Ett samtal om Domslut av Ulrika Mossberg

Nu tänker vi prata om romanen Domslut. Den handlar om Lea, domare på Tingsrätten. Dagen innan en rättegång – en man stalkar en kvinna, sin fostersyster – hamnar Lea bredvid mannen vid bardisken. Hon känner igen honom omedelbart och borde lämna restaurangen på en gång. Men hon gör inte det. Berättelsen skildras ur Leas, Jakobs och Rakels perspektiv.

Ann-Sofie: Lika avskalad och kylig som man kan uppfatta Lea känner jag inför den här romanen. Den är absolut inte dålig, det är inte det, men det är som om Leas liv pågår medan hon vänder ryggen mot mig. Jag engagerar mig inte alls. Däremot tycker jag Jakobs delar blir mer intressanta, kött och blod låter kanske kliché men jag bryr mig här.

Maggan: Håller INTE alls med dig, romanen drabbar mig djupt, både Lea och Jakob kryper innanför huden på mig. Jag älskar det avskalade språket och att läsa om en yngre kvinna, som trots att hon inte är något socialt geni, är en yrkeskvinna och inte något offer som missbrukar män eller sociala medier. Jakobs bristande förmåga att kommunicera är också väldigt speciellt skildrat. Men jag gillade verkligen Lea, tyckte jag fick följa med henne in i en livskris som definitivt kommer att vara livsavgörande.

Ann-Sofie: Vad bra att du tycker så! Då pratar vi vidare om Lea. Hon uttrycker någonstans att hon sällan gråter, inte är en sådan som rusar gråtande ut ur ett rum. Hennes känsloliv är närmast kliniskt. Jag påminns om kvinnan i Agnes Lidbecks Finna sig.

Maggan: Jo, det stämmer, går att jämföra med Lidbecks kvinna. Fast Leas känsloliv är på väg att förändras eller utvecklas kanske man ska säga. Lea har ju redan som ung förmåga att se situationer utifrån, som t ex när hon som 20-årig juridikstuderande blir bjuden på konferens med en av de stora advokatbyråerna i Stockholm. Hon är analytisk nog att tolka det sociala spelet, trots att hon är en nolla på att samspela socialt.

Ann-Sofie: Jo, jag håller med om att hon utvecklas. Just detta att hon kan ställa sig utanför och betrakta gör att jag ställer mig bredvid och betraktar med henne, men strax bakom. Jag dras inte in. Utan att avslöja slutet måste vi väl ändå prata om slutet.

Maggan: Gillade verkligen slutet, tyckte det var jättesnyggt, fast jag kan tänka mig att inte alla håller med mig. Åhh, skulle vilja utveckla en sak här men det går ju inte!
Tror att Domslut är en bok som passar utmärkt för bokcirklar, finns mängder av olika infallsvinklar att utforska.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2020.

Bokfrukost om Öarna

Vi fortsätter att bokklubba på zoom. Temat är Asien och den här gången mer specifikt Indien.

Öarna var en spännande läsning, så storslagen i sitt angreppssätt där flera spår korsas och förutsätter varandra, förklarar varandra. Huvudpersonen är en indisk boksamlare numera bosatt i USA. När han gör sitt årliga besök i Indien får han av en släkting höra talas om en myt, sammanflätad med en helgedom i träskområdet Sundarban. Det ena leder till det andra kan man lugnt säga, och så småningom leder spåren till Venedig. Klimatförändringar, flyktingar och migration, vävs samman med de gamla myterna.  Allt hänger ihop och bokens crescendo är makalöst.

Vi enas om att boken var rolig att läsa, vi gillar dialogerna och får en spännande och bra berättad roman. Författaren har känsla för miljöbeskrivning, vi är på platserna. Vi pratar om myter där ”myten om vapenhandlaren omtolkar en myt från där man står just står, varje ny generation tolkar om myten till sin egen. ” Och vi hejar på bokförlaget Palaver som gett ut boken på svenska.

Den sista boken för höstterminen blir den japanska Gästkatten

Hajar i räddningens tid

Det var ordet Hawaii som fick mig att lystra när Elzas bokhylla presenterade den här boken. Hawaii, hur är det att leva där? Så tänkte jag.

Runt Noa svindlar ett mirakel. Hur han blev till, hur han räddades från hajattacken, hur han lägger handen på något trasigt och gör det helt. Sjuka verkar bli friska, skador verkar läkas, sår försvinner vid hans beröring. Ryktet sprids, folk vallfärdar till hemmet för att träffa honom, mot betalning, och den fattiga familjen får under en tid andra ekonomiska möjligheter. Men det sätter också så stor press på Noa. Och de andra barnen hamnar i skymundan. Vad är de, annat än Noas syskon?

Men det är ändå inte det magiska i den här magiska realismen som gör romanen fantastisk utan just det realistiska. I nedslag genom åren och ur familjemedlemmarnas olika perspektiv löper berättelsen om familjen. Ambitionerna är stora. Konflikterna likaså. Barnen växer upp och lämnar öarna för att hitta nya möjligheter och sätt att leva. Men de återvänder till ön, till hemmet. Som om det aldrig går att vända på något.

Det klassiska sättet att berätta med allas perspektiv och de tydliga tidshoppen är en berättarstil som jag tycker mycket om. Sällan vet jag vad som ska hända, lever bara i romanens universum, förfäras när det går dåligt (ofta) och gläds när det går bra (det händer). Jag läser så att säga med öppen mun och hänförs.

Hajar i räddningens tid. Kawai Strong Washburn. Utgiven 2020, på svenska samma år av Norstedts. I översättning av Andreas Vesterlund.

Hamnet av Maggie O`Farrell

Varje detalj är utsökt, språket hänförande vackert. O´Farrell har överträffat sig själv och skrivit en oförliknelig roman. Året är 1596 och platsen Stratford-upon-Avon. Agnes befinner sig bland sina bikupor och hennes man på sin teater i London, båda ovetande om att deras son Hamnet förtvivlat letar efter en vuxen då han tvillingsyster hastigt insjuknat i hög feber. Hamnet ska sedermera ge namn åt sin fars världsberömda skådespel Hamlet, men det vet ännu ingen någonting om.

Det vore förmätet att försöka sig på att redogöra för romanens innehåll, den är helt enkelt för mångfasetterad och för mästerligt gestaltad. Agnes, Hamnets mor, är berättelsens mittpunkt och jag älskar allt hos henne.  Bondflickan med gåvor utöver det vanliga som gifter sig med sina småbröders latinlärare. En kärlek ljuvligt skildrad och som består trots att paret som unga kommer att leva sina liv långt ifrån varandra.

Vackrast och innerligast i romanen är nog skildringen av sorgen efter ett djupt älskat barn. Hur sorgen existerar och tar sig olika uttryck allteftersom tiden går. Hamnet är översatt till svenska av Malin Bylund Westfeldt som även hon överträffat sig själv. Fantastiskt skickligt gjort. Maggie O´Farrell belönades med Woman´s Prize for fiction tidigare i höst. Som ni förstår, fantastiskt välförtjänt!

Och förresten, en sak till, den inbundna boken är en liten juvel i sig, utan tvekan en av min bokhyllas vackraste böcker!

Utgiven på Sekwa/Etta Förlag 2020. Översättning av Malin Bylund Westfeldt.