Inlägg

Publicerat

Fåtöljresor

Först tänkte vi skriva något om att välja mellan att sitta hemma och läsa om platser man vill besöka eller läsa en bok som utspelar sig på platsen där man befinner sig, diskutera vilket som var bäst. Men, det är ju inte ens en diskussion. Att resa är ju livsluften.

Nu när vi inte gör det vill vi leta rätt på böcker som vi läst och som handlar om resor eller resande. För det är ju också himla härligt.

Ann-Sofie: Jag kan ju aldrig låta bli att lovorda Nattåg till Lissabon (Pascal Mercier). En lärare som får nog, reser sig upp från stolen och kliver på nattåget till Lissabon. Romantiteln valsade runt som ett mantra ett tag och när jag under en vinterledighet började läsa dröjde det inte länge förrän jag letade jag upp tidtabellen hos SJ.

För att fortsätta på tågtemat är Kvinnor på tåg (Anita Nair) en riktig pangbok. Från Bangalore åker Akhila för att tänka över sin situation. 45 år och ogift. Är det bra eller dåligt? I sovkupén möter hon fem andra kvinnor som med sina erfarenheter bidrar till Akhilas beslut. Kvinnor som berättar sina liv i en tågkupé kan ju vara outhärdligt i bokform. Men de här indiska kvinnornas vardag och den här indiska författarens språk och berättarskicklighet gör att jag bara vill vråla Neeeeeeeeej när sista sidan, 393, bläddras fram. Inkännande, modernt och inte tillstymmelse till sentimentalitet. Bra, bra, bra!

En annan sorts tågresa är cirkusresan. Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow – varsågod och håll till godo! Av olika skäl ansluter sig Jacob till cirkusen. Han lär sig hierarkierna och taskspelen, vem man pratar med och inte. Och jodå, redan första dagen träffar han Marlena, cirkusprinsessan, och förälskar sig. Det här var en sådan intressant och oväntad bok att läsa och jag sträckläste den i solstolen på landet. Vill veta mera om tågcirkusar på 30-talet. Om djuren och artisterna och förhållandena. Hur ska det gå med allt?

Maggan: I Audur Ava Ólafsdóttirs Rosa Candida reser den unge mannen Lobbi från Island till ”någonstans i Europa”, för att odla rosor i en klosterträdgård. En underbar roman om kärlek till rosor och naturen samt till kvinna och ett litet barn. Om att finna sig själv på en plats långt hemifrån.

I den mångfacetterade Kattöga av Margret Atwood lever Elaines familj i Kanadas vildmark. varje sommar. Jag läste boken på 90-talet och har ända sedan dess velat åka till Kanada. Dels till vildmarken som skildras så hänförande, dels till Toronto där de annars bor. Den ultimata resan är ju trots allt när man både får uppleva storstad och oändlig natur.

(Den fina bilden är hämtad på Pixabay)

Publicerat

Vägen hem av Rosamunde Pilcher

Vid en gigantisk bokhylle-rensning i höstas hamnade många av mina gamla pocketböcker i pappersåtervinningen. Fanns förstås några som jag inte kunde skiljas ifrån trots deras tufsiga yttre och bruna blad. Två av dessa dyrgripar var böcker av Rosamunde Pilcher, Vägen hem och Snäcksamlarna.  I år ges Vägen hem och två andra av Pilchers romaner ut på nytt av Printz Publishing.

Det var med en viss oro jag tog mig an omläsning av Vägen hem. Jag vet att jag älskade boken när jag läste på 90-talet, jag var dock inte riktigt säker på om den fortfarande skulle hålla måttet.  Jag tycker att den gör det. Visst är den oavlåtligt brittisk, käck och glättig, karaktärerna, (nästan alla), är både glada, snälla och empatiska, men det funkar. Det fungerar nästan löjligt bra! (Om vi levde i en värld med människor som Rosamunde Pilcher skapat skulle livet vara lättare).

Vägen hem utspelas mellan 1935 – 1945 och boken hjältinna Judith Dunbar är 14 år när romanen börjar. Hon ska börja på internatskola i Cornwall medan hennes familj bor i Singapore där hennes far arbetar. Judith trivs på skolan och blir vän med Loveday en flicka ur societeten och snart har Judith tagits upp i kamratens familjekrets på godset Nancherrow i Cornwall där man före kriget lever ett glatt och bekymmerslöst liv. Kriget smyger sig dock närmare med sitt oundvikliga mörker och de som är unga måste acceptera att sätta sitt liv på vänt. Egentligen är nog Vägen hem en uppväxtskildring och kanske också en generationsroman eftersom boken är tillägnad ”alla som var unga då”. Jag gav förresten boken till min dotter när hon var 13 och hon älskade den.

Gillar ni feelgood ska ni absolut läsa, låt er inte avskräckas av att boken är 700 sidor lång eller att den på Storytel har en speltid på 38 timmar och 52 minuter. Det finns inga onödiga ord eller kapitel i romanen och den har ett fantastiskt driv. Jag lyssnade klart under 4 lediga dagar trots att jag sysslade med mycket annat. Nu ser jag fram emot att läsa om Snäcksamlarna.

Utgiven på Printz publishing 2021. 

Publicerat

Vår bästa tid av Kiley Reid

En sen kväll ringer Alix Chamberlain till sin barnvakt Emira och ber henne att omedelbart komma och ta hand om dottern Briar en stund, för något har hänt där hemma. Emira och Briar går till livsmedelsbutik men plötsligt blir Emira anklagad av den vita säkerhetsvakten för att ha kidnappat barnet. En kille i butiken filmar det hela och vill att Emira ska göra något.

Men Emira är luttrad. Visst var det obehagligt att bli oskyldigt anklagad, men saker som denna händer henne alltför ofta och bara för att vita människor i hennes närhet vill reagera tycker hon det är bortkastat. Här hamnar hon för övrigt ofta. Människor runt henne uppmanar henne att göra si och gör så. Men Emira förefaller i sin vilsenhet ändå mest avspänd, mogen och trygg av alla romankaraktärerna. Ingen kan bestämma över henne. Ingen ska säga åt henne.

Boken tar efter det dramatiska inledningskapitlet en annan väg än jag trodde. Den utvecklar sig i viss mån till ett slags kammarspel  mellan Emira, Alix och Kelley. Genom att skifta berättarperspektivet mellan Emira och Alix går händelserna åt oväntade håll, och det gäller ända till slutet. Tydliga vändpunkter gör att man bara måste ”läsa en sida till”.

Jag läser en bok om klass, mer än om hudfärg. Men allra mest läser jag en relationsroman med mångbottnade gestaltning av Emira och Alix. Relationen mellan Emira och treåringen Briar är också enastående fin. Författaren skildrar sina karaktärer med ömhet och utan att moralisera. Även om vi fattar mest tycke för Emira kan man ändå förstå andras taffliga sätt att hantera världen.

Vår bästa tid. Kiley Reid. På svenska 2021 av Albert Bonniers, i översättning av Klara Lindell

Publicerat

Janne, min vän av Peter Pohl

Som en virvelvind gör cykelvirtuosen Janne entré i grabbgänget på Södermalm. Krille och de andra 12-åringarna blir otroligt imponerade av både Jannes cykel och hans förmåga att behärska den. Snart är Janne fast medlem av gänget och Krilles speciella vän.  Janne är dock ett mysterium, ingen vet var han bor eller i vilken skola han går. Han svarar helt enkelt inte på sådana frågor.

Jag blev djupt gripen av denna ungdomsklassiker som utspelas 1954 och som jag haft på min läslista länge. Janne, min vän är helt enkelt ett litet mästerverk till bok, berättad ur en 12-årig pojkes perspektiv. Mörk, mänsklig och språkligt fulländad, Krille berättar med de ord och på det sätt en Stockholmsgrabb gjorde då. (I denna nya upplaga från 2021 finns en ordlista över söderslangen för de yngre läsarna).

Boken har blivit vald till Stockholm läser-bok 2021 och aldrig har väl valet varit mer klockrent. Som läsare befinner man sig i 50-talets Stockholm och får uppleva en stad som inte längre existerar. Bara människorna är sig lika och inte bara de illvilliga, i berättelsen om Janne finns även Krilles fina föräldrar, som förstår så mycket mer om Janne än Krille själv.

Så här motiverar Juryn sitt val:

I ”Janne, min vän” målar Peter Pohl med sitt elastiska språk in läsaren i en magisk gemenskap i ett svunnet Stockholm och skapar en av samtidslitteraturens mest magiska romangestalter: Den lika undflyende som egensinniga Janne. Berättelsen väjer inte för det svåra. Död och svek, våld och utanförskap är ständigt närvarande. Peter Pohls ”Janne, min vän” är en spännande utvecklingsroman där en effektiv berättarteknik ger oss ledtrådarna – bit för bit – men aldrig svaret.

Utgiven på Alfabeta 1985, nyutgiven 2021.