Ett samtal om Kniven i elden

Det var när vi såg nomineringarna till Nordiska rådets litteraturpris som vi fick upp ögonen för Kniven i elden av Ingeborg Arvola. I beskrivningar av romanen användes ord som sagolik, storslagen och magisk. Men det som lockade mest var romanens skådeplats och miljö: Finnmarken och det snöiga och karga. Nu är romanen utgiven på svenska i översättning av Marianne Mattsson.

Kniven i elden utspelar sig mitten av 1800-talet. Vi möter Brita Caisa Seipajærvi, hon beskrivs som mycket vacker., men framförallt är hon självständig och oerhört rådig och med helande förmågor. Två barn men ingen man. Prästen skam-talar henne i kyrkan söndag efter söndag och folk i byn tittar milt sagt snett på henne. Sårad och besviken över att i blivit i princip bortkörd från sin hemby tar hon barnen och ger sig av till brodern i Norge.

Ann-Sofie. Kanske måste man börja i språket? Historien som sådan vet jag inte om den är så märkvärdig, men det är en stämning i berättelsen som är helt enastående. Och det skapar Arvola med språket. Här är ett exempel

Maggan: Översättningen är fantastisk, i efterordet skriver Ingeborg Arvola hur hon jobbat med både norska och finska för att får fram namn med båda språkens prägel. Fick bläddra tillbaka för förstod inte alls det när jag läste.

Ann-Sofie: Ja, att översätta boken måste ha varit en utmaning! Många människor som passerar revy, men det är deras hårda arbete som får ta plats. Boken är verkligen detaljerad i fisket, städandet, eldandet och brukandet, det är en också en viktig del av behållningen. Man lär sig en hel del! Vad ska man säga om Brita Caisa? J

Maggan: Älskar Brita, hon är så självklar och hon arbetar så hårt med allt möjligt, ändå känns det som hon finner glädje i arbetet. Hon är ju en helare, som man anlitar när någon är sjuk. I samband med att hon hjälper en gravid kvinna ger hon rådet att hon måste arbeta för att behålla sin hälsa. Tänker att en nutida personlig tränare skulle älskat hennes råd.

Ann-Sofie: Haha, ja säkert. Hennes upplevelser är också mycket sinnliga. Och då tänker jag inte bara på att de gör, utan också hennes känslor och hur hon tar in dofter, känner med hela kroppen, uppfattar saker och ting på ett helt annat sätt än andra. Somligt straffar sig ska det ju visa sig. Men nu har vi bestämt oss för att inte spoila, va!

Maggan: Blev uppslukad av boken direkt, hamnade i Britas värld, i naturen och med människorna. Tänkte mot slutet av boken att den skiljer sig från en hel del annan litteratur om det hårda livet i Norden på 1800-talet. Det är inte ångestfyllt och plågsamt utan någonting som är införlivat i existensen och det finns glädje i sysslor och arbete. Gör att man betraktar människorna med andra ögon. Man hjälps åt i det mesta även om man nyss mötts. Tänkte galghumoristiskt att de ofta jobbade i ”team”.

Ann-Sofie: Det här är den första boken av tre läser jag. Vi ska väl inte spoila slutet men jag undrar hur det ska gå. Finns verkligen många trådar och orosmoment att reda ut.

Maggan: Ja, vi får se, skulle gärna vilja säga något mer, men det kan jag ju inte.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2024. Översättning Marianne Mattsson.

Den gröna milen av Stephen King 

Den gröna milen av Stephen King är en förträfflig roman, mörk, gripande och skrämmande. Mänsklig ondska ställs emot mänsklig godhet och nog är den mänskliga ondskan det absolut mest skrämmande man kan tänka sig även om en viss clown är ganska otäck han med. Tror det är Kings signum, godhet och humanism är alltid närvarande i hans böcker vilket har gjort honom till den älskade författare han är. 

Händelserna i romanen utspelas på 30-talet även om historien återges många år senare av den tidigare vaktchefen Paul Edgecomb. Han var chef på den fängelseavdelning där de dödsdömda förvarandes fram till sin avrättning. Den gröna milen var promenaden de dödsdömda gick från sina celler till rummet med ”gamla gnisten”, den elektriska stolen. 

Historien inleds med att två små flickor hittas bestialiskt mördade och när man i närheten påträffar en (jättelik) svart man antas det omedelbart att han är mördaren. Efter en allt annan en rättvis rättegång döms han för morden och placeras hos Paul och hans kolleger på gröna milen. Han är dock i all väsentlighet en helt annan personlighet än de vanliga fångarna och Paul börjar tvivla på att han verkligen är skyldig samt vem han egentligen är. 

Jag har inte sett filmatiseringen av boken, kanske för att jag avskyr fängelseskildringar och kanske är det därför jag läste boken först nu. Kunde inte längre bortse från att så många anser att den är en av Kingens bästa och jag håller med, det är verkligen en fantastisk roman. 

En kul grej är att Stephen King i efterordet till romanen berättar att Den gröna milen först publicerades i sex olika delar där en del i månaden släpptes som en slags följetongsroman. Solvej Balle och Denise Rudberg var alltså inte först, men det var å andra sidan inte Stephen King heller. Redan på 1850-talet var det vanligt att böcker gavs ut i flera oavslutade delar. Några av Charles Dickens romaner publicerades på detta sett och King skriver i efterordet hur han studerade och tog lärdom av hur Dickens introducerade läsaren till en ny del med små rekapitulationer om vad som hänt tidigare. 

Utgiven på Albert Bonniers förlag. Översättning av John-Henri Holmberg.

Skymning 41: roman från en krigstid av Kjell Westö

En stor läsupplevelse, blev helt uppslukad av kärlekshistorien mellan Molly och Henry, hon skådespelerska, han journalist. När vinterkriget bryter ut skickas Henry till fronten för att rapportera medan Molly reser till Sverige med sitt teaterkompani för en längre turné. 

När de åter kommer samman i Helsingfors under den så kallade mellankrigstiden har deras förhållande förändrats. Henry är märkt av upplevelserna vid fronten och Molly är djupt sårad över hans inbundenhet och brist på kärlek. Vi läsare vet att det är bråttom, fredstiden är utmätt, Finland kommer att alliera sig med Tyskland för att försöka vinna tillbaka Karelska näset som de förlorade i vinterkriget. 

Westö är en gudabenådad författare och jag tycker så väldigt mycket om de karaktärer han skapar. Hans berättelser är jordnära och lågmälda men inom och mellan karaktärerna döljer sig bråddjup av komplexitet. Hans romaner är alla förträfflig läsning.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2023.

Jag kommer att hitta nyckeln av Alex Ahndoril

Privatdetektiv Julia Stark blir uppsökt av en skärrad man som tappat minnet efter att kvällen innan ha kombinerat sprit och tabletter. I hans telefon finns ett nytaget fotografi av en av allt att döma död person och han fruktar nu att det kan vara han som är mördaren. Julia tar sig an fallet och är snart på väg norrut till det gods i Västernorrland där mordet bör ha skett. Med sig på resan har hon sin exman Sidney som är polis till yrket. Väl framme installeras paret i stora huset och välkomnas med en tjusig middag. Det är tydligt att gamla anor regerar och det framgår snart att hela familjen var närvarande på godset kvällen då mordet ska ha skett. Julia kan börja lägga sitt pussel eller som hon uttrycker det: ”Jag kommer att hitta nyckeln.”

Alex Ahndoril är ingen mindre än paret Lars Kepler som ju faktiskt båda två heter Alex. Att de skulle skriva pusseldeckare kanske först ter sig förvånande, men om man tänker på saken är helt logiskt. Deras knivskarpa visuella språk med förmågan att måla upp skeenden inför läsarens inre syn är som klippt och skuren för genren. Att Julia är en ung kvinna med traumatiskt förflutet ger berättelsen en extra dimension av mörker och att även hon är ett mysterium som behöver lösas. 

Boken är utgiven på Albert Bonniers förlag 2023 och är den första i en serie pusseldeckare av Alexandra och Alexander Ahndoril.