Etikett: Norstedts

Publicerat

Bokfrukost – Det hemliga namnet av Inger Edelfelt

13071701_O_1[1]Även om det som vanligt fanns lika många läsupplevelser som bokcirkeldeltagare kan jag ändå slå fast att vi gillade Helena, bokens huvudkaraktär. Helena är konstnär och bor på Södermalm i Stockholm i en liten lägenhet. Det tumultartade år då vi får följa henne, inleds med att hennes vuxne son flyttar  hem igen, då han bryter med sin flickvän.

Boken berättande varvas med Helenas inre monologer och vi upplevde att detta var ett lyckat grepp. Vi kunde betrakta henne utifrån omgivningens perspektiv, likväl som hon själv avslöjade sitt inre kaos vilket gav en djup dimension  åt karaktären. Bokens titel syftar på det trauma eller i vart fall den hemlighet som Helena bär på. Hennes första språk var ungerska och hennes namn ursprungligen Ilona.  Vi tyckte att det märktes på Ingers Edelfelts text att hon förutom författare är bildkonstnär. De bilder vi såg för vår inre syn under läsningen var ovanligt starka och detaljerade.  Några kommentarer från diskussionen:

Det är intressant hur identiteten bildas tidigt i livet

Jag tror Helena stannade av i sin själsliga utveckling redan i 20-årsåldern

Inte så mycket stockholmsskildring va?

En av de bästa böcker jag läst

Den inre monologen var bra

Gillade inte slutet, men gillade boken

Bra personbeskrivningar

Gillar Helena, känner igen mig i henne med en yttre skal med ett annorlunda innanmäte

Hon blir till en femåring då hon återvänder till Ungern, visst var hon fem år då hon åkte därifrån?

Jag tycker hon liknar Stina Wollter både till utseende och det inre, fast hon har förstås inte kommit så långt som Stina Wollter förstås

Hennes son har haft nästan samma faderssituation som Helena

Undvek hon att leda sonen eller vara rak mot sonen i sitt behov av att vara älskad?

Är blod tjockare än vatten? Den eviga frågan!

Hennes son slog sin flickvän, en mors fasa!

Läs gärna också vad bokcirkeldeltagaren Katarina skriver om boken på bloggen Som ett sandkorn...

Det hemliga namnet är vald till 2016 års bok i projektet Stockholm läser. Utgiven på Norstedts.

Publicerat

Rädd att dö av Erica Jong

13064024_O_1[2]Som ung tjej läste jag mycket Erica Jong, inte främst för feminismen eller för de frigjorda sexskildringarna, utan för att hon fick mig att skratta så hjärtligt. Att hon var ”a native New Yorker” och att hennes böcker utspelade sig i denna stad var också en bonus. Har flera gånger besökt platser endast för att Erica skrivit om dem, t.ex. Riverside Drive.

Hon är fortfarande rolig och kvinnlig sexualitet är fortfarande ett huvudämne men hennes hjältinna Vanessa har fyllt 60 och har erfarit att döden tar plats i hennes liv. Hennes båda föräldrar har långsamt tynat bort  och Vanessas man drabbas av ett bråck på aortan. Enligt mig är Rädd att dö är främst en bok om att bli äldre, att tillhöra den generation som vårdar de döende. Bokens starkaste skildring är avsnittet om Vanessas döende föräldrar och hennes maktlöshet inför det ovärdiga och smärtsamma i att långsamt tyna bort. Fadern är bångstyrig och testar sina skötares tålamod rejält men under ytan är han rädd att dö. Modern håller fast vid livet och försöker kommunicera in i det längsta trots att hennes ord inte längre går att tyda. Någonstans i boken skriver Erica att det tar lång tid att födas och det tar lång tid att dö. Skildringen av maktlösheten och sorgen under föräldrarnas dödsprocess är djupt allmängiltig, många av oss har redan eller kommer att få uppleva detta.

Jong_Erica_1[1]Annars är mycket som vanligt i Ericas böcker, hennes sexskildringar är rakt på sak och ofta humoristiska, det är självklart att Vanessa längtar desperat efter sex då hennes man är svårt sjuk. Vanessa bor i New York och hänger i konstnärliga alternativt judiska kretsar, ganska kul men också aningen instängt. Var är resten av världen?

En kul grej är att Vanessas bästa väninna heter Isadora Wing hjältinnan från Rädd att flyga, Rädda livet och Fallskärmar och kyssar. Tre böcker som jag tyckt väldigt mycket om. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Rädd att dö, visst får hon mig att skratta och visst är skildringen av föräldrarnas dödsprocess mycket bra, men i övrigt är jag ganska oberörd.

Utgiven på Norstedts 2016, översatt av Amanda Svensson.

Publicerat

Frukostintervjun: Stina Stoor

Hennes novellsamling Bli som folk Augustnominerades i höstas och är unik i sitt slag. Vi beslöt att kolla upp hennes morgonvanor.

Stoor_Stina_1[1]God morgon Stina! Vad äter du till frukost? Det blir väldigt olika. Väldigt. Men har faktiskt funderat på att bli stabilare.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten? Morgontidning är en omöjlighet här. Tidningen kallas kort och gott Tidningen och har alltid levererats mitt på dagen (men aldrig söndagar) av lantbrevbäraren. Alltså fram tills i höstas har det fungerat så, men nu får man åka en mil in till centralorten och hämta sin tidning själv vid postkontoret om man vill ha den alls på lördagarna dessutom, annars kommer både lördagens och måndagens på måndag (men alltså inte på morgonen).
Har aldrig börjat läsa en ny roman till frukost tror jag, men läser jag något uppslukande är det klart att jag fortsätter där jag somnade ifrån kvällen innan!

En bra morgonroman, vad kan det vara? En bra morgonnovell skulle jag säga, och då helst Stubbrytaren av Torgny Lindgren,The Lottery av Shirley Jackson, eller Den andalusiska sjalen av Elsa Morante.

Har velat läsa den Andalusiska sjalen länge, nu ska det definitivt blir av. Vad läser du just nu? Drömbroar av Henrik Nordenbrandt.

Vad använder du som bokmärke? Får väldigt fina bokmärken av mina döttrar ofta. Utklippta och målade figurer. Ibland laminerade.

De bästa bokmärkena förstås! En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan? Sorterar in dem i den ordning jag läst. Har en hylla för det olästa och allt eftersom de blir lästa får de kliva in i stora hyllan. Då kan jag föra fingret längs bokryggarna sedan, och det blir som en dagbok eller kalender, allt är en fortsättning på det som var innan. Minnen. Tid. Steg.

Underbart att sortera bokhyllan som en kalender, tack för tipset och tack för intervjun!

Publicerat

Marie-Louise av Kerstin Norborg

13067025_O_1[1]Ett fiktivt livsöde skapat utifrån de brev konstnären Carl-Fredrik Hills syster Marie-Louise lämnade efter sig. Maja, som hon kallades, föddes i Lund 1852 och dog i Stockholm 1929. Även hon närde drömmen om att bli konstnär, men som flicka fick hon stanna hemma i småstaden Lund medan broderns studier vid konstskola i Paris bekostades av familjen. De två syskonen stod varandra nära, vilket innebar att när Carl-Fredriks psykiska sjukdom bröt ut och han hamnade på sjukhus i Passy var det trots allt Marie-Louise som fick ta tåget ner till Paris.

På Gare du Nord möts hon av broderns vän Vilhelm som kommer att bli symbolen för den kärlek och det konstnärskap som aldrig blev, en febrig dröm som aldrig kommer att ge henne ro. Hon gifter sig sedermera och lever ett bra liv med man och barn i Stockholm, men hon glömmer aldrig mötet med Vilhelm, (och sig själv), under de där veckorna i Paris.

Beskrivningen av 1800-talets Lund är intagande, syrenerna och körsbärsträden blommar överdådigt under våren. Maja tar sin tillflykt till Botan, (Botaniska trädgården?), för att tänka och drömma sig bort. Marie-Louise är en poetiskt skriven roman och den lilla nätta boken är så väldigt vackert formgiven med Majas handskrift tryckt på pärmarna. Jag är glad att Ann-Sofie uppmärksammade romanen på bokmässan i Göteborg och köpte den just till mig.

Utgiven på Norstedts 2015. Omslag av Lotta Kühlhorn.