Altanen på mitt sommarhus står i skogen. En skog som jag tycker om att titta på, men som jag helt ärligt inte promenerar särskilt mycket i. Det är snår och sly och rasade träd. En urskog är det och den är skyddad med olika lagar och tänk om jag klev fel?
Men så kom två böcker i min väg. Vildplockat och Herbariet som från olika håll pratar om och berättar om växter på ett sådant sätt att jag drog på mig stövlarna och tänkte att ja, jag ska gå så försiktigt.
Herbariet är Elin Unnes bok om växter där hon bokstavligen vill kliva under skinnet på dem (skinn? skal?) Att växter har känslor betyder inte att vi ska tillskriva dem mänskliga egenskaper, men däremot förhålla oss lite annorlunda kanske. Boken är som en sagobok i sitt livfulla berättande om hur vi kan använda växternas läkande egenskaper och kanske också försöka tränga i deras musiksmak. Till de lockande texterna, inkluderat tydliga instruktioner och odlingsråd, nota bene, finns helt fantastiska bilder där växterna får ett uttryck som jag aldrig tidigare skådat. Jag lovar, det här en bladvändare!
Vildplockat av Niki Sjölund är en handfast bok med intressant läsning. Här sorteras boken i årstider där vi för varje årstid får redogörelser av växter som vi kan hitta just då och vad vi kan använda dem till i matlagningen. Sjölund är kock och det finns en intensiv och engagerande ton i boken som gör att jag hela tiden vrider på örten i min näve: Nog är det väl en Lomme i alla fall? (Det var det inte…)
Unnes skriver i sin bok att redan insamlandet av växter är läkande för själen och när jag sitter där med två (ja ja!) växter i näven efter att räddhågset ratat många andra så känns det så. Bra helt enkelt!
Herbariet. Elin Unnes. Utgiven 2016 av Natur & Kultur. Vildplockat. Niki Sjölund. Utgiven 2017 av Natur & Kultur
Årets bokresa gick till Madrid. Boken vi läst var Ben Lerners Vägen från Atocha Station i dagarna utgiven på svenska av 
Boken överraskade mig positivt, jag trodde den skulle vara mer Bergmansk med uppslitande uppgörelser utan överseende eller tillgivenhet. Trots starka känslor och konflikter var den mjuk, hoppfull och känslomässigt intelligent. Man skulle rentav kunna kalla den för en feelgood, fast relationsroman går ju bra det med. Det är tydligt att Lena Ackebo känner ömhet inför sina karaktärer. Alla känner vi en Mona eller en Barbro, de två systrarna i boken. Det skiljer 9 år mellan dem och deras upplevelse av föräldrarna och uppväxten går stick i stäv. De träffas sällan och när de någon gång gör det, går de varandra på nerverna. Trots detta får Barbro snilleblixten att hon ska ta med sig Mona på en gemensam semesterresa till Mallorca för att de ska lära känna varandra bättre. Hon tror att Monas min är förtjust när hon på julafton öppnar kuvertet med biljetterna, i själva verket är Mona förfärad över att behöva tillbringa en hel vecka ensam med lillasystern.
En mogen debut av den vid boksläppet blott 27-åriga Emma Cline. Romanen utspelas i Kalifornien under sent 60-tal. Evie är 14 år, ensam och vilsen utan fotfäste. Hennes föräldrar är upptagna av sitt, fadern har nyligen lämnat modern för en annan kvinna och mellan Evie och hennes bästa vän blir förhållandet sakta men säkert kyligare. Av en slump träffar Evie ”flickorna” och blir fascinerad av den 19-åriga Suzanne. Flickorna lever i kollektiv tillsammans med en karismatisk man, Russell, vilken Cline har modellerat efter sektledaren Charles Manson. Sakta men säkert sugs Evie in i sektens sfär.