Etikett: Modernista

Publicerat

Berlin på tre böcker – den tredje

Jag gick på zoo. Jo, jag är kluven till zoo. En del av mig vill att alla zoo ska avvecklas, en annan del av mig älskar att gå på zoo och jag försöker göra det så snart jag kan. Som då i Berlin. Det var jag och girafferna, jag och vitvargarna och jag och sandkatten.

Den tredje och sista boken jag läste i Berlin handlar också om djur. Om bin. Det är jag och bina också. En biodlares död är en omläsning visar det sig. Vilket är märkligt eftersom boken gör intryck på mig där i Berlin, ändå minns jag inte när jag läser den förra gången. ”Författarens beskrivningar av smärta är berömda. Med eller utan bin; romanen var verkligen bra. Att få kliva in i Vesslans tankevärld, att följa honom in i döden och se hur han verkligen uppskattar livet var väl spenderad tid”, skrev jag för snart tio år sedan. Jag får vara glad över att jag dokumenterat mitt läsande i alla år. Eftersom jag glömmer. Tydligen.

Om smärtan:

Just nu känner jag till exempel en pulserande smärta som inom några minuter kommer att hindra mig från att skriva det här till slut. Den känns ungefär som en flytande metall eller något sådant hade trasslat in sig i muskulaturen, en gyllene tråd skulle man kanske kunna säga. Sedan fortsätter den upp mot högra ljumsken, skickar ut hela knippen av vitlysande guldtrådar ända upp mot naveln ut mot höften, mot benets baksida, det ligger en solfjäder av dova ekon av det där lysande guldet upp mot mellangärdet.

En biodlares död handlar alltså om läraren som efter sin skilsmässa drar sig undan i en stuga i norra Västmanland. Han skaffar sig ett antal bi-samhällen som han sköter väl om och som ständigt ger upphov till existentiella tankar.

En så total brist på intresse för andras död finns inte hos många djurarter. Om jag klämmer ihjäl ett par bin när jag sätter in en ram litet för vårdslöst forslar dom andra undan dom ungefär som det vore fråga om något slags trasiga zebramaskiner. Men först tar dom alltid reda på honungen om det finns någon. Tänk om dom upplever det på samma sätt själva? Att det är i svärmen som individualiteten, intelligensen, finns…

Ja, tänk. Här är det i alla fall jag och zebrorna.

En biodlares död. Lars Gustafsson. (Ny-) utgiven av Modernista 2013.

Publicerat

Daisy i kedjor av Sharon Bolton

bolton_daisy_i_kedjor_omslag_inb

Bokens första kapitel innehåller en genialisk twist, liknar faktiskt inte något annat jag läst. Maggie Rose, jurist som slagit in på författarbanan är bokens huvudkaraktär, hon nystar i rättsfall där det kan antas att fel blivit begånget. Vid flera tillfällen har dömda blivit släppta efter att Maggie skrivit om deras fall. Därmed inte sagt att de är oskyldiga, Maggie är intresserad av att kartlägga rättsprocessen ingenting annat. Hon åtar sig endast fall där hon är säker på att vinna.

Jag lyssnade till Sharon Bolton vid ett par seminarium under Crimetime Gotland. Om denna sin sista roman berättade hon att hon velat utforska det faktum att våldsbrottslingar dömda till många års fängelse får mängder av kärleksbrev från kvinnor som vill frälsa dem, älska dem och gifta sig med dem. Vad händer Maggie då hon åtar sig fallet med trippelmördaren Hamish Wolfe, går den till synes kyliga blåhåriga advokaten samma väg till mötes som kvinnorna i hans fanclub?

Jag har blivit rekommenderad att läsa Bolton vid flera tillfällen, på crimetime i Visby såg jag därför till att köpa och få Daisy i kedjor signerad av författaren. Att det blev just Daisy beror på att boken är så snygg. Bolton menar att hon skriver i den gotiska traditionen och det dova svarta omslaget med tusenskönorna i Martenskängan kändes mitt i prick.

Dessvärre tycker jag att omslaget och första kapitlet är det som är bäst med boken. Intrigen håller inte hela vägen till slutet, jag kunde faktiskt räkna ut sakernas tillstånd alldeles för lätt. Jag tror dock att Sharon Bolton kan bättre än så här. Det är alldeles för många som uppskattat hennes tidigare böcker och alla författare har en och annan liten dipp, Daisy kan vara Boltons. Någon som har en rekommendation?

Utgiven på Modernista 2016.  Översättningen till svenska är gjord av Lilian Fredriksson & Gabriel Setterborg.

Publicerat

Bokfrukost om Död bland de döda av H.-K. Rönblom

En svensk deckare från mitten av 50-talet, håller den idag? Hans Kristian Rönblom var en av de stora deckarförfattarna på den tiden. Paul Kennet heter hans hjälte/detektiv en lärare och historiker som á la Agatha Christies Poirot använder sina små grå celler till att tänka ut gåtans lösning.

Några av rösterna från vår diskussion avseende deckaraspekten av boken:ronblom_dod_bland_de_doda_omslag_inb_0

  • Vad deckargenren förändrats sedan 50-talet
  • Idiotiskt sätt att bedriva polisarbete att tänka sig fram
  • Han kommer undan med många klichéer
  • Nischade karaktärer
  • Stereotypa karaktärer
  • Paul Kennet är i sitt beteende nedlåtande mot andra
  • Agatha Christie-typ av bok
  • Lite pilsnerfilm över det hela
  • Är det här en klassiker verkligen
  • En ganska stereotyp debutroman sedd med vår tids ögon
  • Både Lotta Olsson och Håkan Nesser har uttalat sig uppskattande om Rönblom
  • Man förstår varför Sjövall & Wahlöö var nyskapande när de debuterade 10 år senare
  • Vilket kul ord detektiv är, förekommer ju inte i moderna böcker

Några röster när vi diskuterade språk, 50-tal och miljöer:

  • Han har litterära citat som kapitelrubriker, kände igen bl.a. citat av Birger Sjöberg
  • Hur såg en städrock ut egentligen och hemmaklänning? Den tidens myskläder?
  • Jag upptäckte ord som jag glömt, förtörnad, förklenad, besynnerligt, beläte, överända
  • Skildringen av Godtemplar-mötet var toppen, vet unga vad det är?
  • Gillade skildringen av ortstidningen, märktes att Rönblom var journalist och väl förtrogen med miljön
  • Alla personer som bor på pensionatet, har blivit uträknade från arbetsmarknaden och den äldste var i min ålder!
  • Minns från när jag var liten att man kunde fråga busschauffören vilka som åkt med under dagen, precis som Paul Kennet gör i utredningssyfte
  • Jag ska fortsätta läsa Rönblom, jag vill se hur hans författarskap utvecklas
  • Prästfrun med det för prästfruar karaktäristiska rufsiga håret, den formuleringen är jättekul
  • Den tidens kontaktannons som på tidningen kallas Tjohej-annons, ”Svar med foto och hej, svejs om tycke uppstår”. De kunde även på 50-talet!

Till sist, jag (Maggan) fann stort nöje i uttrycken, språkdräkten och i hur Rönblom betraktar sin omvärld. Jag varnar här alla politiskt korrekta och bjuder på några citat:

Men jordens inre kan vara fyllt av lava även när ytan ser artigt likgiltig ut.

 Fröken Vendelblad satt och tecknade vid kanten av en liten bäckravin. Hon bar en väldig ulster i lackrött och erinrade om ett höstlöv som lyckats övervintra med hela sin färgprakt i behåll.

Där satt en man med raggigt hår. När han reste sig såg Paul att han var kortbent och hade gula ögon som ett utegångsfår.

 En historiker är väl också på sitt sätt en yrkesdetektiv. Han har, liksom den brottsspanande kriminalmannen, att ur ett myller av svårtillgängligt eller missvisande källmaterial söka sig fram till en hållbar redovisning av människors handlingar och det som ligger bakom dem.

Hon hade sättet emot sig, hon saknade finess.

Pojkar som han är så förfärligt ansvarslösa med allt som inte är motorer.

Nyutgiven på Modernista 2016.

 

 

Publicerat

Miniatyrmakaren av Jessie Burton

burton_miniatyrmakaren_omslag_inb[1]Amsterdam hösten 1686, hamnen är fylld av fullriggade handelsskepp och hamnmagasinen är fulla av varor. Staden har blivit rik och mäktig på sin sjöfart, men livet för stadens fattiga är hårt och för de rika präglat av inskränkta regler. Hit kommer den 18-åriga Petronella Brandt som någon månad tidigare gifts bort med den dubbelt så gamle och mycket förmögne sjöhandelsmannen Johannes Brandt. Med några få tillhörigheter och en papegoja! anländer hon till Johannes hus för att påbörja sitt liv som hans hustru. Till hennes bestörtning är Johannes inte där för att välkomna henne, (de har ännu inte sovit tillsammans), utan hon tas emot av hans syster Marin och de två tjänarna Otto och Cornelia.

Marin är en kylig kvinna, full av motsägelser, oro och kontrollbehov. Huset med dess råkalla fukt och mörka vrår är skrämmande och när Johannes återvänder från sin resa tycks han inte speciellt intresserad av sin unga hustru. Inte förrän den dag då han kommer hem med en bröllopsgåva i form av ett dyrbart dockskåp, en exakt kopia av deras hus. Petronella sörjer, hon ser dockskåpet som en gåva till ett barn, inte till en hustru. Hon beslutar sig dock för att börja inreda skåpet och kommer i kontakt med miniatyrmakaren vars gåtfulla meddelanden och utsökta föremål har en skrämmande förmåga att förutse händelser i det Brandska hushållet.

Styrkan i Miniatyrmakaren är språket och miljöbeskrivningarna. Jag kan se myllret och mångfalden av människor hasta längs kanalerna med dess smutsbruna vatten. Jag kan känna den råkalla fukten och när det vattnas i Petronella mun vid besöken hos sockerbagaren, vattnas det i min med. (Varför heter det konditor numera egentligen? Sockerbagare är så mycket finare!)

Omslaget till Miniatyrmakaren är jättefint, jag tror att detta kan fälla avgörandet för den som velar vid val av julklappsbok. Men det är ett bra val, Miniatyrmakaren är bok som jag tror passar väldigt många, en historisk roman, men också en bladvändare. Hjältinnan Petronella är en sympatisk bekantskap som visar styrka i sin omöjliga situation. Fast någonting gnager, kanske är gestaltningarna aningen grunda? Men jag tror att brittiska Jessie Burton har tid på sig att rätta till det, för jag är ganska säker på att det kommer en fortsättning på Miniatyrmakaren.

Utgiven av Modernista 2015. Översatt av Leif Janzon & Charlotte Hjukström. Det vackra omslaget är skapat av Catrin Welz-Stein.