Blogg 100 – dag 96

Nu är det upplopp i #blogg100. Dag 96 idag och jag har läst klart den första boken i mitt sommarläsningsbingo – en röd bok! Dock läste jag den i Sony Reader så den är svart/vit. Margaretha Strömstedts Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte.

När det började tänkte jag att det skulle bli jobbigt att blogga  (vilket det sannerligen har varit bitvis) men så här i andra änden känns allt lätt och enkelt och jag kan supersprinta i mål!

Sommarens boktips

bokmiddag-aNu är det sommar! Men vad ska vi läsa? Visst vore det fint med en bokmiddag för att prata om det?  Lite tapas och vin, kanske? Och så kollar vi om några andra vill träffas och tipsa om vad som borde upp på sommarläslistan. Så sa vi, Marie och jag för en tid sedan. Sagt och gjort. Ikväll gick den av stapeln. Supertrevliga människor förstås och många bra böcker! Boktipsen delar vi med oss till er förstås. (Själv satt jag  och tänkte på vilka som kunde betyda kryss på SLB-brickan)

 

Why be happy when you could be normal. (Varför vara lycklig när du kan vara normal). Jeanette Wintersson.

Norrlands svårmod. Therése Söderlind

En storm kom från paradiset. Johannes Anyuru

Delhis vackraste händer.Mikael Bergstrand.

Jag ska egentligen inte jobba här. Sarah Beischer

Steglitsan. Donna Tartt

Öster om Eden. John Steinbeck

In i labyrinten. Sigge Eklund

Oceanen vid vägens slut. Neil Gaiman

Ordinary Grace. William Kent Krueger

Lidandets konung.Siddhartha Mukherjee

Veterinären. Gertrud Hellbrand

Treachery (eller Heresy, Prophecy, Sacriledge). S.J. Paris

Morgon i Jenin. Susan Abulhawal

En del av mitt hjärta lämnar jag kvar. Diana Janse.

Barnmorskan. Katja Kettu

Än klappar hjärtan. Helena von Zweigbergk

Innan floden tar oss. Helena Thorfinn

Porslinsfasaderna. Sven Olof Karlsson

Hotellet på hörnet av bitter och ljuv. Jamie Ford

När kejsaren var gudomlig. Julie Otsuka

Nymfens tid/Näckrosens barn.Susanne Axmacher

En mörderska bland oss. (Burial Rites). Hannah Kent

Hägring 38. Kjell Westö

Spelets konst. (The Art of Fielding). Chad Harbach

The woman Upstairs. (Kvinnan på övervåningen). Claire Messud

Alla dessa vackra nederlag. (Beautiful Ruins). Jess Walter

Ghostman. Roger Hobbs.

Herr Isakowitz skatt. Danny Wattin

Mördaren i folkhemmet. Ebervall & Samuelsson

Sommaren utan regn. Maggie O’Farrell

Hustrun. A.S.A: Harrison

Skrivandets sinne. Elisabeth Rynell

Övertalning. Jane Austen

Huset Longbourn.Jo Baker.

Det förkrympta kvinnoidealet. Barbro Backberger

Ner med allt? Essäer. Johan Svedjedal

Kvinnorummet. Marilyn French

Sommarboken. Emylia Hall

Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte. Margaretha Strömstedt.

Ett samtal om Nattfilm

Häromveckan var Marie och Ann-Sofie och lyssnade till Marisha Pessl. Strax därefter började vi läsa Nattfilm. Sms, twitter och små bloggkommentarer har kantat läsningen och vi har förundrats och förfärats!

Nattfilm startar med att Ashley Cordova hittas död och polisen bedömer det som självmord. Ashley är dotter till den mytomspunna filmregissören Stanislav Cordova. Senast han hördes av var i en intervju i Rolling Stone 1977 men hans skräckfilmer har producerats och visats om nätterna sedan dess. Runt om honom finns hemliga sällskap av cordoviter – fans som dyrkar honom och filmerna. Men vem är han? Och varför dör Ashley?

OBS OBS! Har du inte läst boken är det ingen idé att läsa vårt samtal här för vi spoilar hela tiden.

Ann-Sofie: Nu har vi läst klart, Marie. Nästan 700 sidor läsning har vi fått följa journalisten McGrath och hans sökande efter sanningen om Cordova och hans dotter. Det gick snabbt att sugas in i boken, trots att jag först kände trötthet när jag såg 18 tryckta webbsidor. Men det var ett smart sätt att ge läsaren en bakgrund till Cordova, hans dotter och varför McGrath är intresserade av honom. McGrath är så diffus. Inget socialt liv. Undrar var han får pengar ifrån. Vad tycker du om McGrath

Marie: Jag vet inte riktigt om jag tycker om honom eller inte. Han är ju inte särskilt ansvarsfull, i alla fall inte när det gäller dottern. Å andra sidan är han ju ganska snäll mot Nora. Men jag bryr faktiskt inte så mycket om McGrath, även om han väl är huvudpersonen, han bara ett medel för att jag ska få veta mer om Cordova. Det är honom jag vill åt! Jag tycker McGrath lyckas ganska bra, eftersom vi hela tiden kommer närmare och närmare Cordova. Jag funderade mycket på vilka verkliga filmregissörer Pessl har haft som förebild (tänker Lynch, Polanski, Kubrick, Tarantino, Hitchcock). Var det något du tänkte på?

Ann-Sofie: Ja Cordova är spännande så klart. Mystisk och oåtkomlig. Som gud.

Marie: Kompositionen med webbsidor och tidningsutdrag är ju ett annorlunda grepp. Jag gillar det verkligen och det ger en äkta känsla av att Cordova som en person som funnits i verkligheten. Jag är flera gånger nära att söka efter hans filmer på IMDB. Fick du också den känslan?

Ann-Sofie: Som jag har googlat! Jag älskar böcker som har andra dokument än själva berättelsen i sig. Jag tänker mig att Pessl måste ha haft ett jättestort rum med kartor och fotografier på väggarna, ungefär som man kan se i polisers spaningsrum på film. Men låt oss tala om Ashley. Tog hon livet av sig?

Marie: Jag vet faktiskt inte. Skulle behöva läsa om (och vill) för att få klarhet i bland annat det. Om det nu går att få det. Berättelsen om henne kändes väldigt komplex och Twin Peaks-aktig, ju mer vi får veta desto rörigare blir det. Men det är inte osannolikt att hon gjorde det. Vad tror du?

Ann-Sofie: Ja, jag vet inte. Ibland trodde jag det, ibland trodde jag att hon var utsatt för något bara för att hon visste för mycket. Men Cordovas filmer då? Jag tänker mig att de verkligen är otäckt otäcka. Sådana som jag aldrig skulle se själv. Blev du rädd i boken?

Marie: Inte rädd, men jag tyckte att det ibland blev så surrealistiskt och då otäckt. T.ex. när de är uppe på the Peak. Det som McGrath råkade ut för, drömde han det?

Ann-Sofie: Ja, antingen drömde han det eller också hallucinerade han under droger. Eller också var han med i en Cordova-film som han misstänkte. Det var verkligen en intressant och spännande del av boken. Superbra! Men jag måste återvända till Hopper. Vad är det han får reda på som gör att han lägger ner jakten på ”sanningen”? Detsamma som vi läsare, och McGrath, får veta av Inez, Cordovas assistent?

Marie: Det har jag funderat mycket på och vet inte här heller, kanske. Eller vet han något som McGrath inte vet och han inte vill att McGrath ska få reda på?

Ann-Sofie: Något skumt är det. Hela Hopper är mystisk. Jag förstår honom inte alls.

Marie: En sak som jag inte kan släppa är undulaten. Visst är det något skumt med den och dess öga? Och livslängden. Eller så inbillar jag mig bara.

Ann-Sofie: Ja, vad är det med den där undulaten. Den är kanske rätt igenom helt betydelsebärande! Förresten, det där med att Cordova är gud förstärks av slutet. Är inte det bara en uppenbarelse?

Marie: Jo, det tror jag.

Ann-Sofie: Jag blev faktiskt besviken på slutet. Det var så galet många trådar och jag ville ha mer ihopknytande. En del i mig tror att det är Cordova som är gud och Ashley som är Jesus som ägnar sig åt försoning innan hon offrar sig. Ligger hon inte med armarna rakt ut dessutom i det där hiss-schaktet?

Marie: Oj, det tänkte jag inte på! Som du säger frågorna är fortfarande många. Jag gillade verkligen den här boken och kommer nog att läsa om den en dag. Då kommer jag antagligen att se den på ett helt annat sätt.

Ann-Sofie Troligen. Om man läser om den ser man säkert viktiga ledtrådar som man missade eftersom man var så upptagen av händelseförloppet.

Nattfilm. Marisha Pessl. Utgiven 2013. På svenska av Natur och kultur 2014.

 

Bästa biten på kvinnan?

Gästbloggare: Ros-Mari Edström

När Chimamanda Ngozi Adichie inledde Stockholm literature på Moderna museet i fjol uppehöll hon sig vid de omslag som svenska förlag begåvat hennes böcker med. Hon gillade dem. Sverige är ett land där böcker om människors liv i afrikanska städer INTE illustreras av giraffer, djungelbilder eller bilder från savannen. Hon uppskattade det. Hennes böcker har fått omslag som hon upplever som hedrande. Mina tankar går till en bok som jag läste i fjol och uppskattade en hel del, om det inte hade varit för omslaget. Varför blev en bok om kvinnors liv och livsval illustrerad av en huvudlös kvinna? Är hennes bästa bit torson, delen mellan halsen och låren?

97813562_Det_ndarCMYK_9274Ni vet säkert vilken bok jag menarDet enda rätta, Susanne Bolls andra roman, som handlar om tre kvinnor, vars liv kantrar. Boken handlar om Maria, psykolog i 30-40-årsåldern, Isabelle, förskollärare, strax under 30, och Helmi, onkologläkaren, 60+, som är den som man verkligen kan fundera över. Hur tänker hon EGENTLIGEN? Tänker hon över huvud taget?

Nu har Det enda rätta kommit i pocket, men omslaget är detsamma. En annan skönlitterär utgåva, Liknelseboken av Per Olov Enquist, blev mycket omskriven i höstas, inte bara för dess innehåll utan även för omslaget. Men där fick pocketversionen en ny utformning.

Frågan är: behöver en bok som Det enda rätta det här omslaget för att locka läsare? Jag undrar det. Det är ju mest kvinnor som läser relationsromaner, åtminstone enligt mina fördomar. Susanne Bolls bok är lättläst, drivet skriven och snabbläst. Spännande. Den innehåller en gåta, som skyndar på läsningen och intrigen är rätt underfundigt hopkommen. (Notera min andra fördom!)

Idén, att parallellställa tre kvinnors liv, och låta deras öden spegla varandra återkommer i uppföljaren. Hitta hem, som just kommit ut. Jag har inte läst den, men boken lockar mig, det utlovas förklaring av en del av Helmis bevekelsegrunder. Tyvärr får man inte följa Marias och Isabelles öden vidare, om jag förstått förlagstexten rätt. Däremot får man veta att det finns en ny gåta att förbryllas av.

Kommer jag att gilla Susanne Bolls alster nr tre? Hon skriver spännande och hon skriver om kvinnors liv. En sak som störde min läsning i somras var när jag undrade om jag läste en inredningstidskrift. Där satt jag i sommarhuset, i min Ikeasoffa Klippan, och undrade om jag tillhörde rätt målgrupp. Jag brukar inte störa mig över interiörer fyllda av PH-lampor och Josef Franktygklädda möbler. Men här gjorde jag det. Man undrar varför. Attribut som kläder och inredningsdetaljer är ju vanligen avsedda att beskriva de olika kontrahenterna, och har ju ett klart syfte. Jag upplevde dem som delvis påhängda. Får se hur det blir med Hitta hem. Vad finns det som kan förmildra synen på häxan Helmi? Nyfiken blir jag och det är väl det som är meningen.