Kitty Crowther


Ikväll stiftade vi ny bekantskap med 2010-års ALMA-prisvinnare Kitty Crowther. Det var i våras som hon fick Astrid Lindgrens minnespris och alla började prata om henne. I veckan lånade vi två av hennes böcker på biblioteket, Ivo & Vera på bio och Vakna Ivo!

Böckerna är lekfullt tecknade och handlar om två flugor, Ivo & Vera som hittar på en massa skojj. Passar utmärkt för en treåring märkte jag då min dotter tvingade mig att läsa Ivo & Vera på bio hela fem gånger i sträck.

Rekommenderas varmt! Jättefina och härliga böcker. Tyvärr finns inga fler i serien översatta till svenska.

Att skriva en bestseller

Författare och medlem i Författarförbundet
sedan en handfull år tillbaka.
Gett ut ett antal böcker, men ingen som sålt.
Nu skriver jag en bestseller.

Med följande ord beskriver sig den här bloggaren. Det kan verka väl beräknande att ha försäljningssuccén som drivkraft för något så mentalt uttömmande som romanskrivande. Men visst, det har ju funkat förr. Senast för Lars Kepler, som aldrig hymlat om att det var just den breda massan och försäljningslistornas toppplaceringar han (de) ville åt.                                                             När jag hittar bloggen är två kapitel skrivna, får se om det blir fler, och framför allt- om det blir en bestseller.

Bokfrukost om Själens osaliga längtan

Imorse var det dags igen! Frukost på Vetekatten med tio mer eller mindre morgonpigga men diskussionssugna deltagere som alla också mer eller mindre läst Audrey Niffeneggers bok Själens osaliga längtan.

Reaktionerna var blandade. Några tyckte dötråkigt och fullt av osympatiska personer och andra tyckte bra språk och härligt fascinerande berättelse. Några hade också läst Niffeneggers första bok Tidsresenärens hustru och tyckte att uppföljaren inte alls var lika bra.

Vi enades om att titeln på den svenska översättningen inte var så bra, Her fearful symmetry är bättre. En tyckte den skulle hetat Her fearful cemetary istället.

Vi kom också fram till att boken, trots att huvudpersonerna är kvinnor, egentligen handlade om några mäns utveckling och att kvinnorna kanaliserade deras utveckling i någon form av leklust. Några frågetecken rätades ut, några kvarstod och vi avslutade träffen med att Anna fick berätta om nästa frukostbok som hon valt utifrån en diskussion i våras där många avslöjade att vi aldrig läser något ur den breda och något misshandlade genren Science Fiction. I november diskuterar vi Hungerspelen av Suzanne Collins. Mer om den träffen här.

Den oändliga historien om Milleniumtrilogin

Scott Timberg på LA Times reder ut hur och på vilket sätt Stieg Larssons trilogi har blivit ett internationellt mediefenomen. Det är beundransvärt hur vi kan vrida och vända på någonting så till den milda grad att det till slut inte alls handlar om det som står i böckerna, utan om det vi hoppas böckerna står för. Om de alls står för något. Jag är inte säker på att just den här trilogin faktiskt har mer att säga än det som faktiskt finns att läsa. Sorry. Däremot kanske vi kan blicka tillbaka om några år och se vad böckerna om Lisbeth Salander sa om samhället och sättet vi reagerade på henne. Men då måste vi först få perspektiv och lite lugn och ro.