Ett samtal om Nattfilm

Häromveckan var Marie och Ann-Sofie och lyssnade till Marisha Pessl. Strax därefter började vi läsa Nattfilm. Sms, twitter och små bloggkommentarer har kantat läsningen och vi har förundrats och förfärats!

Nattfilm startar med att Ashley Cordova hittas död och polisen bedömer det som självmord. Ashley är dotter till den mytomspunna filmregissören Stanislav Cordova. Senast han hördes av var i en intervju i Rolling Stone 1977 men hans skräckfilmer har producerats och visats om nätterna sedan dess. Runt om honom finns hemliga sällskap av cordoviter – fans som dyrkar honom och filmerna. Men vem är han? Och varför dör Ashley?

OBS OBS! Har du inte läst boken är det ingen idé att läsa vårt samtal här för vi spoilar hela tiden.

Ann-Sofie: Nu har vi läst klart, Marie. Nästan 700 sidor läsning har vi fått följa journalisten McGrath och hans sökande efter sanningen om Cordova och hans dotter. Det gick snabbt att sugas in i boken, trots att jag först kände trötthet när jag såg 18 tryckta webbsidor. Men det var ett smart sätt att ge läsaren en bakgrund till Cordova, hans dotter och varför McGrath är intresserade av honom. McGrath är så diffus. Inget socialt liv. Undrar var han får pengar ifrån. Vad tycker du om McGrath

Marie: Jag vet inte riktigt om jag tycker om honom eller inte. Han är ju inte särskilt ansvarsfull, i alla fall inte när det gäller dottern. Å andra sidan är han ju ganska snäll mot Nora. Men jag bryr faktiskt inte så mycket om McGrath, även om han väl är huvudpersonen, han bara ett medel för att jag ska få veta mer om Cordova. Det är honom jag vill åt! Jag tycker McGrath lyckas ganska bra, eftersom vi hela tiden kommer närmare och närmare Cordova. Jag funderade mycket på vilka verkliga filmregissörer Pessl har haft som förebild (tänker Lynch, Polanski, Kubrick, Tarantino, Hitchcock). Var det något du tänkte på?

Ann-Sofie: Ja Cordova är spännande så klart. Mystisk och oåtkomlig. Som gud.

Marie: Kompositionen med webbsidor och tidningsutdrag är ju ett annorlunda grepp. Jag gillar det verkligen och det ger en äkta känsla av att Cordova som en person som funnits i verkligheten. Jag är flera gånger nära att söka efter hans filmer på IMDB. Fick du också den känslan?

Ann-Sofie: Som jag har googlat! Jag älskar böcker som har andra dokument än själva berättelsen i sig. Jag tänker mig att Pessl måste ha haft ett jättestort rum med kartor och fotografier på väggarna, ungefär som man kan se i polisers spaningsrum på film. Men låt oss tala om Ashley. Tog hon livet av sig?

Marie: Jag vet faktiskt inte. Skulle behöva läsa om (och vill) för att få klarhet i bland annat det. Om det nu går att få det. Berättelsen om henne kändes väldigt komplex och Twin Peaks-aktig, ju mer vi får veta desto rörigare blir det. Men det är inte osannolikt att hon gjorde det. Vad tror du?

Ann-Sofie: Ja, jag vet inte. Ibland trodde jag det, ibland trodde jag att hon var utsatt för något bara för att hon visste för mycket. Men Cordovas filmer då? Jag tänker mig att de verkligen är otäckt otäcka. Sådana som jag aldrig skulle se själv. Blev du rädd i boken?

Marie: Inte rädd, men jag tyckte att det ibland blev så surrealistiskt och då otäckt. T.ex. när de är uppe på the Peak. Det som McGrath råkade ut för, drömde han det?

Ann-Sofie: Ja, antingen drömde han det eller också hallucinerade han under droger. Eller också var han med i en Cordova-film som han misstänkte. Det var verkligen en intressant och spännande del av boken. Superbra! Men jag måste återvända till Hopper. Vad är det han får reda på som gör att han lägger ner jakten på ”sanningen”? Detsamma som vi läsare, och McGrath, får veta av Inez, Cordovas assistent?

Marie: Det har jag funderat mycket på och vet inte här heller, kanske. Eller vet han något som McGrath inte vet och han inte vill att McGrath ska få reda på?

Ann-Sofie: Något skumt är det. Hela Hopper är mystisk. Jag förstår honom inte alls.

Marie: En sak som jag inte kan släppa är undulaten. Visst är det något skumt med den och dess öga? Och livslängden. Eller så inbillar jag mig bara.

Ann-Sofie: Ja, vad är det med den där undulaten. Den är kanske rätt igenom helt betydelsebärande! Förresten, det där med att Cordova är gud förstärks av slutet. Är inte det bara en uppenbarelse?

Marie: Jo, det tror jag.

Ann-Sofie: Jag blev faktiskt besviken på slutet. Det var så galet många trådar och jag ville ha mer ihopknytande. En del i mig tror att det är Cordova som är gud och Ashley som är Jesus som ägnar sig åt försoning innan hon offrar sig. Ligger hon inte med armarna rakt ut dessutom i det där hiss-schaktet?

Marie: Oj, det tänkte jag inte på! Som du säger frågorna är fortfarande många. Jag gillade verkligen den här boken och kommer nog att läsa om den en dag. Då kommer jag antagligen att se den på ett helt annat sätt.

Ann-Sofie Troligen. Om man läser om den ser man säkert viktiga ledtrådar som man missade eftersom man var så upptagen av händelseförloppet.

Nattfilm. Marisha Pessl. Utgiven 2013. På svenska av Natur och kultur 2014.

 

Meningen med jobbet

Att läsa om yrken och arbetsplatser är roligt tycket jag, såväl i skön- som facklitteratur. Vi ger arbetet så mycket tid åt både att vara på jobbet prata om det och att tänka på det när vi inte är det. Näe,  du vet jag jobbar. I går på jobbet så bla bla bla. Är helgen redan slut?

I Meningen med jobbet presenterar Stephan Mendel-Enk en rad yrkesberättelser. Kirurgen, kulturjournalisten, ingenjören. Varierade yrken. Men här skruvas det till rejält till för att bli roligt. I en mejlväxling mellan två personer om ett enkelt ämne som en presentationstext i en broschyr skruvas tonen och den återhållna aggressionen upp så att jag skrattar högt. Tjänstemannen som på Kod-  och kombinationsverket lyckas skapa den ultimata fyrsiffriga koden engagerar mig också eller varför inte recensioner av kirurgernas arbete.

Jag kan tänka mig boken som en presentbok. Vissa delar är roligare än andra förstås, men oavsett – alltid välformulerat.

Meningen med jobbet. Stephan Mendel-Enk. Utgiven av Natur & Kultur 2014

– – – – –
Jag räknar ut att detta är dag 87 i #blogg100.

Stoner

Ibland när något är riktigt bra har jag svårt att hitta orden för att förklara det. Som med Stoner. Välskriven roman, ja, men det räcker inte. Intressant berättelse, jo men många romaner är intressanta. Gripande, det är den absolut,  men gripande och berörande är ord som inte riktigt ligger för mig.

William Stoner är lantbrukssonen som förväntas fortsätta i föräldrarnas spår och arbeta på den lilla gården i Missouri. Förhoppningsvis gifta sig med en trevlig flicka och få ett eller kanske två barn. Men så träffar hans pappa en jordbrukskonsulent som slår ett slag för universitetet. Inte för att William har läshuvud. Pappa säger:

Var aldrig tal om skolning när jag var ung. Men nu vet jag inte. Verkar som om marken blir torrare och svårare att jobba med för varje år, den är inte bördig som när jag var pojke. Jordbrukskonsulenten säger att de har nya idéer, nya bruksmetoder som de lär ut på universitetet

 och William börjar på lantbrukslinjen på universitetet i Columbia.

Här förändras allt. Men det är inte de nya jordbruksmetoderna som får honom utan Shakespeare. Under en ganska torr föreläsning av en ganska torr föreläsare svindlar det till och inget blir nånsin detsamma. Det avsnittet i boken är helt fantastiskt. Jag läste det flera gånger därför att det beskriver en förändring, en insikt eller en förälskelse så starkt.

Jag tänker på gapet som uppstår mellan Stoner och föräldrarna. De som offrade så mycket i förhoppningen om att det skulle bli bättre för alla. Och så lämnar han gården för något så väsensskilt som litteratur. Onyttigt. Opraktiskt. Men trots tårar och förvåningen ser jag inte att föräldrarna lägger skuld på Stoner. Det blir bara det där, nog så avgörande, gapet.

Romanen är ingen lycklig historia. Stoner blir inte framgångsrik och världsberömd och omtalad. Redan på första sidan finns en summering:

För de äldre är hans namn en påminnelse om det slut som väntar dem alla, och för de yngre har det ingen koppling till det förflutna och ger inte heller några karriärmässiga associationer.

Det är då, precis där, som historien tar tag i mig och aldrig släpper.

Stoner. John Williams. Utgiven 1965 och återupptäckt (!)  2003 tror jag. På svenska 2014 av Natur & Kultur.

37 – Läsrapport Psyksnack

Det tar tid att läsa Psyksnack. Inte för att den är svårläst och att jag måste gå till ordlistan ideligen. Nej, det är det att jag måste grubbla, leta i andra böcker och gamla anteckningar från psykologiutbildningen jag gick på 90-talet. Psyksnack presenterar 22 myter om hur saker och ting påverkar oss och hur självhjälpsböcker inte alltid är särskilt hjälpsamma.

Myt 1. Roten till alla dina problem är dålig självkänsla. Okej, inte alla men nog är en god självkänsla något viktigt, svarar jag redan vid rubriken till första kapitlet och hötter med min Marta Cullberg Weston-bok. .

Men sedan för Stephen Briers ett stringent resonemang som är verkligen intressant. Han pekar på begreppet självaktning och sambandet mellan att göra bra och uppskatta/känna aktning för sig själv är mer relevant.

Men att förvänta sig att folk ska vara nöjda med sig själva utan att behöva anstränga sig, på det sätt som psyksnackets självkänslodoktrin hävdar, är som att ge någon en medalj innan personen ens har sprungit loppet. Det är meningslöst.

Intressant, stundtals provocerande och med en vetenskaplig hållning. Det här blir en bra och tankestimulerande läsning.

– – – – –

Det här är bloggy 37 i #blogg100