De bästa böckerna är inte sällan 
de som man inte alls överhuvudtaget funderat på att läsa. Så var det med Skuggpojken, jag är övermätt på thrillers och förväntade mig egentligen ingenting alls på den författarpresentation jag bevistade i början av sommaren. Men Carl-Johan Vallgren fascinerade och drog in mig i historien genom att berätta bakgrunden till det inledande kapitlen om pojken som försvann vid Kristinebergs tunnelbanestation samt om huvudpersonen Danny Katz ungdomsöde. Jag var bara tvungen att börja läsa boken direkt när jag kom hem.
Det handlar alltså om Danny Katz ett språkgeni med en säregen bakgrund som driver en liten översättningsfirma och om Eva Westin åklagare, även hon med mycket outrett inom sig och vars ungdomsupplevelser är sammanflätade med Katz. Båda dras in i utredningen kring affärsmannen Joel Klingbergs försvinnande.
Det är förvisso en skröna vi läser, men också en komplex och anmärkningsvärt noga researchad thriller. Det är uppenbart att Vallgren har läst på om den svenska rättsapparaten och om hur polisen arbetar med ekonomiska brott. Jag älskar hans språk, lätt och mångfasetterat med ett otroligt driv, inte minst i upplösningen då han tar oss med till Dominikanska republiken och låter en tropisk storm inrama det detaljerat kusliga skeendet.
Himlen var likgrå skriver Vallgren och jag fnissar till trots spänningen, en fantastisk nyans på himlen i en så kallad thriller-noir. (Färgnyansen borde faktiskt läggas in på Beckers färgkarta, i alla fall om ni frågar mig.)
Jag ser fram emot nästa del i denna thrillerserie, denna gång är det ingen tvekan om att jag kommer att läsa. Om jag vågar förstås, det är ju Lucifer själv som skriver…
Skuggpojken är utgiven på Albert Bonniers Förlag 2013.
