Årsboken av Sven Olov Karlsson – tolv noveller, en för varje månad

Språket är underbart, exakt, uttrycksfullt och krumeluriskt med total avsaknad av onödiga ord. Ömsint skildras människor som sällan tar plats i litteraturen. En subtil, mörk men vänlig humor kan skönjas mellan raderna. Jag berörs djupt av dessa tilltufsade existenser som faktiskt representerar de allra flesta av oss.

Som i all god novellkonst finns berättelsen mellan raderna, så mina försök till kortfattade introduktioner nedan är just ”mina. Du som läsare kan uppfatta något helt annat.

Januari: En äldre kvinna som förtvivlad gömmer sig under ett hyreshus, lyckas ta sig därifrån och upp på en buss som rattas av en vänlig chaufför. Karlsson kallar bussen för farkost.

Februari: Den av kommunen beslutade feministiska snöröjningen orsakar problem med en grind på en förskola, medan barnskötaren Iris läser icke politiskt korrekta sagor för barnen.

Mars: I ett kontorslandskap med journalister sitter en man som driver en suspekt sajt. Hans manbun, (hårknut), påminner mest om en slarvigt knuten soppåse.

April: Drottninggatan vid terrordådet. Kvinnor av helt olika sort räddar sig in på Lindex.

Maj: Sylvias föräldrar ska gifta sig på ett skräckbröllop. Sylvia har sin egen skräck, brodern Tage, som kör slut på precis alla vuxna i sin omgivning.

Juni: Son utan körkort kommer hem till Dalarna där hans far, bilfantasten, är döende. Med sig har sonen en ytterst praktisk och kompetent fästmö. Själv får jag alla mina fördomar om bilentusiaster bekräftade.

Juli: Novellen heter som boken, Årsboken.  En änka kämpar på med jordbruket efter att hennes man dött. I hennes ägo finns ett antal årsböcker vari hennes makes farfar skrivit in vädret och temperaturen varje dag under många år. Vemodet eller rent av missmodet härskar novellen igenom. Jag avskyr änkans snikna granne. 

Augusti: En skolflicka skriver uppsats om familjens sneda utedass. Läraren är i extas över den fantastiska texten, klasskamraterna är det inte. Dessutom råkar flickan av misstag få kontakt med en sekt.  

September: Stewarden Kevin sitter på Gatwick och är standby. Tre minuter innan han kan åka hem kallas han in för tjänstgöring. En novell om arbetsvillkoren för kabinpersonalen i flygbranschen. Sven Olov Karlsson kan skriva om precis allt och göra det till sitt.

Oktober: En far och hans son söker tillflykt i sin lantliga stuga. När strömmen går och paniken ligger på lur lyckas de få tag på ortens mest oförfärade odugling till hantverkare.

November: Att vara egenföretagare med deadline och drabbas av ett akut njurstensanfall är inte nådigt. Men egenföretagare är sega rackare.

December: Om att befinna sig i en jättematvaruaffär några dagar för julafton. Att tappa bilnycklar, bli kissnödig och få sin bil stulen. Även här kallar Karlsson bilarna för farkoster.

Gillar att Sven Olof kallar bussar och bilar för farkoster, hädanefter ska jag också göra det. ”Är farkost 113 fast i köerna?” ska jag fråga någon av mina väntande medpassagerare när vi som vanligt småhuttrande väntar på bussen som aldrig tycks komma.

Utgiven på Natur & Kultur 2019.

Lämna världen bakom dig av Rumaan Alam

Ett New York-par, Amanda och Clay, hyr ett lyxigt sommarhus på Long Island under en sommarvecka. Tillsammans med sina två tonåringar njuter de av husets faciliteter och har en fin första semesterdag. När de vaknar nästa morgon har ett irritationsmoment uppstått, varken TV, telefoner eller internet fungerar i det ensligt belägna huset. När mörkret fallit knackar det på dörren. På förstubron står ett äldre par som uppger sig vara husets ägare och att New York med omnejd drabbats av, vad de tror, ett omfattande elavbrott. Amanda och Clay har ingen aning om vad de ska tro, för de har ju de facto ”lämnat världen bakom sig” i och med att de under dagen helt befunnit sig i radioskugga. Talar husets ägare verkligen sanning? Kan de lita på varandra?

Romanen blev en stor succé i USA när den kom sommaren 2020 och jag förstår verkligen varför. Romanen försätter läsaren i ett tillstånd av ovisshet som vi alla mer eller mindre brottats med under pandemiåret. Det är befriande att läsa fiktion som trots känslan av domedag tycks skildra något som kan vara än värre än coronavirus. Det är lugnt, klaustrofobiskt och intensivt på samma gång. Ingen större dramatik, inte ens när den allvetande berättaren droppar skärvor av vad som händer i världen som romankaraktärerna lämnat bakom sig.

Albert Bonniers Förlag 2021, översättning av Christian Ekvall

Ett samtal om Väder av Jenny Offill

Nu har vi läst en sådan där älsklingsförfattare. Jenny Offill. Det är Väder vi vill diskutera. Den handlar om Lizzie som är bibliotekarie och med detta följer visst biblioterapeutiskt uppdrag. Nu hjälper hon också sin vän att besvara mejl om livets stora frågor. Vi känner igen det fragmentariska berättandet från förra boken och kombinationen av svärta, smärta och svart humor. Men det känns mer som om något går sönder?

Ann-Sofie: Hur ska man beskriva Lizzie egentligen? Hon är så vänlig och omtänksam, samtidigt som hon har en tydlig integritet. Gränser mot sin omgivning.

Maggan: Lizzie är en reflekterande människa som har förmågan att se humorn i tillvaron hur mörk den än ter sig. Jag älskar den lilla lakoniska knorren som så ofta kommer sist i stycket. (Lakoniskt är ett ord som vi använder alldeles för sällan nu för tiden.)

Ann-Sofie: Ja, hon beskriver något ofta sorgligt, t ex om sin bror eller något i omvärlden och så avslutas det lilla stycket med en absurd knorr som gör att man måste skratta. Det jag uppskattar så mycket med den här boken är ju också den fragmentariska framställningen.

Maggan: Jo, det är ju just det som är grejen med Jenny Offill, de där korta betraktelserna. Tänker att det hon skildrar finns omkring oss alla hela tiden, men att vi inte uppfattar eller kanske inte uppskattar våra medmänniskor tillräckligt mycket för minnas alla dessa ögonblick. Jane Austen var också bra på att se tillvarons absurditeter, men hon låter sina karaktärer tala och på så sätt mejsla fram både idioti och vänlighet.

Allt känns bättre i den tysta vagnen. I den tysta vagnen är alla lugna. Ben trycker sitt ben mot mitt. Vi sitter bredvid varandra och läser medan Eli bygger palats med mängder av rum. En man som sitter på andra sidan gången pratar med sin vän på spanska ombeds av konduktören att stiga av. ”Nu, menar du? säger han. ”Trots tåget rör sig?”

Ann-Sofie : Ja! Vilka fler personer tycker du om?

Maggan: Jag gillar besökarna på biblioteket där Lizzie jobbar men också de som skriver till hennes mentor Sylvia, de känns verkliga i all sin absurditet. Jag gillar också hennes lågmälde make Ben.

Ann-Sofie: Men vi måste nog prata lite om omslaget också: Här är tre omslag från olika länder. Vilket är snyggast?

Maggan: Jag gillar det blå omslaget bäst, även om jag tycker att det svenska omslaget beskriver bokens ton bäst.

Ann-Sofie: Ja, det blåa är fint, men känns nog för ”mysigt” kanske. För just det är boken inte. Så in i bängen läsvärd bok, som jag skulle uttryckt saken 1976. Årets bok funderar jag 2021. Nå. Tack för pratet, Maggan och så önskar vi lycka och välgång för boken nu.

Väder är utgiven hos Natur & Kultur 2021. Läs vad Maggan skrev om Avd för grubblerier.

Frukostintervjun: Karin Smirnoff

Häromveckan var det terminsavslutning på frukostbokklubben och Sockerormen avhandlades. Maggan skriver: ”Det är mörkt, horribelt och drastiskt, det är omöjligt att sluta läsa trots det förfärande skeendet”.

Vi frågade Karin Smirnoff om hennes frukostvanor och så här lät det:

Godmorgon Karin!. Vad äter du till frukost?
Kaffe.

Vad läser du helst till frukost?
Nyheter.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Jag läser inte på morgonen, men jag antar att vilken intressant bok som helst är läsbar.

Vad läser du just nu?
Trädgård i norr (Allan Carlsson, Stig Lundberg)

Vad har du som bokmärke?
Jag viker öron.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Jag sorterar efter kategorier.

Tack för intervjun och för dina böcker! Ha en fortsatt bra dag.