Ett samtal om Väder av Jenny Offill

Nu har vi läst en sådan där älsklingsförfattare. Jenny Offill. Det är Väder vi vill diskutera. Den handlar om Lizzie som är bibliotekarie och med detta följer visst biblioterapeutiskt uppdrag. Nu hjälper hon också sin vän att besvara mejl om livets stora frågor. Vi känner igen det fragmentariska berättandet från förra boken och kombinationen av svärta, smärta och svart humor. Men det känns mer som om något går sönder?

Ann-Sofie: Hur ska man beskriva Lizzie egentligen? Hon är så vänlig och omtänksam, samtidigt som hon har en tydlig integritet. Gränser mot sin omgivning.

Maggan: Lizzie är en reflekterande människa som har förmågan att se humorn i tillvaron hur mörk den än ter sig. Jag älskar den lilla lakoniska knorren som så ofta kommer sist i stycket. (Lakoniskt är ett ord som vi använder alldeles för sällan nu för tiden.)

Ann-Sofie: Ja, hon beskriver något ofta sorgligt, t ex om sin bror eller något i omvärlden och så avslutas det lilla stycket med en absurd knorr som gör att man måste skratta. Det jag uppskattar så mycket med den här boken är ju också den fragmentariska framställningen.

Maggan: Jo, det är ju just det som är grejen med Jenny Offill, de där korta betraktelserna. Tänker att det hon skildrar finns omkring oss alla hela tiden, men att vi inte uppfattar eller kanske inte uppskattar våra medmänniskor tillräckligt mycket för minnas alla dessa ögonblick. Jane Austen var också bra på att se tillvarons absurditeter, men hon låter sina karaktärer tala och på så sätt mejsla fram både idioti och vänlighet.

Allt känns bättre i den tysta vagnen. I den tysta vagnen är alla lugna. Ben trycker sitt ben mot mitt. Vi sitter bredvid varandra och läser medan Eli bygger palats med mängder av rum. En man som sitter på andra sidan gången pratar med sin vän på spanska ombeds av konduktören att stiga av. ”Nu, menar du? säger han. ”Trots tåget rör sig?”

Ann-Sofie : Ja! Vilka fler personer tycker du om?

Maggan: Jag gillar besökarna på biblioteket där Lizzie jobbar men också de som skriver till hennes mentor Sylvia, de känns verkliga i all sin absurditet. Jag gillar också hennes lågmälde make Ben.

Ann-Sofie: Men vi måste nog prata lite om omslaget också: Här är tre omslag från olika länder. Vilket är snyggast?

Maggan: Jag gillar det blå omslaget bäst, även om jag tycker att det svenska omslaget beskriver bokens ton bäst.

Ann-Sofie: Ja, det blåa är fint, men känns nog för ”mysigt” kanske. För just det är boken inte. Så in i bängen läsvärd bok, som jag skulle uttryckt saken 1976. Årets bok funderar jag 2021. Nå. Tack för pratet, Maggan och så önskar vi lycka och välgång för boken nu.

Väder är utgiven hos Natur & Kultur 2021. Läs vad Maggan skrev om Avd för grubblerier.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.