Etikett: Norstedts

Publicerat

Marie-Louise av Kerstin Norborg

13067025_O_1[1]Ett fiktivt livsöde skapat utifrån de brev konstnären Carl-Fredrik Hills syster Marie-Louise lämnade efter sig. Maja, som hon kallades, föddes i Lund 1852 och dog i Stockholm 1929. Även hon närde drömmen om att bli konstnär, men som flicka fick hon stanna hemma i småstaden Lund medan broderns studier vid konstskola i Paris bekostades av familjen. De två syskonen stod varandra nära, vilket innebar att när Carl-Fredriks psykiska sjukdom bröt ut och han hamnade på sjukhus i Passy var det trots allt Marie-Louise som fick ta tåget ner till Paris.

På Gare du Nord möts hon av broderns vän Vilhelm som kommer att bli symbolen för den kärlek och det konstnärskap som aldrig blev, en febrig dröm som aldrig kommer att ge henne ro. Hon gifter sig sedermera och lever ett bra liv med man och barn i Stockholm, men hon glömmer aldrig mötet med Vilhelm, (och sig själv), under de där veckorna i Paris.

Beskrivningen av 1800-talets Lund är intagande, syrenerna och körsbärsträden blommar överdådigt under våren. Maja tar sin tillflykt till Botan, (Botaniska trädgården?), för att tänka och drömma sig bort. Marie-Louise är en poetiskt skriven roman och den lilla nätta boken är så väldigt vackert formgiven med Majas handskrift tryckt på pärmarna. Jag är glad att Ann-Sofie uppmärksammade romanen på bokmässan i Göteborg och köpte den just till mig.

Utgiven på Norstedts 2015. Omslag av Lotta Kühlhorn.

Publicerat

Bli som folk av Stina Stoor, ljudboken

Stoor_Stina_1[1]Jag har alltid fascinerats av författare som kan skriva fullödigt kort. Författare som skriver texter så täta men ändå så innehållsrika, att läsaren tycker sig ha läst en omfångsrik roman.

Hon skriver precis så, Stina Stoor och jag är helt knockad! Det är  fruktansvärt bra! Hon läser sina noveller själv och jag tänker medan jag lyssnar att det måste vara en av de bästa författarinläsningar jag någonsin läslyssnat. Hennes mjukt inlevelsefulla norrländska stämma målar lågmälda och drastiska bilder för min inre syn, ett slags skitigt och skräpigt John Bauer-landskap befolkat av människor som inte alltid passar in. Ett släkte av introverta, älskansvärda individer med stor längtan att vara. 13066547_O_1[1]Hon skriver och läser på sin barndoms dialekt och det är innerligt vackert.

I nio noveller, berättar hon om hur livet kan vara. Hennes blick fångar de små detaljerna i tillvaron, ofta utifrån ett barns sätt att betrakta.  Jag tycker om Gun som klädd i elementsvarma strumpor väntar på sin älskare och jag förstår precis hur en tårtbit majestätiskt kan låta sig ätas utan att välta, jag ser en flicka susa fram som en citronfjäril i 120 och jag blir varm i hjärtroten av … nä, ni får lyssna själva. Jag låter mig inspireras av Stina Stoor och kniper käft. Jag vill bara uppmana er att lyssna eller läsa för det här är otroligt bra!

Utgiven på Norstedt 2015.

Publicerat

Det som inte dödar oss av David Lagercrantz

13060781_O_1[1]Rätt eller fel med en fortsättning på Millenium-trilogin? Om detta har Sverige tvistat! Personligen tycker jag det är okej, jag menar varför inte? Bengt Ohlsson gjorde något likande när han skrev Gregorius och vann Augustpriset. Fast han tjänade förstås aldrig de pengar som Norstedts Bokförlag, Lagercranz och faktiskt också Larssons livsverk, tidningen Expo, kommer att göra. Det här med att tjäna pengar tycks reta ett antal kulturmänniskor riktigt rejält.

Jag tycker att man bortser från det faktum att de svenska förlagen behöver sina bästsäljare för att kunna ge ut de smala böckerna och satsa på nya oetablerade författare. Jag vill minnas att Norstedts bara för något år sedan fick låta ett antal medarbetare gå med anledning av dålig ekonomi. Jag tycker också att David Lagercranz är ett utmärkt val för att utföra uppgiften. Hans styrka och speciella yrkesskicklighet som författare är att ge röst åt andra.

Lagercrantz_David_1[1]Hur bra är då Det som inte dödar oss? Riktigt bra skulle jag vilja säga. Lite pratig ibland kanske, men annars helt i linje med innehållet i Stiegs böcker. Politik, dataintrång, spionage, våldsamma män, grov organiserad brottslighet och tidningen Millenium på väg att förintas. Lisbeth har blivit en av världens främsta hackers (och superhjältinnor) och Mikael Blomkvist betraktas av omvärlden som en bedagad journalist. Ämnen som Stieg definitivt skulle kunna ha valt att skriva om.

Men – som Stieg Larsson kan ingen skriva, hans tre böcker är oefterhärmliga i sin briljans, jag var rent fysiskt slut av spänningen i den sista delen då Lisbeth går lös med en häftpistol någonstans i närheten av Norrtälje. Jag minns att jag tänkte att det var bra att det var slut för jag pallade helt enkelt inte mer, jag ville att Lisbeth skulle få lite lugn och ro.

Förstå mig rätt här, Lagercranz är en utmärkt författare som skriver skickligt och rejält spännande men Stieg Larssons böcker går bara inte att toppa! Jag hoppas dock att han i sin himmel ler och gläds åt hur älskade hans böcker och karaktärer är. Så älskade att en annan författare suttit och skrivit en fortsättning som en hel värld väntar på. Detta är få författare förunnat och det faktum att Lagercranz av säkerhetsskäl skrivit romanen på en ouppkopplad dator känns som en blinkning till Lisbeth Salander och föralldel Stieg Larsson själv som i Luftslottet som sprängdes tidigt lekte med wifi och trådlösa nätverk när Lisbeth ligger hårdbevakad på sjukhus utan möjlighet att surfa. Jag kanske riskerar mitt rykte nu men jag hoppas nog på ytterligare böcker i serien skrivna av just David Lagercranz.

Det som inte dödar oss är utgiven på Norstedts 2015. Jag lyssnade till ljudboken som är inläst av Stefan Sauk.

 

 

Publicerat

Står dig ingen åter av Anna Karolina.

13068831_O_2[1]Anna Karolina består provet, uppföljaren till hennes debutroman Stöld av babian är en utmärkt spänningsroman. Ytligare och kanske en mer klassisk deckarintrig än debuten förvisso, men det är samma driv och drag som i ”babian” och det räcker långt. Den utsökta realismen i polisarbetet finns kvar och likaså det inte helt lättälskade persongalleriet.

Berättelsen tar vid ca tre år efter händelserna i Stöld av babian och polisen Amanda Paller har blivit mor. Hon har avancerat i sitt yrke och det blir hon och en kollega som tar det första förhöret i utredningen kring de så kallade kannibalmorden där mördarna drogats med ett ämne som får dem att bete sig som kannibaler. Lägg märke till att jag ovan skrev Amanda och en kollega, här är det riktigt polisarbete som gäller och man är två poliser vid förhör. (Man ringer också låssmed då man ska ta sig in i en låst lägenhet även om Amanda ändå tar sig in via balkongen så att låssmeden måste avbokas.) Jag är också mycket förtjust i det avsnitt där läsaren tillsammans med en polisstuderande får lära sig hur man talar i polisradio.

Jag väljer att inte avslöja vad som hänt med övriga karaktärer sedan första boken. Anna Karolinas andra bok är i mångt och mycket en direkt fortsättning på denna och för att till fullo njuta av upplösningen i ”Babian” så vill man inte veta. Jag vill dock påpeka att man inte behöver ha läst första boken för att uppskatta den andra, men jag vill ändå rekommendera det.

De sista kapitlen i Stöld av babian är jättespännande och jag gillar verkligen upplösningen i Står dig ingen åter. Kanske avslöjar jag för mycket, men jag måste bara tillägga att det är helt okej att inte älska sina bonusbarn speciellt mycket. Ibland är den ljumma styvmors-kärleken en ren fördel. Läs så får ni se.

Står dig ingen åter är utgiven på Norstedts 2015. Och här har du en länk till min recension av Stöld av babian.