Eleanor kliver på skolbussen. Ingen bemödar sig för att flytta på sig.
Det var det som var grejen: alla hade redan en egen plats på bussen, vald redan första dagen på läsåret. De som hade haft sådan tur att de fick ett helt säte för sig själva – Park, till exempel – skulle inte avstå från det nu. Speciellt inte åt en sådan knäppis.
Men Park gör det. Ändå. Och här startar – om än med möda och motstånd – tidernas kärlekshistoria. Jag tycker om att författaren inte slarvar undan i alla steg när Eleanor och Park kommer varandra närmare och närmare. Kärleken står verkligen i fokus. Trots allt annat.
Förfärligt! I skolan är hon utanför. Hon är för udda, för mycket, för … Eleanor. Hemma är det ett helvete med styvpappan som håller alla i styr och han är ett riktigt svin. Men med Park går luften att andas. Tillsammans går det.
Historien varvas mellan Parks och Eleanors synvinklar. Växelvisa berättarperspektiv kan ibland bli ganska långtråkigt, men författaren utnyttjar tekniken bra. Boken är väl berättad, helt enkelt.
Så: Jag gillar Eleanor. Jag gillar Park. Må de nu leva (tillräcklig) lyckliga i alla sina dagar!
Eleanor&Park. Rainbow Rowell. Utgiven 2013. På svenska 2014 av Berghs förlag
– – – –
Det här är bloggy 33 i #blogg100
Söndagsfrukost är bokfrukost med Främlingsleguanen av Martina Montelius. Jag har inte läst den men lyssnar till första rundans kommentarer där uttryck som rolig, fantastisk, underlig på ett underbart sätt, pretentiös och usel hörs.
Läsning igen. Vädret är varmt och vi sitter utomhus. Någon har lämnat Moderspassion, jag plockar upp boken och dras in snabbt i berättelsen. Snart glömmer jag bort att vårsolen är varm och får en stund senare betrakta mina röda kinder. Medan det pågår bakar man sockerkakor i köket och eftermiddagsfikat minimerar ännu en gång risken för att någon ska svimma av hunger.
Feministisk litteratur diskuteras under sen eftermiddag. Efter fittstim heter programpunkten och Petra har tömt bokhyllan.