Inlägg

Publicerat

Bokfrukost om Min bror av Jamaica Kincaid

Jamaica Kincaid utgivning har funnits i Sverige, via Tranan, i många år. Men det känns som att hon först nu, det senaste året har blivit mer omtalad i media. Eller? I frukostbokklubben samlades vi hur som helst härom morgonen för att samtala om Min bror.

Det är, har hon sagt, en självbiografisk bok om broderns döende i aids. Hon återvänder till Antigua för att hjälpa till med mediciner och bättre vård. Men möter också sitt förflutna väldigt påtagligt. Berättandet är cykliskt, ett repetitiv rytm likt en stream of consciousness .
Röster från samtalet:

Hon för en inre monolog, sedan ska hon berätta och måste förtydliga.
Omtagningar, om och om igen.
Kändes till sist tjatigt.
Hon är väldigt ärlig.
Det fattas en del i berättelsen om mamman, trots att hon säger så många ord.
Hon skriver som tankar är, snurrande.
Det är som att läsa poesi.
Jag blev så berörd av berättelsen.
Fantastiskt bra, en del i sorgearbetet?
Komplex som i familjeband
Varje mening är meningsbärande
Intressant samhällsskildring. Kontraster med den forna kolonin.
Relevant beskrivning av aids-behandling.
Tröttnade mot slutet. Men begrav honom nu!

Min bror. Jamaica Kincaid. Utgiven av Tranan 2018 i översättning av Niclas Nilsson.

Publicerat

Hope Is Our Only Wing av Rutendo Tavengerwei och Tuktans ljuva år av Fleur Jaeggy

Dags för @bokcillens alias Cecilia Agemarks månatliga bloggy, denna gång tipsar hon om två böcker som direkt hamnade på min ” vill läsa-lista”.

Av en slump har jag den senaste veckan läst två böcker som handlar om 15-åriga flickor på internatskola. Först ut var den zimbabwiska debutromanen Hope Is Our Only Wing av Rutendo Tavengerwei från 2018 därefter Tuktans ljuva år av schweiziska Fleur Jaeggy som första gången gavs ut 1989 men som kom i svensk nyutgåva förra året på Nilsson förlag. Det är två helt skilda romaner både till innehåll och perspektiv, men det har varit väldigt intressant att läsa dem så nära inpå varandra.

I ungdomsromanen Hope Is Our Only Wing har Shamiso huvudrollen. Hennes pappa, en journalist, har precis dött och hennes mamma lämnar henne på internat. I samma veva får väninnan Tanyaradzwa en cancerdiagnos. Berättelsen utspelar sig i början av 2000-talet och vi får i boken se hur Zimbabwe kämpar med korruption och inflation. Det är ett land i kaos där viktiga samhällsfunktioner inte längre fungerar på grund av den politik som förts under flera decennier. Att vara 15 är inte lätt någonstans i världen men under dessa omständigheter är det naturligtvis extra besvärligt.

Självbiografiska Tuktans ljuva år, å andra sidan, utspelar sig i Appenzell i Schweiz på 50-talet och är en mycket mer introspektiv och stillsam historia om en namnlös berättare som tillbringat större delen av sin skolgång på olika internat. Föräldrarna till ungdomarna ser vi mycket lite av, mammorna kanske allra minst och det är alltså personalen, oftast nunnor, som uppfostrar flickorna istället. Jag uppfattar hela situationen som väldigt volatil, flickorna skickas runt på olika skolor och de vet aldrig hur länge kamraterna får stanna. Djupare vänskaper är sällsynta men det kan ändå uppstå små förälskelser flickorna emellan som sedan abrupt får ett slut.

Schweiz på 50-talet och Zimbabwe på 2000-talet kan ju tyckas väsensskilt och det är mycket som är olika i de två historierna: i den ena romanen finns internatet i bakgrunden men det är samhället i stort som skildras, i den andra är det internatmiljön som är i fokus. I den ena finns föräldrarna närvarande och i den andra lyser de med sin frånvaro. Men där finns också likheter… Båda handlar om priviligierade flickor i en utsatt situation där vänskapsförhållanden betyder mycket.

Jag tycker alltid det är spännande att läsa om internatskolor, de är på något sätt små mikrokosmos och också en miljö som de flesta av oss aldrig kommer i närheten av. Det här är två mycket läsvärda skildringar. Jag rycks med betydligt mer av Shamisos historia och känner större hopp för hennes framtida liv. Den schweiziska flickans historia är kyligare berättad och berättarjaget verkar mer skadad av sin upplevelse trots att hennes liv egentligen borde te sig enklare. Jag blir väldigt tagen av det något destruktiva i berättelsen. Kanske beror det på att hon lämnats redan vid 8 års ålder? Eller kanske är det för att föräldrarna finns i närområdet i Zimbabwe till skillnad från flickorna i Schweiz som kan ha skickats dit från hela Europa?

Bägge romaner är mycket tankeväckande och skulle passa utmärkt som diskussionsunderlag vid bokcirklar. Själv önskar jag faktiskt att jag under läsningen hade haft någon att samtala om dem med.

Mer om böckerna hittar ni här: https://sohopress.com/books/hope-is-our-only-wing/ och http://nilssonforlag.se/tuktans-ljuva-ar/

Publicerat

K av Katarina Frostenson och Klubben av Matilda Gustavsson

Ingressen i Dagens Nyheter kulturbilaga 2018-11-24 löd:

Arton kvinnor anklagar en central person i svenskt kulturliv för sexuella trakasserier och övergrepp. Mannen har nära band till Svenska Akademien, och flera av händelserna ska ha ägt rum i lägenheter som ägs av Akademien: en i Stockholm, en i Paris. Mannens beteende har varit känt bland många i kulturvärlden sedan 1980-talet.

Den ovan nämnda ”centrala personen” i svenskt kulturliv är den nu ökände Jean-Claude Arnault som drev kulturklubben Forum i Stockholm och efter DN:s artikel blev dömd för sexuella övergrepp. Journalisten Matilda Gustavsson erhöll Stora journalistpriset för sitt avslöjande och i november 2019 kom boken Klubben som journalistiskt och koncist presenterar framgrävt material. Det är förfärande läsning, hur i h-vete kunde detta fortgå under så många år?

Förutom övergreppen, (som naturligtvis är allvarligast), fanns ekonomiska oegentligheter av allehanda slag. Det är faktiskt helt omöjligt att hålla sig lugn under läsningen, att undvika att bli upprörd.
För att citera min mormor så ”trotsar historien all beskrivning”. Dock kvarstår en gåta efter avslutad läsning: Katarina Frostenson, Arnaults maka sedan 1989, akademiledamot och poet. Vem är kvinnan som så lojalt står vid sin makes sida?

Under hösten 2019 utkom Frostenson med boken K, en dagbok genomsyrad av litterära referenser från tiden för DN reportaget och sex månader framåt. Jag har aldrig läst Frostensons poesi men jag förstår att den måste vara enastående. Vilken skribent hon är, orden faller som pärlor och skär som skalpeller i sin exakta klarhet. Jag förstår plötsligt det jag läst i Klubben, att många fruktade Katarinas ursinne, om dessa skrivna ord skulle komma muntligt från en ursinnig Frostenson skulle de flesta tappa målföret.

Vem är hon då denna kvinna, som egentligen inte skriver så mycket om sin make, utan främst om sig själv. Under läsningen får jag en känsla av att Frostenson aldrig utvecklat några andra förmågor än de rent språkliga. Hon lever i sin egen värld av ord, med stelnad personlighet och oförmåga att förstå världen och se sig själv utifrån. Kan hon ha någon form av personlighetsstörning? Narcissism?

Men vad vet jag egentligen? Kan bara konstatera att epitetet ”ordens gudinna” som hon kallats stämmer, men att hon helt saknar förmåga till ödmjukhet och mångfacettering, något som gör det svårt att känna någon som helst sympati med henne. Jag tror faktiskt att det skulle varit bättre för hennes egen skull om hon aldrig publicerat K. Hennes inre tillkortakommanden är för alltid avslöjade för världen.

K utgiven på Polaris 2019 och Klubben utgiven på Albert Bonniers förlag 2019.

Publicerat

PS av Mia Berner

Från OOOFbok 2007-06-11 19:07 hittar jag den här texten om bok som är värd att påminna sig om.

Under helgen låg jag i något slags feberdimma och i den läste jag PS Anteckningar från ett sorgeår av Mia Berner.

Den handlar om den finländske författaren Pentti Saarikoski som dog i mitten av 80-talet, endast 46 år gammal. Några år tidigare hade Mia Berner av en slump sett ett författarfotografi och snart köpte hon en bok av författaren som var Saarikoski.

Sen blir allt annorlunda 

De träffas. Ordet förälskelse används inte i boken, men kärleken uppstår omedelbart och de blir snart ett par. Boken handlar om Saarikoskis texter, deras samtal och deras liv. Det är skrivet under Berners första sorgeår efter hans död.

Jag fascineras av flera saker:

  1. Hans poesi. Vardagsnära och vacker.
  2. Deras intellektuella samtal. Det måste vara härligt. Och svårt.
  3. Hur Mia Berner får stå för hela hushållsarbetet, låter hans konstnärsskap gå före allt annat, alltid bär bagaget åt dem båda när de är ute och reser (”Pentti bar aldrig några väskor”) samt står ut med hans supande.

Det är kärlek säger min goda vän C när vi talar om saken.
Okej.

Dagens tanke: Jag minns fortfarande hur jag läste och förundrades av denna väldigt bra bok. Men vem var min goda vän C som så visste vad kärlek är? Jag plöjer både minnet och adressboken.