Inlägg

Publicerat

Vintage – Det jag redan minns av Mats Kempe

Varje oläst bok är en ny bok löd en slogan från biblioteken. Så sant. Därför tipsar vi ibland om under rubriken ” vintage” om äldre böcker som blivit aningen undanskuffade med åren.

2014/04/28 AV ANN-SOFIE LINDHOLM

Det jag redan minns

Det finns alltid något slags ängslan i Mats Kempes textvärld. Något som gnisslar, något att oroa sig för, något som inte är som det ska fast det borde kunna vara så bra. I den senaste novellsamlingen skruvas detta sannerligen till. Och som jag älskar det.

På en skolgård någonstans har ungdomarna lunchrast och snackar om vad de ska göra till sommaren. Då kommer en litterär agent förbi och undrar om de har lust att tjäna lite pengar. Jobbet är enkelt, de ska kort och gott agera karaktärer i en romanserie som ska skrivas.

Hur ska man kunna ha kontroll i sitt liv, när det är andra som skriver det? Det hela utspelar sig i Den animerade staden (platsnamnet är träffsäkert, men jag hakar upp mig varje gång det skrivs ut). I sexton noveller som tillsammans bildar en enhet ligger strålkastaren på olika personer i staden, ibland återkommer de och finns med i varandras berättelser. Allt är bekant och ser ut som det gör i vanlig verklighet men så skruvas det till, till synes osynligt, och verkligheten är en annan men helt och fullkomligt möjlig. Hela tiden glider vi, mellan berättelsen och berättandet på en osynligt och elegant vis.

Det finns flera noveller som jag tycker extra mycket om, som när de unga människorna råkar få i sig fågelskit och sakta förvandlas till fåglar. Omgivningen är chockad och bestört. I en annan novell dyker läppstift upp på en kopp i köket, trots att lägenheten är låst om nätterna. Vem kommer in och hur ska man förhålla sig till en sådan (nästan) osynlig relation?

Jag som sällan (aldrig) läser om böcker gjorde det faktiskt omedelbart. Hur syns det vi får veta mot slutet, i bokens början? Kan man ana? Kanske, det blev en intressant omläsning hur som helst.

Det jag redan minns. Mats Kempe. Utgiven på Norstedts 2014.

Publicerat

Häxorna av Elisabeth Östnäs

Hällaby i Skåne, år 1711. En obarmhärtig tid med fattigdom, pest och krig. Den unga Isabella är lillpiga hos prästen, där hon delar sina aldrig sinande sysslor med mostern Karna. Mostern är byns läkekvinna, eller som vissa bybor menar, trollkona. Isabellas syster Annis är gift och lever även hon ett mödosamt liv med hårt slit för att sörja för sin växande barnaskara.

Elisabeth Östnäs har på ett fantastiskt vackert och poetiskt språk skapat en roman som heter duga! Som ger själ, gestalt och djup åt det liv som levdes i en skånsk by för 300 år sedan, allt från varje syssla till glädje, kärlek, vämjeligheter och sorg. Språket gör mig stundtals andlös även när jag läser om grymhet, skoningslöshet och den starkes rätt att ta för sig.

Skildringen av dansen som Isabella leder på midsommarafton när hennes livs kärlek, soldaten Gabriel, uppenbarar sig i en vrångbild,(syn) är kanske bokens vackraste passage. Glädjen i att dansa, fira och uppleva den trolska sommarnatten i ett liv fyllt av umbäranden är så trösterikt livsbejakande.

För några år sedan kom Elisabeth Östnäs ut med skräckromanen Feberflickan som jag fått mig rekommenderad vid flera tillfällen. Ska definitivt läsa den nu.

Häxorna är utgiven på Forum 2019.

Publicerat

Frukostintervju med Karin Erlandsson

Häromdagen drack vi eftermiddagste med Karin Erlandsson vars böcker om Ögonstenen nu ges ut på BonnierCarlsen. Men det räcker ju inte med det. Vi vill ju veta allt om frukostvanorna.

Copyright/fotograf: Juha Törmälä

Godmorgon Karin! Vad äter du till frukost?
Jag äter havregrynsgröt med mandelmjölk och svarta vinbär. Till det en stor kopp kaffe.

Vad läser du helst till frukost?
Tidningar. Jag prenumererar på tre (en lokal åländsk, en lokal
tidning från mina hemtrakter i Finland och DN) och läser alla på i-pad. Föredrar papper, men portot till Åland fördubblar
prenumerationskostnaderna så jag är tvungen till skärm.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Någon med korta kapitel så jag förmår avbryta läsningen. Ingenting för spännande, då fastnar jag också. Hm, en halvtaskig roman med korta kapitel, vad skulle det kunna vara? Nej, nu vet jag! Jag läser regelbundet om Merri Viks Lotta-böcker, och det är den perfekta morgonläsningen. De är dessutom små böcker till formatet, så de ryms
på bordet bland alla mjölkförpackningar och barn.

Åh, Maggans favoriter! Vad läser du just nu?
Jakobsböckerna, Jag for ner till bror och en massa hästböcker
(jag rider men har blivit rädd för hästar. Försöker avvärja rädslan
genom att läsa.).

Skriver du på något nu?
Jepp, jag har börjat på en ungdomsserie. Och så kommer två böcker
ut i Finland i höst som jag filar på ibland.

Vad använder du som bokmärke?
Hundöron i böcker är minnen av tidigare läsningar. Så inget
bokmärke; jag viker ner sidan. I biblioteksböcker vågar jag inte göra
så, då använder jag det som ligger närmast till hands, typ ett kvitto
eller en (förhoppningsvis betald) räkning.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar
böckerna i hyllan?
Åh, bästa frågan! Jag sorterar enligt genre, både traditionella
genrer som ”genusvetenskap” och ”deckare” och mer påhittade genrer
som ”roliga böcker” och ”fakta i pocketformat”. Jag tycker om att
placera oväntade böcker bredvid varandra, jag tror till exempel att
Selma Lagerlöf och Haruki Murakami skulle ha en del att prata om, så
deras böcker står intill varandra, liksom Stephen Kings och Väinö
Linnas böcker.

Bra ordning! Tack för intervjun och ha en fortsatt trevlig dag!

Publicerat

Jag väntar i snön av Daniel Dencik

Alexander får plötsligt inte längre träffa sina barn. Enligt barnens mamma har ett av barnen sagt att hon är rädd för sin pappa. Alexander är bestört, förstår helt enkelt ingenting. Skola och socialtjänst står på mammans sida och en förtvivlad kamp tar sin början. Vårdnadstvisten avgörs i domstol till Alexanders fördel men mardrömmen är inte över. Jag väntar i snön är en intensiv och rasande text från en människa vars inre är ett enda stort ”Varför?” En förälders mardröm och frågan man som läsare ställer sig är hur dylikt kan ske? En friande dom är väl en friande dom? Det är välskrivet och ursinnigt med ett enormt driv.

Att jag blev intresserad av att läsa Jag väntar i snön var att jag uppfattade romanen som just en roman om en vårdnadstvist där en mor falskt anklagar en far.  Jag visste inte att boken var djupt självbiografisk och endast skildras helt och hållet utifrån Alexanders perspektiv. Därmed blir läsningen problematisk, stundtals blir även jag ett ”varför?”. Jag vill ha mer fakta till att barnens mammas anklagelser kan få en sådan signifikans trots en friande dom. Förstå mig rätt här, det är en veritabel mardröm som drabbar Alexander och jag vet att osanna allvarliga anklagelser i vårdnadstvister förekommer,( det var ju därför jag ville läsa), men frågorna hopar sig i mitt huvud.

Nåväl, objektivt sett är romanen välskriven, det är omöjligt att inte bli gripen och förtvivlad över Alexanders tragedi, även om jag stundtals befarar att läsaren förvillas bort från det rent objektiva. Så läs vetja, ni kan ju alltid beställa hem författarens domslut från rätten.

Utgiven på Bokförlaget Polaris 2019, översatt av M. Andersson.