enda roman. För att undvika att ”spoila”, skriver jag inte mer om mor utan publicerar recensionen om bror en gång till.

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

En roman i avsaknad av kommatecken och där stor bokstav endast förekommer i början av en ny mening. För och efternamn skrivs ihop med enbart små bokstäver. Romanen saknar onödiga ord och har få adjektiv. Meningarna är korta. Så här:

Pyttsan sa hon så saliven sprätte. Pyttsan. Han stod inte ut med sorgen. Precis som kristerhansson evertlindqvist och sunestolt.

Jag gillar det. Blir till en speciell rytm i huvudet medan man läser. Kanske är det just rytmen i språket som gör att jag upplever romanen som filmisk, fast förstås, det finns ett starkt driv i texten och Smirnoff har verkligen en historia att berätta.

Jana, bokens berättare, far ner till sin tvillingbror som heter bror och bor kvar i föräldrahemmet. Syskonen är ärrade och dysfunktionella efter att ha växt upp med en tyrannisk far. Om jag får vara lite elak tycks samtliga invånare i byn smalånger vara aningen dysfunktionella, fast förstås, det är vi väl alla mer eller mindre.

Jag upplever efter avslutad läsning att jag for ner till bror skulle kunnat vara en prisbelönt amerikansk eller föralldel dansk indiefilm. ( Jag gillar verkligen genren vill jag påpeka). Inledningen av romanen där Jana frysande i ymnigt snöfall promenerar den sista biten hem till sin missbrukande bror, medan hon nynnar på everttaube skulle göra sig fantastiskt bra på vita duken eller i en tv-serie. Likaså slutet på romanen, fast det säger jag förstås ingenting om.

Jag har förstått att många uppfattar jag for ner till bror som drastisk humoristisk, det gör inte jag. Innehållet och de många tragiska livsöden som skildras är för tröstlösa. Fast jag förstår precis varför texten uppfattas som humoristisk vi sov på samma brits hans mamma dog i är ju en fantastisk formulering. Likaså att janas lerfigurer som hon skapar till avbild av alla missbrukare i sin närhet. En samling figurer som hon kallar fyllebataljonen. Boken blir dock  aningen ljusare mot slutet så kämpa på om ni är lika blödiga som jag. Sammantaget är Jag for ner till bror en originell, nyskapande och mogen debutroman. En värdig vinnare av Augustpriset.

Jag for ner till bror finns som ljudbok mycket förtjänstfullt inläst av Lo Kauppi en av mina favorituppläsare och den funkar bra som ljudbok. Dock, som ni förstår av vad jag skrivit ovan, att som läslyssnare missar man  de unika språkkonstruktionerna. För en gångs skull rekommenderar jag inte ljudboken.

Utgiven på Polaris 2018 och 2019.

Publicerat

I din bokhylla – Eva

Minns ni att jag inte alltför sällan ber vänner med välfyllda bokhyllor att välja ut tre böcker och berätta varför de står i hyllan. När jag bad min kompis Eva välja tre böcker ur sin bokhylla tar hon med de här:

– 1947 står i min bokhylla därför att den är så otroligt bra. Med utgångspunkt från det årtalet berättar och förklarar Elisabeth Åsbrink om hur vi genom att betrakta det som hände 1947 kan förstå det som händer idag. Jag går ofta och bläddrar i den här boken, så den står i lagom plockhöjd.

– Sara Paretskys Svartlistad vann jag, eller säger man så? Vi hade en bokbytarhistoria och då fick jag den. Svartlistad är den elfte boken om en polis som heter V.I. Warshawski . Jag har läst Paretsky tidigare och gillar hennes stil, så kanske blir den här läst i sommar.

– Ethan Frome av Edith Warton tog jag med för att visa min ångest, haha. Det är du, Ann-Sofie, som har gett den till mig men jag har fortfarande inte läst den. Jag minns att du fick den som ett boktips av någon med tyngd och att du köpte oss varsin. Nu läste jag på den här korta romanen ska vara en av Wartons bästa. En spännande och ganska otäck bok. Ibland är jag så lat med de engelska böckerna. Men jag ska ta tag i den här nu. Vad tyckte du om boken?

Tack Eva för en liten inblick i din bokhylla. Den innehåller förutom de här tre böckerna ungefär 1997 ytterligare. Och PS. Jag har inte heller läst Ethan Frome ännu.

Publicerat

Vintage – Pingvinlektionerna

Plötsligt poppar Pingvinlektionerna upp igen som en diskret men tydlig snackis på Instagram och Facebook. Jag som inte läste boken när den kom blir intresserad och läslyssnade till denna pärla! (Inläst så bra av Mattias Linderoth.) Och bjussar på en vintage-bloggy från 2016 då Maggan läste:

Pingviner är sympatiska djur och denna sanna historia om pingvinen Juan Salvador och hans husse Tom är helt förtjusande underbar. Jag vet förvisso inte om man brukar kalla pingvinägare för hussar men någonting i Tom Michells personlighet gör att jag vill använda just detta ord som för mig beskriver en person med respekt och kärlek till sitt djur. Tom Michell var 23 år då han under 70-talet reste till Sydamerika för att utforska den väldiga kontinenten. För att tjäna sitt uppehälle arbetade han som lärare på en internatskola för pojkar i Buenos Aires.

Under en weekendresa till Uruguay hamnar han mitt i en naturkatastrof. Efter ett större oljeutsläpp till havs är stranden fylld av 100-tals döda oljeindränkta pingvinkroppar. När han bestört betraktar de arma djuren ser han att en pingvin fortfarande är vid liv. Tom reagerar spontant och lyckas kånka hem pingvinen till sin lånade lägenhet för att försöka tvätta bort den dödliga oljan.

Pingvinen är vettskrämd men som tur är har Tom alltid med sig en nätkasse på sina resor. Genom att stoppa ner pingvinen i nätkassen kan den inte röra sig, men Tom kan fortfarande komma åt överallt för att göra ren den lilla kroppen. (Denna rengöringsprocedur är väldigt roligt skriven! Pingvinen står i en bidé inkapslad i nätkassen och jag kommer aldrig mer att kunna titta åt en bidé utan att dra på munnen.)

När Tom försöker släppa pingvinen fri vid havet händer det märkvärdiga, pingvinen vägrar lämna honom. Tom ser ingen annan utväg än att försöka smuggla hem pingvinen till Argentina och här någonstans får pingvinen namnet Juan Salvador.

Juan Salvador finner ett hem på internatskolan och blir allas vän och mångas förtrogna. Samspelet mellan människa och pingvin är vackert beskrivet och jag älskar speciellt kapitlet om pojken Diego Gonzales med sin stora hemlängtan och hur Juan Salvador blir hans vän.

Det är en humoristisk och väldigt brittisk text genomsyrad av medmänsklighet och kärlek till djur, natur, Sydamerika och dess befolkning.  Det tar många år innan Tom sätter sig ner och skriver om Juan Salvador och det tar också många år innan han får svaret på varför Juan Salvador vägrade lämna honom den där dagen på stranden i Uruguay. Om ni är ute efter en presentbok  är Pingvinlektionerna det perfekta valet, jag är övertygad om att väldigt många blir lika förtjusta som jag. Om jag någon gång får en kramdjurs-pingvin ska den absolut heta Juan Salvador även om namnet kanske är aningen långt…

Nej, det är inte Juan Salvador. Men en fin pingvin. (BIld av Manfred Richter från Pixabay)

Utgiven på Brombergs 2016. Översatt av Nille Lindgren.

Publicerat

Sommaren med Ava av Anna Lönnqvist

Någonting i Anna Lönnqvists romaner slår an en ton inom mig. Jag faller som en fura varje gång. Älskar alla hennes kärlekspar och det här sista paret i Sommaren med Ava är alldeles förtjusande sympatiskt. Fast boken skildrar inte bara den romantiska kärleken utan även kärleken till ett barn, kärlek till en mormor och människor som kärleksfullt tar sig an andra.

Ava, nyss hemkommen till Stockholm efter en utlandstjänstgöring, kommenderas upp till den fiktiva orten Sunnanby i Västerbotten av sin dominanta mamma. En vattenskada har uppstått i familjens ärvda hus och modern menar att Ava måste se till att det åtgärdas. I Sunnanby bor också Cornelia, Axel och Gittan som alla kommer att få stor betydelse för Ava, när hon bestämmer sig för att stanna sommaren ut.

Det är svårt att skriva kärleksromaner som utspelas i Sverige för en svensk publik. Läsarna tenderar att ha stora krav på realism i svenska feelgood/romance-romaner, medan de i översatt litteratur helt motsägelsefullt kan svälja vilket osannolikt scenario som helst, framförallt från brittiska författare. Anna Lönnqvist har dock visat att hon är värdig kravet på trovärdiga och sympatiska karaktärer, hon tillhör dessutom den fåtaliga skara författare som kan skriva fina och inte minst moderna sexscener.

Jag mådde väldigt bra under läsningen och eftersom jag gärna läser om kommer jag att återvända till speciellt utvalda avsnitt när jag behöver få i mig något livsbejakande. Gillar också att man från förlagets sida inte snärjt in sig i genreförklaringar utan rätt och slätt kallar Sommaren med Ava för vad den är, en kärleksroman. Och vet ni, alla människor mår bra av åtminstone en kärleksroman i månaden.

Utgiven av Louise Bäckelin förlag 2019. Recension av Anna Lönnqvist roman Julia och Jack här.