Luhrmann gör Gatsby?

Det verkar som att Baz Luhrmann som gjort bland andra de färgsprakande filmerna Romeo + Juliet och Moulin Rouge, härnäst ska ge sig på att göra en ny filmversion av F. Scott Fitzgeralds finfina roman The great Gatsby. Jag tyckte mycket om boken när jag läste den, framför allt för det enkla sättet den beskriver människans simpla grundbehov av att bli  sedd och vad den drivkraften gör med oss – beskrivet med ursnygga detaljer av både karaktärer, miljö och inre känsloliv.

Snicksnacket säger Leonardo DiCaprio kanske blir den som får axla rollen som Mr Gatsby himself. Bra casting i så fall om ni frågar mig. Och Rebecca Hall skulle göra en strålande bra Daisy, om det blir som läsningen gjordes (läs länken för att fatta vilken läsning), vilket så klart är väldigt långt ifrån säkert.  Oavsett kommer det blir en film att längta till tror jag.Den gamla godingen med Robert Redford oh Mia Farrow går inte heller den av för hackor.

ps. Vilken filmtemadag det blev för mig idag. Ja, någon gång ska vara det också. ds.

Bytt är bytt

Don Corleone härskar i motljus

I Kulturradion: Nya vågen idag handlade det om att föra över verk gjorda för en konstform till en annan. Om film som sätts på scen, opera som blir film, roman som blir film, tv-serie, dans eller teater, och om fördelen/nackdelen med att genreöverskrida och nyproducera.

Det gamla vanliga tjatet är ju att filmen aldrig gör boken rättvisa, och för det första kanske det egentligen bara är dumt att tro att filmen faktiskt skulle kunna ge lika mycket detaljrikedom och persondjup som boken (om man inte gör en hel serie filmer, och då brukar man tappa fokus i slutändan ändå). För det andra är det en tröttsam liknelse, just för att det är två olika konstformer, med olika förutsättningar och inställning till vad man vill ge sin publik/läsare.

Mario Puzos Gudfadern kan jag tänka mig är en av de få böcker som faktiskt blivit mer älskad och hyllad som film än bok. Likadant med Thomas harris När lammen tystnar, som liksom Gudfadern blev flerfaldigt Oscarsbelönad som film och snabbt räknad som en blivande klassiker i sin genre. Självklart måste det finnas hur många exempel  som helst där filmmediet har förhöjt upplevelsen jämfört med romanen, men de är svåra att komma på faktiskt sådär på rak arm.

Har ni några på lager?

Jag älskar dig inte längre!

Vill du gråta ögonen ur dig så rekommenderar jag varmt Christina Stiellis roman Jag älskar dig inte längre. Själv grät jag nonstop från en liten bit in i boken tills ungefär halva. Där kände jag mest för att slänga boken i väggen, så jäkla arg blir jag när jag läser den. Boken ja. Jag både älskar den och hatar den – och hatet är tudelat. Jävla idiot tänker jag när jag läser och så måste jag läsa vidare och fortare för att se vad som händer. En riktig pageturner har hon lyckats skriva den kära Christina.

Det är alltid läskigt när man ska läsa böcker av folk man träffat och känner en smula. Jag har träffat Christina många gånger på olika bloggträffar och tillställningar och jag känner att jag måste ta sats för att ens våga börja på boken. Tänk om jag inte tycker om den. Tänk om jag tycker den är så pinsamt dålig. Hur ska jag då någonsin kunna förhålla mig till Christina igen!

Som tur är så tycker jag inte den är pinsamt dålig. Jag tycker den är riktigt bra. Stark. Enda kritiken jag vill komma med är att jag tycker den där kvinnan Lotten borde ta och rycka upp sig lite tidigare än hon faktiskt gör i boken. Jag blir arg å hennes vägnar. Jag känner samma maktlöshet som hennes vän Bosse, brorsan Hasse och den underbara grannkvinnan som alltid finns där. Finns såna människor på riktigt?

På torsdag ska jag vara med och bokcirkla om boken. Enbokcirkelföralla anordnar efterjobbet-cirkel och Christina Stielli själv kommer vara där och jag ska ge henne en stor varm kram och tacka henne för en fantastisk läsupplevelse.