Etikett: Modernista

Publicerat

Ett samtal om Socialdemokratiska noveller av Björn Runeborg

Maggan: Titeln gjorde mig brydd när jag hörde den för första gången vid presentationen på Augustnomineringseventet på Södra Teatern. Kändes trist och inte ett dugg lockande. Nu visade sig som tur var novellerna vara något helt annat än vad jag trodde.

Ann-Sofie: Jag citerar ett av Alla Mina Barn när jag berättade om boken: ”det kan vara väldigt spännande eller oerhört trist” Det var allt annat än trist. Jag tycker hela idén är helt fantastisk. Jag fattar inte att den gått mig förbi!

Maggan: Novellerna är som en riktigt god novell ska vara, lika innehållsrik som en roman. Gillar alla och eftersom språket är så lätt och luftigt slukade jag boken. Det handlar ju egentligen inte så mycket om sossarna, de bara råkar ju vara med ungefär som en historisk händelse. Kände du till alla?

Ann-Sofie: Japp, det gjorde jag. Jag tänker att socialdemokratins historia är väldig mycket svensk politisk historia.  Jag får påminna mig om att novellerna är fiktion. Även om det kittlar att Olov Palme var ute och åkte med Sal och Dean i Kerouacs On the road. Bäst, om jag nu ska välja, tycker jag om berättelserna om finansminister Sträng. Han påminner mig om svunna tider, om ett slags långsiktig stabilitet och stark övertygelse om hur saker ska lösas. Författaren låter Sträng säga: ”organisation, förhandling, resultat”. Det är vägen framåt.
I en novell går han i rosenträdgården med kungen.  Sträng skildras som trädgårdsmästaren, den som genom hårt arbete och erfarenhet skaffat sig kunskap om rosornas skötsel, kungen förefaller ha sin bas i akademiska fackstudier i ämnet och har inte grävt sig till den och fått jord under naglarna. Båda kan gemensamt betrakta rosen, och jag ser det som symboliskt, att rosen är socialdemokratin. Eller jag kanske bara övertolkar.

Maggan:  Jag tyckte det var roligt att läsa om finansminister Wigforss. Visste inte att han var så impopulär, men borde egentligen inte blivit förvånad. Att jag överhuvudtaget känner till hans namn beror på att man i den gamla flickboksserien Sprakfåle-böckerna nämnde honom och hans höga skatter. Tycker boken är så vackert formgiven, liten nätt och alldeles vit med en röd ros. Den var så lätt att hålla i handen.

Ann-Sofie: Vi slår ett slag för den här samlingen!

Maggan: Absolut, jag är också liter förtjust i tanken på att en så mycket äldre författare skulle tilldelas Augustpriset. Björn Runeborg firar sin 81-årsdag den 14 november.

Utgiven på Modernista 2018.

Publicerat

Berlin på tre böcker – den tredje

Jag gick på zoo. Jo, jag är kluven till zoo. En del av mig vill att alla zoo ska avvecklas, en annan del av mig älskar att gå på zoo och jag försöker göra det så snart jag kan. Som då i Berlin. Det var jag och girafferna, jag och vitvargarna och jag och sandkatten.

Den tredje och sista boken jag läste i Berlin handlar också om djur. Om bin. Det är jag och bina också. En biodlares död är en omläsning visar det sig. Vilket är märkligt eftersom boken gör intryck på mig där i Berlin, ändå minns jag inte när jag läser den förra gången. ”Författarens beskrivningar av smärta är berömda. Med eller utan bin; romanen var verkligen bra. Att få kliva in i Vesslans tankevärld, att följa honom in i döden och se hur han verkligen uppskattar livet var väl spenderad tid”, skrev jag för snart tio år sedan. Jag får vara glad över att jag dokumenterat mitt läsande i alla år. Eftersom jag glömmer. Tydligen.

Om smärtan:

Just nu känner jag till exempel en pulserande smärta som inom några minuter kommer att hindra mig från att skriva det här till slut. Den känns ungefär som en flytande metall eller något sådant hade trasslat in sig i muskulaturen, en gyllene tråd skulle man kanske kunna säga. Sedan fortsätter den upp mot högra ljumsken, skickar ut hela knippen av vitlysande guldtrådar ända upp mot naveln ut mot höften, mot benets baksida, det ligger en solfjäder av dova ekon av det där lysande guldet upp mot mellangärdet.

En biodlares död handlar alltså om läraren som efter sin skilsmässa drar sig undan i en stuga i norra Västmanland. Han skaffar sig ett antal bi-samhällen som han sköter väl om och som ständigt ger upphov till existentiella tankar.

En så total brist på intresse för andras död finns inte hos många djurarter. Om jag klämmer ihjäl ett par bin när jag sätter in en ram litet för vårdslöst forslar dom andra undan dom ungefär som det vore fråga om något slags trasiga zebramaskiner. Men först tar dom alltid reda på honungen om det finns någon. Tänk om dom upplever det på samma sätt själva? Att det är i svärmen som individualiteten, intelligensen, finns…

Ja, tänk. Här är det i alla fall jag och zebrorna.

En biodlares död. Lars Gustafsson. (Ny-) utgiven av Modernista 2013.

Publicerat

Daisy i kedjor av Sharon Bolton

bolton_daisy_i_kedjor_omslag_inb

Bokens första kapitel innehåller en genialisk twist, liknar faktiskt inte något annat jag läst. Maggie Rose, jurist som slagit in på författarbanan är bokens huvudkaraktär, hon nystar i rättsfall där det kan antas att fel blivit begånget. Vid flera tillfällen har dömda blivit släppta efter att Maggie skrivit om deras fall. Därmed inte sagt att de är oskyldiga, Maggie är intresserad av att kartlägga rättsprocessen ingenting annat. Hon åtar sig endast fall där hon är säker på att vinna.

Jag lyssnade till Sharon Bolton vid ett par seminarium under Crimetime Gotland. Om denna sin sista roman berättade hon att hon velat utforska det faktum att våldsbrottslingar dömda till många års fängelse får mängder av kärleksbrev från kvinnor som vill frälsa dem, älska dem och gifta sig med dem. Vad händer Maggie då hon åtar sig fallet med trippelmördaren Hamish Wolfe, går den till synes kyliga blåhåriga advokaten samma väg till mötes som kvinnorna i hans fanclub?

Jag har blivit rekommenderad att läsa Bolton vid flera tillfällen, på crimetime i Visby såg jag därför till att köpa och få Daisy i kedjor signerad av författaren. Att det blev just Daisy beror på att boken är så snygg. Bolton menar att hon skriver i den gotiska traditionen och det dova svarta omslaget med tusenskönorna i Martenskängan kändes mitt i prick.

Dessvärre tycker jag att omslaget och första kapitlet är det som är bäst med boken. Intrigen håller inte hela vägen till slutet, jag kunde faktiskt räkna ut sakernas tillstånd alldeles för lätt. Jag tror dock att Sharon Bolton kan bättre än så här. Det är alldeles för många som uppskattat hennes tidigare böcker och alla författare har en och annan liten dipp, Daisy kan vara Boltons. Någon som har en rekommendation?

Utgiven på Modernista 2016.  Översättningen till svenska är gjord av Lilian Fredriksson & Gabriel Setterborg.

Publicerat

Bokfrukost om Död bland de döda av H.-K. Rönblom

En svensk deckare från mitten av 50-talet, håller den idag? Hans Kristian Rönblom var en av de stora deckarförfattarna på den tiden. Paul Kennet heter hans hjälte/detektiv en lärare och historiker som á la Agatha Christies Poirot använder sina små grå celler till att tänka ut gåtans lösning.

Några av rösterna från vår diskussion avseende deckaraspekten av boken:ronblom_dod_bland_de_doda_omslag_inb_0

  • Vad deckargenren förändrats sedan 50-talet
  • Idiotiskt sätt att bedriva polisarbete att tänka sig fram
  • Han kommer undan med många klichéer
  • Nischade karaktärer
  • Stereotypa karaktärer
  • Paul Kennet är i sitt beteende nedlåtande mot andra
  • Agatha Christie-typ av bok
  • Lite pilsnerfilm över det hela
  • Är det här en klassiker verkligen
  • En ganska stereotyp debutroman sedd med vår tids ögon
  • Både Lotta Olsson och Håkan Nesser har uttalat sig uppskattande om Rönblom
  • Man förstår varför Sjövall & Wahlöö var nyskapande när de debuterade 10 år senare
  • Vilket kul ord detektiv är, förekommer ju inte i moderna böcker

Några röster när vi diskuterade språk, 50-tal och miljöer:

  • Han har litterära citat som kapitelrubriker, kände igen bl.a. citat av Birger Sjöberg
  • Hur såg en städrock ut egentligen och hemmaklänning? Den tidens myskläder?
  • Jag upptäckte ord som jag glömt, förtörnad, förklenad, besynnerligt, beläte, överända
  • Skildringen av Godtemplar-mötet var toppen, vet unga vad det är?
  • Gillade skildringen av ortstidningen, märktes att Rönblom var journalist och väl förtrogen med miljön
  • Alla personer som bor på pensionatet, har blivit uträknade från arbetsmarknaden och den äldste var i min ålder!
  • Minns från när jag var liten att man kunde fråga busschauffören vilka som åkt med under dagen, precis som Paul Kennet gör i utredningssyfte
  • Jag ska fortsätta läsa Rönblom, jag vill se hur hans författarskap utvecklas
  • Prästfrun med det för prästfruar karaktäristiska rufsiga håret, den formuleringen är jättekul
  • Den tidens kontaktannons som på tidningen kallas Tjohej-annons, ”Svar med foto och hej, svejs om tycke uppstår”. De kunde även på 50-talet!

Till sist, jag (Maggan) fann stort nöje i uttrycken, språkdräkten och i hur Rönblom betraktar sin omvärld. Jag varnar här alla politiskt korrekta och bjuder på några citat:

Men jordens inre kan vara fyllt av lava även när ytan ser artigt likgiltig ut.

 Fröken Vendelblad satt och tecknade vid kanten av en liten bäckravin. Hon bar en väldig ulster i lackrött och erinrade om ett höstlöv som lyckats övervintra med hela sin färgprakt i behåll.

Där satt en man med raggigt hår. När han reste sig såg Paul att han var kortbent och hade gula ögon som ett utegångsfår.

 En historiker är väl också på sitt sätt en yrkesdetektiv. Han har, liksom den brottsspanande kriminalmannen, att ur ett myller av svårtillgängligt eller missvisande källmaterial söka sig fram till en hållbar redovisning av människors handlingar och det som ligger bakom dem.

Hon hade sättet emot sig, hon saknade finess.

Pojkar som han är så förfärligt ansvarslösa med allt som inte är motorer.

Nyutgiven på Modernista 2016.