Spela roll av Lisa Christensen

En stark och välskriven debutroman där upprinnelsen är ett felleverat kärleksbrev. År 1987, när Lettland ännu var en del av Sovjetunionen, får en trettonårig pojke i Riga ett brev ställt till en namne, Nikolaj Kalnins. Brevet är skrivet på engelska och Nikolaj lyckas med hjälp av sin morfar, den enda i familjen som kan lite engelska, läsa och formulera ett svar. Brevväxling börjar och Nikolaj inser snart att han måste försöka leta rätt på den riktiga adressaten.

Romanens tre huvudkaraktärer lever i olika delar av världen och deras berättelser utspelar sig under olika tidsspann. Svenska Elodie flyttar till London under 00-talet med hopp om att undkomma känslan av utanförskap men en olycklig kärlekshistoria får hennes värld att krackelera. Amerikanska William tar värvning och åker till Vietnam i början av 70-talet för att slutligen hamna i Sovjetunionens klor. Romanbygget är avancerat, hon gör det inte lätt för sig Lisa Christensen, men hon löser det med bravur.

Spela roll grep tag i mig, hade inte riktigt förväntat mig det mörker och djup romanen förmedlar. Hur det hela hänger ihop är långt ifrån självklart, men jag tror på och fascineras av intrigen. Jag tycker speciellt mycket om skildringarna inifrån det forna Sovjetunionen inte minst den både dråpliga och sorgliga skildringen från 1987. Jag både överraskas och skakas om av Williams livshistoria och jag gillar verkligen slutet på romanen.

Utgiven på LB Förlag 2020.

Tre böcker om Kulla-Gulla

Läste ni Kulla-Gulla när ni var barn”, frågade jag Alla Mina Barn. Själv gjorde jag det då rakt inte. Visst har jag typ alltid hört talas om barnhemsflickan som kommer till Kulla, hur flera böcker berättar om hennes liv och leverne. Att det så småningom visar sig att hon egentligen är en herrskapsfröken. Men läst dem har jag inte. Hittills.

För nu, när  böckerna firar 75 år, tar jag mig an de tre nyutgivna böckerna. De börjar med att Gulla kommer till den fattiga familjen Karlberg, som har fem barn, och hon får slita hårt för sitt uppehälle. När mamman i familjen blir sjuk lovar Gulla henne att alltid ta hand om barnen. Via en rad hinder och bekymmer löser det sig väldigt väl på slutet av tredje boken där Gulla och hennes barnaskara flyttar in på herrgården.

Första boken läser jag, de andra två lyssnar jag till. I ett svep faktiskt för jag ville gärna veta hur de går. Nog gillar man Kulla-Gulla, att hon bryr sig om människor, tar itu med problem och att hon står på sig med ödmjukhet. Jag tycker allt att böckerna står sig idag, framförallt de två första . De är fint inlästa av Sofia Pekkari.Till vintern sätts berättelsen upp som pjäs på Stadsteatern Det låter spännande och jag ser fram emot se föreställningen. Tills dess får jag grubbla lite om jag vill ta itu med fler berättelser om Kulla-Gulla eller bara nöja mig.

Martha Sandwall–Bergström. Kulla-Gulla. Kulla-Gulla håller sitt löfte. Kulla-Gulla vinner en seger. I nyutgåva av Bonnier Carlsen 2020

Ödesmark av Stina Jackson

Efter den självlysande debuten Silvervägen levererar Stina Jackson starkt och skickligt igen. Vi befinner oss åter i norra Sverige på en ort vid namn Ödesmark. På macken jobbar Liv sedan 20 år tillbaka. Varje dag lämnas och hämtas hon av sin far. Hon har en 17-årig son, en ensling liksom hon. En gång drömde hon om att lämna byn och den tyranniske fadern, men det var då det. Blodsbanden gick inte att klippa så lätt.

Romanen är mörk, klaustrofobisk och ödesmättad. Ingenstans tycks människorna vara så själsligt ensamma som i glesbygd. Jag läser med en krypande känsla av att katastrofen närmar sig. Jacksons stiliga språk målar bilder och skänker förnimmelser. Jag befinner mig därute på den mörka och fuktkalla myren; jag ser skogens alla färger, de förfallna husen och de tilltufsade människorna för min inre syn.

Ödesmark har både spänning och djup, en roman som sympatiskt nog inte riktigt går att placera i ett fack. Passar både spänningsläsaren och romanläsaren. Är en idealisk bokcirkelbok, lagom lång och med mycket mellan raderna som kan tolkas olika. Jag lyssnade till boken via Storytel, utmärkt inläst av Marie Richardson och böcker där författaren målar scener passar alltid utmärkt att läslyssna på.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2020.

Gun. Love av Jennifer Clement

14-åriga Pearl bor tillsammans med sin mamma i en bil. Närmare bestämt har hon vuxit upp i en 1994-års Mercury som står parkerad invid en trailerpark i Florida. Modern bor i baksätet medan Pearls utrymme är i framsätet. Pearl är just som en liten pärla i en värld av fattigdom, vapen och den ”låttext-filosofi” som modern skapat. Den skenbart trygga trailerparkstillvaron rämnar dock då en man kommer till trailerparken och tar över Pearls plats i Mercuryn.

Gun. Love är en sällsam skildring från det amerikanska samhällets absoluta botten. Texten är sparsmakad och suggestiv, identifikationen med Pearl omedelbar. Det är märkligt att det går att skriva så vackert och poetiskt om en flicka utan födelseattest, som efter skolan letar skatter på en soptipp, men det gör det. Och det finns vackra saker i Pearls värld; sammanhållningen i trailerparken och mellan fosterbarn, kärleken mellan modern och Pearl.

Romanen kan ses som ett ursinnigt inlägg såväl mot de enorma samhällsklyftorna som råder i USA, såväl som ett inlägg i vapendebatten. Hur barn till fattiga och utsatta föds in i ett droger/fattigdom/vapen- sammanhang.  Att socialtjänsten har speciella hem anpassade för barn som upplevt ”skjutningar”.

Jag gav Gun. Love högsta betyg på Goodreads, älskade romankonsten, karaktärsskildringarna och språket. Litteratur när den är som bäst, med skarpsynt skildrade karaktärer att älska och avsky. Att älska naturligtvis Pearl men också den äldre fosterförälder som öppnar sitt hem och ger omsorg åt  de barn som kallas ”skjutningar”. Att avsky, den förfärliga tjattrande totalt oempatiska socialarbetaren som skjutsar fosterbarn mot tillfälliga hem. ( Ett lustmord av författaren?)

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2019, översatt av Niclas Hval.